Jag tycker veckorna bara rusar förbi. Nyss var det fredag, och så var det fredag innan den, och jag har jobbat i en månad nu på måndag... Alltså... Vad hände? När hände det? Något som däremot inte gör sig påmint är höstkylan, den där krispiga luften som är september förkroppsligad. Det har varit 22 grader varmt hela veckan och det i skuggan. Solsidan har bjudit på enorma 39 grader så idag blir det poolhäng hos mina barn efter skolan. Söderläge och pool. Ja jättegärna ja tack. I september.

De har inte ringt ifrån skolan så jag antar att det var ett no-go det här året och ett timjobb i närheten är att måste, men jag kör på så länge med mina barn och trivs ju så himla bra med det. Klart att jag gärna skulle vilja ha större inkomst så jag kan spara undan lite, mycket, till sådana saker jag och vi vill göra. Vi vill så mycket. Drömmer om så mycket. Och vi ska infria alltihop, det tänker jag se till. Men ibland måste man vårda jälen också, inte bara stressa från en plats till en annan. Just nu gör jag de som jag trivs med, för jag har insett att jag måste det. Jag kan inte jobba på ett ställe som jag får ångest av, det går inte. Inte längre. 

Jag ska jobba på med min barn, söka halvtidssysselsättning och spara undan så mycket det går så att vi kan åka någonstans. Snart. Jag vill inte ha vinter igen. Inte kyla. Jag vill ha... avkoppling, vyer och äventyr. Och vi kommer dit. Snart. Det är nästa stora mål. 

Återigen ett underbart citat av R.M Drake. Helt mållös över hans dikter.