Med ett blodsockervärde på över 21.1 och ett huvud som värkte så kände jag mig tvungen - och sugen - på att tackla Rönningesjön ännu en gång. Sagt och gjort, jag satte mig ner på cykeln och trampade iväg. Strålande sol, spegelblankt vatten, glada motionärer och bra tempo i benen. Det blev två varv innan jag svängde av hemåt igen och 14 kilometer kunde därefter bockas av. Och blodsockret landade på stadiga 6.5, hurra! 

Tänk egentligen vad endorfiner gör. Hur de kan förvandla en morgonseg morgonrockebärare till en med kämpaglöd i ögonen och brinnande ben som hivar sig uppför långa, tunga backar och sedan gör om allting ännu en gång. Det är så fina vägar förbi sjön, breda skogsvägar med hårt packat grus som går enkelt och snabbt att ta sig över, förutom de där mördarbackarna då som gör allting väldigt mycket mer utmanande.

Jag älskar det här. Jag älskar att cykla, hur kunde jag glömma det? Varför stängde olyckan dörren om en väg jag borde befunnit mig på för länge sedan i mitt mål, min dröm, om att bli triathlet? Jag har ju alltid älskat cyklingen, ända sedan jag var liten, och simningen, och löpningen... Jag har ju hoppat upp på hästryggen efter att axeln gick ur led och revbenssprickor och hjärnskakningar var ju glömda veckan senare? Varför ville jag då inte ens se efter en cykel efter olyckan som spräckte käken på mig?

Okej, det där lät hårt. Det var hårt. Asfalt är rätt hårt när man kommer i full fart och flyger av cykeln och landar med hakan i marken. Det gjorde ont. Riktigt rejält jätteont och jag fick limma ihop skiten. Hakan alltså, inte cykeln, den höll... Och jag rös i flera månader varje gång jag såg en trottoarkant, varje gång jag gick förbi platsen där det hände. Hela mitt inre liksom knöt sig. Jösses vilka dumheter. Jag var rädd i två långa år, tills vi åkte till Grekland och hyrde cyklar och jag cyklade för första gången på hela den tiden. Herregud.

Nu är det bara et avlägset minne som då och då nyper till inom mig, om jag tar en sväng för snävt eller kör lite för fort nerför en ostadig backe. Men jag tänker fortsätta cykkla nu och faller jag av så gör jag väl det och då får jag skylla mig själv. Jag tänker inte sluta nu. Nu är sommaren över och hjärnan har nått en normal träningssugen temperatur då dagarna blivit svalare och det där jävlar anammat har slagit in.

Nu kör vi, hakan och jag. Ärr bildas inte på döende människor - det får istället finnas där under hakan som en påminnelse om att jag aldrig mer vill hamna där igen och gå miste om så många endorfiner, äventyr och minnen under mina lyckliga träningsstunder, kräkfärdiga stunder, och stunder där allting flyter på så himla, himla bra. Som idag.

Taggar: #diabetes #träning #hälsa #inspiration #motivation #rönninge #cyklin #triathlon #olycka #cykelolycka #skada #endorfiner #träningsblogg #hälsosam #livsstil #lchf #lågkolhydratkost