Jag satt med datorn framför mig och åt en snabb korvlunch och medan jag gjorde det så formulerade jag hela mitt kommande blogginlägg i huvudet. Så som jag skulle vilja skriva det, så som jag önskar jag kunde skriva det, och så som jag kommer att skriva det. Sedan åt jag så långsamt för att det var så gott så jag glömde bort hur jag skulle börja, så jag får köra härifrån istället.

Älskar är ett starkt ord. Jag älskar mycket och många. Jag älskar till exempel låten Fields of Gold. Jag älskar till exempel min mamma, min pappa, min familj, höstlöv, mitt nya schampo, ekologiska varor, att simma i en sjö, att träna, att prata med och om min familj, att skriva. Jag skulle kunna fortsätta i alla evighet. Men det ska jag inte. Jag är så irriterad. Så jäkla trött på all denna skit. 

Jag bryr mig om så mycket, så många. Till och med de som inte bryr sig om mig. Jag kämpar för det jag vill ha och fortsätter kämpa för att ha kvar det. För att känna mig omtyckt av de som ger mig energi och vällust. Jag tänker inte försvara mig. Nej, jag tänker inte skriva det jag vill skriva, för att det inte är okej, det är inte accepterat, men det är å andra sidan inte ett jävla skit jag tar mig till. Jag har försökt. Jag har bjudit till, jag har ansträngt mig, men det är för stumma miner. Det spelar ingen roll. 

Jag tänker inte försvara mig. Jag har ingenting att försvara. Det här är min blogg. Mina tankar. Mina åsikter. Jag kan inte svara för alla andra. Jag skriver så som jag upplever det, baserat på vad människorna i min närhet säger och gör åt mig. Men okej. Det hela det här inlägget går ut på. Hur jämför man dosen av kärlek, hur justerar man den, så att ingen Gud förböje får för mycket?

Jag har inte ensamrätt till den. Det har jag aldrig sagt. Det är fritt fram, för alla, att bygga upp ett sådant band, jag har inte förtur eller ensamrätt - jag bor längst bort av oss alla, så det borde vara väldigt enkelt tycker man. Ett telefonsamtal. En middag. Bjuda till. Bjuda tillbaka. Eller ska jag kanske radera deras telefonnummer och aldrig nämna deras existens igen, för att det ska bli rättvist, höra av mig inte vet jag, en gång per år, önska dem god jul och sen hejdå? Det finns plats för oss allihop under deras breda vingar. Varför är det så svårt att förstå?

Jag är egentligen inte så brydd om politik. Jag har inte hängt med, jag har ingen lust att hänga med, jag orkar helt enkelt inte engagera mig i deras ändlösa pladder, den ena säger ja och den andra nej. Jag lyssnar ibland. Jag läser på, visst, men utan att någon sitter och predikar för mig varför jag ska rösta på dem, sådant skiter jag i. Jag antar att jag lutar mer åt ena hållet. Eller jag gör det. Men det var inte det jag ville säga.

Jag tycker bara att det är helt sjukt hur Moderatiserat TV4 och Aftonbladet är. De visar allt bra med Alliansen och allt det dåliga eller mindre bra som de rödgröna tar sig för, förstorar upp allt och gör det såååå mycket värre för de rödgröna och såååå mycket bättre för Alliansen. Varje dag. Varje uppslag. "Supervalåret 2014", säger dem, men främjar hela tiden Alliansens motiv och debatter. Jag tycker att stora medier borde vara neutrala i sådant, nämna ALLT som ALLA säger, inte bara Alliansen. 

De gör narr av Sverigedemokraterna, varje dag även där. Ja, de är ett gäng rastistiska nötter, men någonting bra måste de ju ha eftersom att tio procent av den svenska befolkningen röstar på dem. Men på varje uppslag måste de göras narr av, letas upp nya klipp där de gör bort sig. De får huvudrubrikerna på Aftonbladet Live, före världsnyheterna. Det är så hemskt. Varför inte bara vara neutral? Varför inte använda samma ton för alla partier? Även om SD nu verkligen är bombade, men ni förstår vad jag menar...

Hur ska man över huvudtaget kunna bilda sig en egen uppfattning om man läser kvällstidningarna och ser på TV4? Vad är det för information man öser över förstagångsväljarna? De enda man läser idag är hur Löfvén vägrar be om ursäkt. Vägrar be om ursäkt för vadå? För att ha sagt nej till Annie Lööf, Centerpartiet, i en allmän debatt? Är de dumma i huvudet på riktigt? Han har väl all jäkla rätt att säga nej och inte ta emot papper från självaste kungen om han vill! 

Varför är han så hemsk nu då för? Vad är det för hemskt med att han "inte ber om ursäkt", och att man sedan gör en lika baustastor artikel om Annie Lööf där huvudrubriken är "Jag vill inte ha hans ursäkt". JAMEN BRA DÅ ÄR VI JU KLAR MED DEN HÄR SKITEN. Fy fan, jag orkar verkligen inte med detta. Två dagar kvar nu att rösta och jag känner ärligt att jag vill fly landet. Jag orkar inte läsa mer politik och mer dravvel Aftonblaskan kommer på. Tre miniartiklar och en stor om att han nekade Lööf, en krönika och femhundra kommentarer. Herregud. Jag blir så trött på det här.

Igår var den jobbigaste och finaste dagen i mitt liv. Vi begravde vår älskade, älskade mormor. Jag tänkte inte gråta, jag visste att det var för det bättre, att hon äntligen fick återse sin älskade efter så många år utan varandra - men när musiken började spelas och jag hörde hur tårarna började falla hos mina släktingar kunde jag inte heller hålla mig. Det gjorde så ont. Att mista sin mamma, hur kan man förklara det? Jag kan inte ens föreställa mig hur det känns... Och där satt fyra stycken som just gjort det.

En krampaktigt hållande hand. En beröring på axeln. Du är inte ensam. Vi finns här. Vi är alla en enda. En enhet. Alla syskon, alla barnen, deras män - alla vi barnbarn, vi kusiner. Kärleken var så stark. Jag såg det, jag kände det, genom tårarna, genom värken i bröstet, och jag visste var jag fått mitt stora, blödande hjärta ifrån. Det var så fint. Så hemskt. 

Prästen sade att om någon nu vill säga någonting så får man gärna komma fram. Ingen rörde sig. Jag hade just övervunnit en gråtattack och tänkte att åh, jag står inte ut.

Sedan reste sig någon. Jag såg det i ögonvrån och jag visste.

Farmor och farfar. Min underbara, älskade, älskade, älskade farmor och farfar. De jag älskar mer än mitt eget liv, och som håller av mig med hela sina hjärtan. Du är som en dotter för oss. Att de gjorde så, där, ställde sig upp och pratade om min döda mormor så som de minns henne och läste farmors favoritdikt från Lasse Berghagen med tårar i ögonen, att de kom som stöd åt en hjärtetrasig familj... åååh... 

Det var så fint. Alltihop. Det var så tungt, så jobbigt, så hemskt. Så många kramar, så många tårar. En enhet. Jag har aldrig sett något vackrare än det. Ingenting kan vara vackrare än det. Störst av allt är kärleken - och det bandet kommer alltid finnas kvar. Blodsband. Familj. Vi är alla en familj. En stor, härlig, vacker familj. Och vi var alla där för att säga hejdå till vår mormor. Från Göteborg, från Stockholm, från Luleå, Piteå, Kalix, Haparanda, Finland... det spelade ingen roll. Vi var där. Allihop.

Jag är säker på att mormor såg oss. Att hon stod vid morfars sida och tittade ner på oss. Fri. En ängel. Äntligen tillsammans. Och allting liksom... bara föll på plats. Hon är på en bätte plats nu.

Tack. För allt. För allt du var, för allt du gav. För allt du visade, allt du gjorde. Älskade mormor vad ont det gör. Jag älskar dig. Jag saknar dig så otroligt. Min fina, fina mormor. Sov så gott. Sov så gott ♥

Och när natten sänker sig
Är vi trygga i varandras andetag
En vind, som smyger sig hit in
Bär en doft utav vilda rosor

En ängel flög förbi
Mot himmelen så fri
Men hon lämnade sitt leende, på vår jord
Som en sol som värmer oss
Och som en himmels stjärnebloss
Så vi kan betrakta livets skeende, med en tro
Kärleken är

En skön helg har passerat, morgontemperaturen klockan sex var 14 grader och luften var sådär härligt frisk. Löven har redan börjat falla på sina håll. Det har gått så fort, tycker jag. Jag älskar sommaren, men hösten har alltid haft det där lilla extra som berört platser långt in och som inspirerat till så mycket. Hela året har gått ut på att bereda plats för höstens skörder och makalösa färgskiftningar.

Tända ljus, tedrickande invirad i en varm filt och med tjocksockar på (jag använder aldrig vanliga sockar utom när jag tränar. Jag klarar inte av det, jag vill ha mina fötter fria. Jag sover till och med med fötterna "utomhus", utanför täcket dvs. Men tjocksockar, utan vanliga sockar under bara som de är... mmmm...), varma höstgrytor och plöjande oktoberstormar.

Rimfrost på löven. Färgglada löv. Kyla som biter i kinderna. Doften av snö. Den allra sista solvärmen som klamrar sig fast över ett döende landskap i brunt och orange. Höstskorna, bootsen, och kappan. De varma kapporna. En mössa nertryckt över alla lockar.

Innan den där riktiga kylan kommer. Den som etsar sig fast i märg och ben och får själen att huttra, att frysa, att aldrig bli varm. Tröttheten, slöheten, mörkret. Inte där än. Men här. Höst. Snart. Sommaren håller sig kvar ännu, kämpar med allt vad den har, gömda resurser och temperaturer på 23 grader bara för att visa att den inte är över. September är bara ett ord. Det är solen som bestämmer, och hon har inte gett sig ännu.

Med ett blodsockervärde på över 21.1 och ett huvud som värkte så kände jag mig tvungen - och sugen - på att tackla Rönningesjön ännu en gång. Sagt och gjort, jag satte mig ner på cykeln och trampade iväg. Strålande sol, spegelblankt vatten, glada motionärer och bra tempo i benen. Det blev två varv innan jag svängde av hemåt igen och 14 kilometer kunde därefter bockas av. Och blodsockret landade på stadiga 6.5, hurra! 

Tänk egentligen vad endorfiner gör. Hur de kan förvandla en morgonseg morgonrockebärare till en med kämpaglöd i ögonen och brinnande ben som hivar sig uppför långa, tunga backar och sedan gör om allting ännu en gång. Det är så fina vägar förbi sjön, breda skogsvägar med hårt packat grus som går enkelt och snabbt att ta sig över, förutom de där mördarbackarna då som gör allting väldigt mycket mer utmanande.

Jag älskar det här. Jag älskar att cykla, hur kunde jag glömma det? Varför stängde olyckan dörren om en väg jag borde befunnit mig på för länge sedan i mitt mål, min dröm, om att bli triathlet? Jag har ju alltid älskat cyklingen, ända sedan jag var liten, och simningen, och löpningen... Jag har ju hoppat upp på hästryggen efter att axeln gick ur led och revbenssprickor och hjärnskakningar var ju glömda veckan senare? Varför ville jag då inte ens se efter en cykel efter olyckan som spräckte käken på mig?

Okej, det där lät hårt. Det var hårt. Asfalt är rätt hårt när man kommer i full fart och flyger av cykeln och landar med hakan i marken. Det gjorde ont. Riktigt rejält jätteont och jag fick limma ihop skiten. Hakan alltså, inte cykeln, den höll... Och jag rös i flera månader varje gång jag såg en trottoarkant, varje gång jag gick förbi platsen där det hände. Hela mitt inre liksom knöt sig. Jösses vilka dumheter. Jag var rädd i två långa år, tills vi åkte till Grekland och hyrde cyklar och jag cyklade för första gången på hela den tiden. Herregud.

Nu är det bara et avlägset minne som då och då nyper till inom mig, om jag tar en sväng för snävt eller kör lite för fort nerför en ostadig backe. Men jag tänker fortsätta cykkla nu och faller jag av så gör jag väl det och då får jag skylla mig själv. Jag tänker inte sluta nu. Nu är sommaren över och hjärnan har nått en normal träningssugen temperatur då dagarna blivit svalare och det där jävlar anammat har slagit in.

Nu kör vi, hakan och jag. Ärr bildas inte på döende människor - det får istället finnas där under hakan som en påminnelse om att jag aldrig mer vill hamna där igen och gå miste om så många endorfiner, äventyr och minnen under mina lyckliga träningsstunder, kräkfärdiga stunder, och stunder där allting flyter på så himla, himla bra. Som idag.

Taggar: #diabetes #träning #hälsa #inspiration #motivation #rönninge #cyklin #triathlon #olycka #cykelolycka #skada #endorfiner #träningsblogg #hälsosam #livsstil #lchf #lågkolhydratkost

Jag tycker veckorna bara rusar förbi. Nyss var det fredag, och så var det fredag innan den, och jag har jobbat i en månad nu på måndag... Alltså... Vad hände? När hände det? Något som däremot inte gör sig påmint är höstkylan, den där krispiga luften som är september förkroppsligad. Det har varit 22 grader varmt hela veckan och det i skuggan. Solsidan har bjudit på enorma 39 grader så idag blir det poolhäng hos mina barn efter skolan. Söderläge och pool. Ja jättegärna ja tack. I september.

De har inte ringt ifrån skolan så jag antar att det var ett no-go det här året och ett timjobb i närheten är att måste, men jag kör på så länge med mina barn och trivs ju så himla bra med det. Klart att jag gärna skulle vilja ha större inkomst så jag kan spara undan lite, mycket, till sådana saker jag och vi vill göra. Vi vill så mycket. Drömmer om så mycket. Och vi ska infria alltihop, det tänker jag se till. Men ibland måste man vårda jälen också, inte bara stressa från en plats till en annan. Just nu gör jag de som jag trivs med, för jag har insett att jag måste det. Jag kan inte jobba på ett ställe som jag får ångest av, det går inte. Inte längre. 

Jag ska jobba på med min barn, söka halvtidssysselsättning och spara undan så mycket det går så att vi kan åka någonstans. Snart. Jag vill inte ha vinter igen. Inte kyla. Jag vill ha... avkoppling, vyer och äventyr. Och vi kommer dit. Snart. Det är nästa stora mål. 

Återigen ett underbart citat av R.M Drake. Helt mållös över hans dikter.