Måndag och i helgen har vi sprungit på visningar i sällskap av Johans bror som sovit här sedan fredag. Den lyckliga tiden på Hangarvägen är snart till ända och det är så jobbigt tungt så jag inte ens vill prata om det, vi trivs så himla bra här och det har verkligen varit "vår" lägenhet. Där vi kunnat se oss bo en längre tid, inreda precis som vi vill, hur hade vi gjort här, där, golv, tapeter, möbler... Och så rinner dagarna iväg mot det slutgiltiga då vi måste lämna över nycklarna. Blä.

Igår på vår sista visning kom det in en familj. Mamma, pappa och son på sjutton, arton år, en blek kopia av sin far. Pappan bar kavaj, slips, nystruken, vit skjorta och mamman trippade in med trenchcoat och höga klackar och håret lagt i fina lockar efter ansiktet. Johan mumlade "pappa betalar" till mig och jag kunde inte låta bli att himla med ögonen när jag såg hur de spatserade runt i den fina lägenheten med tydlig närvaro av småbarnshänder och skrik med snorkiga miner och en känsla av inbillad världsvana. 

Ungen såg rätt bortkommen ut, följde snällt med sina föräldrar genom rummen, pratade med mäklaren och gick sedan. Det fick mig att tänka. Jag har en kollega som fick en lägenhet av sin mamma. Bara sådär. Cash. Och jag blir lika ställd varje gång jag ser sådant där. Frågorna snurrar runt i huvudet och blandas med nyfikenheten och oförståndet. Hur sjutton har man råd att köpa en lägenhet för två miljoner utan att låna till den? Vad måste man göra för att tjäna ihop två miljoner? Vad jobbar man med? Vad äter man till frukost? Bajsar man guldpengar? Är man gift med H&Ms VD?

Hur bär man sig åt för att ha rika föräldrar, för att födas in i rikedom och lyx? Matar man dem med något speciellt? Jag har alltid tyckt att vi har haft det gott ställt i min familj. Jag har nästan alltid fått det jag velat ha, sett till det materiella, åtminstone det lilla materiella. En ny telefon, nya ridstövlar, anmälningsavgifter, kursavgifter, körtkort, de har kört mig överallt, till kompisar långt borta, till konfirmationen, ungdomsgården, de har hämtat mig i snöstorm och tröstat mig när de faktiskt sagt att de inte vågar köra bil hela vägen till stallet när det snöade så mycket att man inte såg en meter framför sig.

Jag har inte fått en egen häst eller ett ridläger på Irland, men jag har aldrig lidit brist på någonting, varesig fysiska saker eller det mentala, stöttning och uppbackning, en klapp på axeln, en spark i baken, stöttande ord och en stor dos självständighet och modet att gå min egen väg. Och det sista väger så mycket mer än några sedlar någonsin skulle göra.

Men där är inget jag ser som en självklarhet. Det är ingenting jag ser tillbaka på och känner hur det frodas i bortskämdhetens jag-har-det-så-bra-nerven djupt där inne, den som får håret att mirakulöst nog slickas tillbaka mot huvudet i vattenkammade testar och slipsen att knyta sig hårt runt halsen och ett självgott äckligt leende att klistra sig fast i ansiktet. 

Mina föräldrar skulle aldrig köpa mig en lägenhet för två miljoner. Eller en bil. Jag fick betala för bensinen när jag använde bilen. Fick betala mina egna parkeringsböter. Självklart.

Och det är något jag beundrar dem för. 

Inte ens om de HADE två miljoner skulle de köpa en lägenhet till mig. Småsaker är en sak, en ny telefon, ett ritblock, en ny dagbok, en ny jacka. En lägenhet, en bil, ett hus, ett bröllop, det är vad som får det att klia i själen på mig av oförstånd. Jag tycker inte att det är dåligt att köpa sina döttrar ett boende, för ett eget boende är en av de bästa sakerna i livet och kan man, så varför inte. Men någon måtta får det vara, någonting måste man väl lära sig att uppskatta och kämpa för (min kollega är glad för detta varje dag, så det handlar inte om det).

Det var Pappa Betalar-stuket på den taniga killens utseende som jag blev galen på. Okej om man betalar för sina älskade små söners välbefinnande men man behöver inte skylta med det framför näsan på folk. Jag har pengar, jag är snygg, ni har ingenting här att göra, ni kan ingenting, ni vet ingenting. Kolla på min familj era losers. En näsknäpp på sådana människor. En hurvel, en labét. Att vara rik är för mig inte nödvändigtvis något bra. Om man kan köpa vad man vill, vad är det roliga med att äntligen, äntligen ha råd med något man velat ha så länge?