Sony xperia z5 compact - muted.

Instagram på tfn - utloggad.

Facebook på tfn - utloggad.

Och telefonen är tyst. Jag förundras över hur tyst den är. Jag är inte längre en av alla dem som kämpar för flest följare, för att bli sedda, uppskattade, behöver inte visa halva tuttarna för att folk ska tycka om mig. Och vad säger halva mina bröst om mig? Den jag är, på riktigt, när sminket tvättats bort och de fina kläderna bytts ut mot mysekoftan? Vad vet alla följare om mig efter att ha sett mina inzoomade tuttar och rumpa i tajta kläder i diverse vinklar? Vad tjänar jag på det? Den sortens uppmärksamhet vill jag inte ha. Jag vill inte vara henne (inte för att jag någonsin varit henne heller). Jag vill inte vara "en sådan", som man "ska vara" och som de flesta där ute... är.

Jag vill ha så lite följare som möjligt. Så få läsare som möjligt. Ja, du läste rätt.

Mitt liv är fantastiskt, jag är bara trött på hetsen, ytligheten och att alla ser likadana ut och att man ständigt måste bevisa sin egen framgång. Jag har alltid varit tjurig, envis, vägrat följa med strömmen, och så gör jag även nu. Nu viker hela jäkla floden av och jag fortsätter rakt framåt, jag orkar inte ens följa den med blicken. Jag vill inte gå in på H&M fyra gånger utan att hitta kläder jag kan tänka mig att köpa och gå därifrån tomhänt för att det a) bara är korta magtröjor (tänk lika stort som en behå) och sjuttiotalskläder som hänger där, och b) tyvärr passar jag inte i något av det och det är inte jag. Jag skulle inte kunna gå till jobbet i en magtröja som nästan är kortare än min behå. Jag betalar inte trehundra kronor för en behå utanför behån, när det finns tröjor som sträcker sig i alla fall ner till jeansknappen för samma pris. 

MKPK. Mest kläder per krona. Jag skulle inte klä mig i en heltäckande päls för trehundra kronor, men ni förstår - hoppas jag - vad jag menar. 

Jag tycker om magtröjor, men då jag är så kort så blir det bara ben och bröst och alltså inte direkt är jobbanpassat. Inte för att det är något dåligt att vara det egentligen, det är ju en av kvalitéerna med att vara petite. Hälften bröst och hälften ben, som min gode vän Johan säger (inte min Johan). Och nog kan jag ha det ibland, inte på jobbet dock. Men... Inte när jag var på jakt efter en riktig tröja att ha på jobbet. Dessutom är storlekarna så konstiga så kravlar man sig in i en sådan tar man sig inte därifrån. 

Jag längtar efter sol och sommar där man är brun och fräknig och alla kläder passar. När jag är ordentligt tonad och har tagit mig förbi vinterplufsigheten med råge, kommit upp i samma antal chins som jag var och snuddade på i höstas. Jag älskade hur jag såg ut då, jag tror för första gången någonsin; jag var bara... nöjd. Jag var nyförlovad och gudomligt förälskad i en man som sade att han tyckte bäst om mig när jag precis hade vaknat på morgonen, utan den där ytan man alltid målar upp, utan sminket och det plattade håret.

Det fastnade. Det hängde kvar. Det hänger fortfarande kvar. Sporrar mig i det jag gör och den jag är. Fast jag känner mig som fulast i världen så ler han alltid när han ser mig. Oavsett om jag har lockigt hår eller platt eller nyduschat eller inte så jättenyduschat. Och det är den enda uppmärksamheten jag är brydd om. Jag tycker om klä mig i vackra, välsittande kläder, i klänningar och i jeans som är mina två följeslagare, jag tycker om att jag blir uppmärksammad för det. Men jag behöver den inte. Jag behöver inget annat än Johans uppskattande ögonkast för att veta att jag duger, att jag är fin, att jag är jag.

De känner inte mig. Han känner mig. Han vet. Och jag har kommit fram till att det är nog. Jag kan ta en bild på mig själv och lägga ut den. Nytvättat hår, ett flawless face. Jag tycker om när mina vänner säger att jag är fantastiskt fin. Därför gjorde jag en privat Instagram. Och det är gudars skönt. Rätt sorts uppmuntran av folk som faktiskt känner mig, personen bakom bilden. Det är så jag vill ha det. Så jag vill vara.

Telefonen får ändå vara tyst ett tag framöver. Jag har det jag vill ha och behöver, precis här. Det räcker så. Jag tänker njuta av det. Sol, värme, maj, Johan, nya avsnitt av Game of Thrones, tillbaka till jobbet, hemresa, familjetid, femårsfirande och resor tillsammans. Jag är så lycklig så jag spricker. Och jag är självisk om den, för första gången någonsin tror jag. Jag vill dela den med mina närmsta, inte med världen jag inte känner och som inte känner mig. Jag vill bara vara kick ass lycklig, här, i vår bubbla. 

Det räcker.

Det är allt. 

Det är den bästa sortens lycka.

Världens mysigaste helg har passerat - HALLÅ DÄR MAJ - och jag sitter här med ett fånigt leende inte alls långt borta. I fredags var vi ute och promenerade, kom sedan hem och såg film i soffhörnet innan vi övergick till PS4. Lördag morgon var sovmorgon och städning, sedan mötte vi upp Daniel, Johans bror, och hans tjej som var i stan över helgen (D jobbar veckovis här). Strålande sol, underbart väder och vi vandrade hand i hand genom innerstan ut mot Djurgården innan vi vände om och tog bussen. 

När vi lämnat av V åkte vi hem, handlade, vilade och jag gjorde vegetarisk lasagne till en hel armé. Två väldigt muskulösa män i mitt kök och så lilla jag, klart det går åt mycket mat. Lasagnen vägde tre kilo när jag satte in den i ugnen och det räckte och blev över, puh. Vi åt länge och sedan cyklade jag och Johan iväg till en majbrasa, värme upp våra ansikten och såg på alla människor innan vi cyklade hem igen. Johan tvärstannade så snabbt att jag gav honom en rejäl kyss i ryggen och han började väsa fram att han fått ett knott i ögat, kan du kolla? Så vände han huvudet mot pakethållaren där jag satt och så hade han värsta stora svarta fläcken mitt i ögat hahahaha. Då gapskrattade jag.

Sedan var det film i soffan, sovmorgon igen och långt uppvaknande i soffan med mjukisbyxorna a la Team Sportia som ingen i Stockholm äger. Kalixmål, Kalixdialoger, fantastiskt skratt och strålande sol. Vi promenerade in till Arninge i bara långärmad tröja, lämnade in hårtrimmern på Elgiganten, åt lunch ute och handlade igen innan vi åkte hem. Jag friserade Johan, Daniel gjorde storkok-matlådor och vi vilade i två timmar. Sedan åt vi en MSM - Mycket Sen Middag klockan åtta halv nio, Carbonara med extra vitlök, och jag lade mig med ett leende bredvid Johan. Så mycket skratt, så många kramar, stående i hans famn under helgen, så många glad-att-du-är-här-glad-att-du-är-min-handtryckningar eller smekningar över ansikte, hår, nacke, rygg. Bara en sådan där gest som visar uppskattning. Jag har frodats och mått som en kung i helgen ♥ 

Och pratat alldeles för mycket, skrattat alldeles för mycket tills jag blev alldeles hes, skrikit i vrede åt Spotify så jag inte hade röst på en timme hahaha, så nu är min röst helt förstörd och jag väntar på att ringa upp läkaren klockan åtta för att få klartecken till att jobba... ändå. Jag ser fram emot att åka tillbaka, att träffa alla igen - bara rösten kunde hålla med mig. Men när jag tänker tillbaka blir jag så himla lycklig så jag svävar på moln som inte finns på himlen för att det är så fint väder - och vsrmt. Det fanns inget före och det finns inget efter. I won't survive you. I knew from the moment I met you that night, so many years ago. Älskade underbaraste. 

Alltid du. Det har alltid varit du. Från sekunden jag mötte dig för så länge sedan har jag vetat. Det är vi. Jag visste inte att jag letade efter någonting förrän jag hittade dig. Du har mig. Du har min själ. Du är min själ. Tack för den här helgen. Den var fantastisk ♥ 

Ungefär så här glad.

Fast lite mer.

Iiiiih.