Det är så härligt när det känns som att allting bara är... härligt underbart. Jag fick en mysig fredag tillsammans med min lediga sambo, vi kurade upp oss i soffan och spelade Rayman, sedan städade vi och så somnade vi i en timme. Så skönt. Och sedan vaknade vi, såg att bussen skulle gå om tio minuter och jag fixade mig på fem. Nytt rekord tror jag, från det att jag slår upp ögonen till jag står utanför och låser dörren, haha. Spenderade en stund i Täby C, handlade och så pussade jag honom hejdå och åkte iväg till mina barn, hämtade dem, och så åkte vi tillbaka till Täby C för fikamys och BR Leksaker.

Och barnen kramade mig så himla mycket, höll min hand medan vi gick från bussen och inne på affären... Alltså hjärtat smälter bara så fullständigt ibland. Medan jag satt där och såg på deras lyckliga ansikten tänkte jag på hur gärna jag själv vill ha barn. Två stycken är inte så farligt - jag skulle satsa på tre eller fyra. Jag har varit med familjen i snart två månader, sett både uppgång och nedgång och arg och sur och tvär och riktigt, riktigt snälla. Jag trodde att min barnlängtan skulle dämpas när jag fick tillbringa mina dagar med dem, men nej... den ligger där. Det är som på ett helt annat plan nu. 

Det är... varmt. Det känns i hjärtat. Och med Johan vid min sida... hur ska jag kunna låta bli att tänka så då? Åh, jag vill så gärna... men jag ska inte. Vi ska ordna upp vårt liv, vi ska bygga ihop det så som vi vill ha det och så ska vi bara vara vi två en stund. En stund, ett tag till. Jag vill inte förlora honom. Jag vill inte mista honom. Jag vill inte se på min son eller dotter och tänka på att de är spegelbilder av den man jag inte får röra vid. Jag vet att man inte kan tänka så, skiter det sig så skiter det sig och småbarnsåren sägs vara de jobbigaste åren. Så jag vill bara... det kanske är själviskt... men njuta... bara lite till... av allt det vi vill göra, allt det vi ska göra, och sen...