Igår var ingen vanlig dag för det var Tjejvätterns anmälningsdag! Tio mils cykling med start i Motala den femte juni nästa år, på min älskade sambos födelsedag. Och jag gör det tillsammans med min mamma. Varför? För att jag vill. För att jag kan. För att jag är impulsiv och älskar utmaningar och såg att den var öppen för anmälan och för att jag tänker visa mig själv och alla andra att ingenting kan stoppa mig. Inte min rädsla, inte diabetesen, inte min kosthållning. Inte en massa dumma hjärnspöken eller en trasig cykel. Ingenting.

I två års tid var jag livrädd för att cykla. Jag cyklade inte på all den tiden, inte förrän jag och Johan åkte till Grekland tidigare i somras och hyrde cyklar där. Vi cyklade en hel dag och där och då försvann den värsta rädslan. Vi cyklade upp för ett tusen meter högt berg med svindlande utsikt och fruktansvärt branta backar. Flera timmar tog det innan vi slutligen kom fram och åt den godaste lokalproducerade salladslunchen jag någonsin ätit. Den enda, också, men det hör inte hit.

Sedan tog det tio minuter att glida ner de fyra kilometrarna. Jag tror inte jag trampade en enda gång. Det var över trettio grader varmt i skuggan, solen gassade, havet var turkost och stränderna långt borta var vita. 

När jag kom hem åkte jag till Öland och cyklade en hel vecka. Sedan köpte jag mig en egen cykel och struntade i att förnya mitt busskort, eftersom att den vita blixten tar mig var jag vill. Jag cyklar en och en halv mil om dagen numera. Idag blev det till och med två. En timme tog det. Mitt mål på Tjejvättern 2015 är att komma runt på mindre än fem timmar. Vi har hela vintern på oss att öva, och öva ska vi göra. Sedan ska jag sätta mig på cykeln den femte juni och så ska jag köra alla de tio milen, med en ryggsäck inte bara full av snabb energi utan också en hel rad viktiga erfarenheter. 

Jag föll till marken så hårt att jag spräckte hakan, men jag reste mig upp och jag kommer att bli starkare än någonsin efter detta. Det vet jag. Det känner jag. Jag älskar ju att cykla, och kastade bort två cykelår av mitt liv för ingenting. Det ska inte hända igen. Nu har jag hjälm, skydd, en bra, rejäl cykel och en hel del sunt förnuft. Förberedelserna inför Tjejvättern har redan börjat. Vi är på väg. Fem timmar. Fem timmar ska det ta. Jag struntar i om jag kommer sist, för för den första gången i mitt liv är jag inte brydd om att vinna. Jag behöver inte vinna Tjejvättern för att vara en vinnare.

Jag behöver bara lappa ihop hakan, resa mig upp bort från rädslan och prestera. Enkelt. Svårt. Jobbigt. Men så fullständigt, oerhört roligt. Team Blomster. För att ingenting är omöjligt.