Igår var den jobbigaste och finaste dagen i mitt liv. Vi begravde vår älskade, älskade mormor. Jag tänkte inte gråta, jag visste att det var för det bättre, att hon äntligen fick återse sin älskade efter så många år utan varandra - men när musiken började spelas och jag hörde hur tårarna började falla hos mina släktingar kunde jag inte heller hålla mig. Det gjorde så ont. Att mista sin mamma, hur kan man förklara det? Jag kan inte ens föreställa mig hur det känns... Och där satt fyra stycken som just gjort det.

En krampaktigt hållande hand. En beröring på axeln. Du är inte ensam. Vi finns här. Vi är alla en enda. En enhet. Alla syskon, alla barnen, deras män - alla vi barnbarn, vi kusiner. Kärleken var så stark. Jag såg det, jag kände det, genom tårarna, genom värken i bröstet, och jag visste var jag fått mitt stora, blödande hjärta ifrån. Det var så fint. Så hemskt. 

Prästen sade att om någon nu vill säga någonting så får man gärna komma fram. Ingen rörde sig. Jag hade just övervunnit en gråtattack och tänkte att åh, jag står inte ut.

Sedan reste sig någon. Jag såg det i ögonvrån och jag visste.

Farmor och farfar. Min underbara, älskade, älskade, älskade farmor och farfar. De jag älskar mer än mitt eget liv, och som håller av mig med hela sina hjärtan. Du är som en dotter för oss. Att de gjorde så, där, ställde sig upp och pratade om min döda mormor så som de minns henne och läste farmors favoritdikt från Lasse Berghagen med tårar i ögonen, att de kom som stöd åt en hjärtetrasig familj... åååh... 

Det var så fint. Alltihop. Det var så tungt, så jobbigt, så hemskt. Så många kramar, så många tårar. En enhet. Jag har aldrig sett något vackrare än det. Ingenting kan vara vackrare än det. Störst av allt är kärleken - och det bandet kommer alltid finnas kvar. Blodsband. Familj. Vi är alla en familj. En stor, härlig, vacker familj. Och vi var alla där för att säga hejdå till vår mormor. Från Göteborg, från Stockholm, från Luleå, Piteå, Kalix, Haparanda, Finland... det spelade ingen roll. Vi var där. Allihop.

Jag är säker på att mormor såg oss. Att hon stod vid morfars sida och tittade ner på oss. Fri. En ängel. Äntligen tillsammans. Och allting liksom... bara föll på plats. Hon är på en bätte plats nu.

Tack. För allt. För allt du var, för allt du gav. För allt du visade, allt du gjorde. Älskade mormor vad ont det gör. Jag älskar dig. Jag saknar dig så otroligt. Min fina, fina mormor. Sov så gott. Sov så gott ♥

Och när natten sänker sig
Är vi trygga i varandras andetag
En vind, som smyger sig hit in
Bär en doft utav vilda rosor

En ängel flög förbi
Mot himmelen så fri
Men hon lämnade sitt leende, på vår jord
Som en sol som värmer oss
Och som en himmels stjärnebloss
Så vi kan betrakta livets skeende, med en tro
Kärleken är