Jag satt med datorn framför mig och åt en snabb korvlunch och medan jag gjorde det så formulerade jag hela mitt kommande blogginlägg i huvudet. Så som jag skulle vilja skriva det, så som jag önskar jag kunde skriva det, och så som jag kommer att skriva det. Sedan åt jag så långsamt för att det var så gott så jag glömde bort hur jag skulle börja, så jag får köra härifrån istället.

Älskar är ett starkt ord. Jag älskar mycket och många. Jag älskar till exempel låten Fields of Gold. Jag älskar till exempel min mamma, min pappa, min familj, höstlöv, mitt nya schampo, ekologiska varor, att simma i en sjö, att träna, att prata med och om min familj, att skriva. Jag skulle kunna fortsätta i alla evighet. Men det ska jag inte. Jag är så irriterad. Så jäkla trött på all denna skit. 

Jag bryr mig om så mycket, så många. Till och med de som inte bryr sig om mig. Jag kämpar för det jag vill ha och fortsätter kämpa för att ha kvar det. För att känna mig omtyckt av de som ger mig energi och vällust. Jag tänker inte försvara mig. Nej, jag tänker inte skriva det jag vill skriva, för att det inte är okej, det är inte accepterat, men det är å andra sidan inte ett jävla skit jag tar mig till. Jag har försökt. Jag har bjudit till, jag har ansträngt mig, men det är för stumma miner. Det spelar ingen roll. 

Jag tänker inte försvara mig. Jag har ingenting att försvara. Det här är min blogg. Mina tankar. Mina åsikter. Jag kan inte svara för alla andra. Jag skriver så som jag upplever det, baserat på vad människorna i min närhet säger och gör åt mig. Men okej. Det hela det här inlägget går ut på. Hur jämför man dosen av kärlek, hur justerar man den, så att ingen Gud förböje får för mycket?

Jag har inte ensamrätt till den. Det har jag aldrig sagt. Det är fritt fram, för alla, att bygga upp ett sådant band, jag har inte förtur eller ensamrätt - jag bor längst bort av oss alla, så det borde vara väldigt enkelt tycker man. Ett telefonsamtal. En middag. Bjuda till. Bjuda tillbaka. Eller ska jag kanske radera deras telefonnummer och aldrig nämna deras existens igen, för att det ska bli rättvist, höra av mig inte vet jag, en gång per år, önska dem god jul och sen hejdå? Det finns plats för oss allihop under deras breda vingar. Varför är det så svårt att förstå?