En skön helg har passerat, morgontemperaturen klockan sex var 14 grader och luften var sådär härligt frisk. Löven har redan börjat falla på sina håll. Det har gått så fort, tycker jag. Jag älskar sommaren, men hösten har alltid haft det där lilla extra som berört platser långt in och som inspirerat till så mycket. Hela året har gått ut på att bereda plats för höstens skörder och makalösa färgskiftningar.

Tända ljus, tedrickande invirad i en varm filt och med tjocksockar på (jag använder aldrig vanliga sockar utom när jag tränar. Jag klarar inte av det, jag vill ha mina fötter fria. Jag sover till och med med fötterna "utomhus", utanför täcket dvs. Men tjocksockar, utan vanliga sockar under bara som de är... mmmm...), varma höstgrytor och plöjande oktoberstormar.

Rimfrost på löven. Färgglada löv. Kyla som biter i kinderna. Doften av snö. Den allra sista solvärmen som klamrar sig fast över ett döende landskap i brunt och orange. Höstskorna, bootsen, och kappan. De varma kapporna. En mössa nertryckt över alla lockar.

Innan den där riktiga kylan kommer. Den som etsar sig fast i märg och ben och får själen att huttra, att frysa, att aldrig bli varm. Tröttheten, slöheten, mörkret. Inte där än. Men här. Höst. Snart. Sommaren håller sig kvar ännu, kämpar med allt vad den har, gömda resurser och temperaturer på 23 grader bara för att visa att den inte är över. September är bara ett ord. Det är solen som bestämmer, och hon har inte gett sig ännu.