När man gjort allt man förmår. Det finns ingenting annat att ge utan att riskera en smäll rakt in i betongväggen; utan att förlora allt det som är en själv. Stoltheten, hedern. När man gett så mycket av sig själv och känt hur kroppen signalerar att den spricker i kanterna, faller i bitar. Det finns ingenting kvar. Då. Precis då. 

Jag hade den värsta panikångestattacken på fyra år igår kväll. Förra gången den var sådär resulterade det i sjukskrivning och en lång väg och tid tillbaka till full styrka. Då var jag 19 år, åkte tidigare från jobbet och kunde inte sluta skaka. Jag spydde inte då även om jag knep ihop käkarna allt vad jag förmådde medan vi körde till akutmottagningen. Jag visste inte vad det var för fel. Jag skakade, klapprade tänder, gned mig över nacken för att få illamåendet att lätta och kände knappt mina fötter.

Igår gjorde jag det. Igår kunde jag inte sluta. Jag rasade ner i sängen tom i magen och med huttrande feber. Slut. Färdig. Det fanns ingenting kvar. Ingen stolthet, ingen heder. Ingenting annat än galla och ångest och bitter besvikelse över att jag gett vika för det allra sista. Varför uppskattades ingenting av vad jag gjort? Varför fick jag kämpa för att rentvå mig och min sjukdom, mot stenfasaden och att bli kallad lögnare, när de vägrade se på den faktiska arbetsmängden och vad jag åstadkommit? Alla gör fel. Alla har vi våra brister. Gör man fel kan man erkänna det och be om ursäkt för densamma; man behöver inte blåneka till dess existens blek i ansiktet och med darrande händer. Att försöka vända det till att jag hittade på alltsammans köper inte jag. Det gjorde jag inte. 

Besvikelse. Stor, maffig. Enorm.

Ångest.

Gränslös. Bottenlös. Magkänslan som pickar mig på axeln och säger vad var det jag sade. Ingen drömlägenhet. Bilar, avgaser, stress, yta, oljud, ingen tystnad, aldrig tyst.

Jag kan inte. Inte längre. Inte där. När de 48 timmarna gått - om det nu var det - är jag inne på min sista fredag. Kämpa. Men om man verkligen inte kan? Jag ska ringa läkaren imorgon. Jag tror att min sista fredag är passerad för länge sedan. Tåget har gått. Jag har kämpat mig förbi fler fredagar, fler veckor, än vad jag egentligen borde, och jag har gjort det utan att lyssna. Kroppen är trasig, tankarna sköra. Jag kan inte gå längre. Hit men inte längre. Inte utan att inte fullständigt dräpa mig själv.

Jag är ledsen.

Jag vill bara vara uppskattad. Det är allt. Veta att jag är behövd. Att det jag gör lämnar avtryck. Inte kämpa för slutna ögon och någon som vänder sig om och vägrar se.

Vi får se. Mår förhoppningsvis bättre imorgon. Ta nya tag. Gosa med Johan efter bästa förmåga när ens andedräkt luktar död lama och man spyr bokstavligt talat i sin mun bara av tanken. Jag har inte ätit ordentligt sedan igår morse, mer än några gurkstavar och ett halvt äpple och en liter vatten och några skedar blåbärssoppa och buljong, varannan minut säger dem och jag försöker hålla det. Jag är hungrig men magen tillåter inte mat. Inte än. Jag ligger här och bara är för första gången på månader utan att bry mig om klockan eller någonting annat än här och nu och en lösning.

Det löser sig. Vi har varandra. Vi kommer alltid att ha varandra. Och det är det bästa och viktigaste jag vet.