Det är sååå skönt att ha gjort bort diabetesbesöket, det första för i år och tolv månader efter det förra. Jag har haft så dåligt samvete över att jag inte varit dit, men nu så, nu har jag precis kommit hem till Piteå igen med en påse full av nya nålar, en ny blodsocker + ketonmätare och ett långtidssocker som låg på 51 trots en förkylning med skyhöga värden för ett par veckor sedan. Jag blev så himla glad och lättad över resultatet. Alltså.... puuuuh. Och Ewa är så himla fin som sköterska, jag vill inte byta bort henne.

Efter besöket så gick jag till farmor och farfar en sväng, vi fikade med pappa och Johanna och åkte sedan till stugan. Sedan hämtade jag upp mamma på dagis och en liten tjej runt två år såg på mig i fem sekunder, tog tag i min hand och sade "kom". Så liten och påbyltad med en stor overall och en reflexväst och en mössa halvvägs ner över ögonen. Så där satt jag. På knä ovanpå blöta löv medan en liten tvåårig tjej höll i min hand och visade mig runt och stannade för att säga något som inte gick att tyda. 

I Norrbotten.

Det som en gång var mitt hemma.