Jag sade igår att jag inte har haft ångest på länge. Inte på över en månad. Inte sådan där riktig tung ångest som får blodsockret att skjuta i höjden, tunnelseendet förblinda allt annat än rakt fram - flykten, den stora flykten bort, ut, genom dörrarna till den kalla brisen mot ansiktet eller frisk luft genom håret. Det enda som går att tänka på är FLY. Bort. Iväg. Medan man tampas med hårt hopknipna läppar för att inte lunchen också ska fly.

Jag har haft ångest sedan jag var 13 år och var deprimerad för första gången. Min älskade ponny såldes ju under en kallaste mörkaste månaden så klart hjärtat gick i bitar. Jag kanske inte borde skylta med det inför framtida anställningar, men jag är en människa av kött och blod och vi har alla några skavanker, någonting som gör var och en lite lätt defekt och minnesvärd. Alla har vi våra demoner. Våra spöken. Mina (ångesten tex) är förhållandevis inte särskilt dominerande annat än när de dyker upp då och då så då kan jag gott skriva om det. För det finns många fler än jag som lider av det i varierande grad.

I alla fall. Jag har varit halvkrasslig sedan jag fyllde år. Jag börjar misstänka bronkit eller twar. En mamma till några barn har det och jag kramar de barnen varje dag. Hon har också varit risig länge, tappat rösten precis som jag i omgångar och nu är jag både hes, slemmig och ont i halsen med hosta som äter sig ner i bröstkorgen. Vila och vatten och honungsbrygd av kär kollega hjälper tillfälligt men jag vill ju träna som folk!

Det jag vill få fram med det hela är att det inte är så bara att förbli glad och positiv när man får tampas med barnbaciller, hosta sig igenom en okänd, långvarig sjuka, springa på visningar, leta nytt boende OCH när kollegor slutar till höger och vänster. Nu har det hänt igen. Två stycken.

Så vi är återigen fem levande anställda på min avdelning med ansvar över fyra klasser.

Jag dömer ingen, jag älskar fortfarande mitt jobb, jag tycker mycket om att gå dit - men det är inte bra när man är en HSP, en känslosvamp, som suger åt sig allt, tar på sig allt, där alla handlar i blindo och ingen vet något och ingen får veta något just därför att ingen vet... Man blir liksom trött.

Och får ångest över att man inte kan göra något.

Och där är vi nu. Var, tills Johan kom hem och fick mig ur ångestträsket inte ens duschen rådde på. Tack <3

Jag vill ha stabil mark under fötterna. Trygghet. Har jag inte det så är jag inte mig själv. Jag kan inte springa tusen meter i samma hastighet ifall att marken plötsligt försvunnit. Jag kämpar och försöker och tänker positivt. Upprepar det för mig själv. Kämpa, kämpa. Längta. Men när man inte riktigt vet vad man gör till hösten eller ens om en månad känns allt plötsligt lite läskigt.

Om det är att fela eller vara defekt så får det vara så. Jag gör så gott jag kan. Alltid. Ibland räcker inte det. Då får man ta de smällarna. Gärna med sin defekta sida, så att hålen inte blir fullt lika synliga. Jag dränker allt i den där ångesten istället som dök upp utan förvaring och hoppas att inget av det kan simma utan sjunker till botten och förmultnas. Jag tänker för mycket. Dags att sluta med det. Dags att bara vara människa och inte en superrobot.