Uppdatering bokfront.

Skriver en sida, går tillbaka två. Eller tre. Eller fyra. Jag vill göra allt på en gång men jag vet ju att det funkar inte så. En dag i taget. De är fortfarande på förstadiet, de retar sig på varandra men ändå finns det någonting där som pyr. De har ännu inte kommit fram till den där svettiga affären som gör att luften sprakar om de så mycket som tittar på varandra, men det kommer. Det närmar sig med stormsteg.

Jag vill skriva om en stark huvudperson. Inte någon man tycker synd om, som de flesta YA-böckerna handlar om idag. Jasmine har vänner, kärnfamilj, är omtyckt av killar men faller för fel sort såklart. Hon är klipsk, söt, rastlös, stolt - ibland tjurskallig. Hon trampar ofta rakt ner i klaveret utan att tänka sig för. Hon gör det som faller henne in även om det handlar om en svettig affär med en rik herrgårdsägare. Vilka böcker är så idag?

Jag vill inte gömma mig bakom en mesig huvudperson längre. Jag vill visa att det finns sjutton-artonåriga tjejer med skinn på näsan. Som mig. Som jag var. Jag gick min egna väg. Trampade i klaveret många gånger och blånade folks tår mer än en gång. Jag vet inte hur man ska bete sig som en tjugoettåring. Jag hoppade liksom över det där festa natten lång och komma hem klockan fem på morgonen och gick rakt in på samboskap och jobbmöjligheter, för det var precis det jag ville göra.

Jag var aldrig ung och dum. Klart jag gjorde misstag, men aldrig katastrofala sådana som inte gick att rädda. Jag föll för killar som inte var benägna att älska mig tillbaka på det där sättet jag önskade, jag snärjde slutligen in mig med min... chef (Johan) vilket kanske inte egentligen var så himla bra, och det är väl det största problemet jag har, beroende på hur man ser det - mitt stora hjärta. Mitt stora, blödiga hjärta som liksom snärjs åt varje gång jag far med fingrarna genom Johans hår och tårna drar ihop sig av kärlek. Det känns som att jag har väntat på honom i hela mitt liv.

Jag ville skriva. Och nu skriver jag.

Jasmine är lika mycket jag som hon är lik någon annan. Vi är lika i mångt och mycket men vi är olika i det mesta. Boken är inte min historia. Det är hennes.

Imorgon kommer ett litet tjuvkik.

Ett litet.

Bra/dåligt? Säg till då.

Hundrasidors nybok-jubileum imorgon också. Det ska jag fira. Idag skulle jag fira min ensamma kväll med ost. Köpte fel ost. Dyr, fel ost som inte smakade någonting alls. Mindre bra firande. Äckligt. 

Jag såg en fråga hos Kostdoktorn alldeles nyss. Eller snarare en spekulation. Vad är det som gör att mer och mer vuxna människor drabbas av diabetes typ 1? Stress, sade någon. Medfött, sade andra, och en kombination av känslig mage där tarmluddet luckrats upp och kroppen på så sätt angriper sig själv. Alla alternativ har faktiskt en, vad jag tror, sanning.

Jag har känt av min diabetes hela livet trots att den inte bröt ut förrän jag var 18. Jag har inte kunnat dricka läsk, ätit godis, jag har mått illa, behövt pissa tio gånger på två timmar, blivit trött, seg, slut. Har det gått nog länge mellan måltiderna har jag blivit gnällig, nästan fått panik, mamma jag måste ha mat nu. Allt det har jag börjat reflektera över nu i efterhand. 

När jag fick min diagnos var jag mitt uppe i ett heltidsjobb som jag varvade med sista året på gymnasiet. Jag var igång från morgon till kväll, varje dag, jag vilade aldrig, jag hade ingen fritid. Upp halv sju på morgonen till skolan, sedan jobba fram till åtta eller tio, köra hem, äta, gå och sova. Slutade jag åtta hann jag i alla fall träffa min familj, men läxor, vad var det? Allt mitt skolarbete gjorde jag bort på skolan för jag hann bara inte hemma. Jag började känna mig trött hur mycket jag än sov, jag drack hutlösa mänger vatten och pissade tjugo gånger på en dag. Minst. Jag tänkte egentligen inte på orsaken. Jag var bara törstig, hela tiden. Otroligt törstig. En törst som inte allt vatten i världen hade kunnat släcka. Jag älskade mitt jobb. Jag levde för mitt jobb.

Och sen... BANG. Jag var så trött så jag knappt orkade mig ur sängen. En och en halvlitersflaskan på sängbordet var tom. Jag hällde i mig en till den morgonen. Tre liter vatten på tolv timmar. Sex liter vatten på arton timmar. Sex liter. Dagen därpå satt jag på en brits på vårdcentralen medan läkaren bekräftade det jag egentligen retan visste. Jag kommer aldrig att glömma den första gången jag fick en riktig insulinkänning där jag låg med slangar överallt. Jag kommer aldrig att glömma dagen när jag fick diagnosen som ställde hela mitt liv på ända. Ingen i min släkt har diabetes. Ingen. 

Jag vet inte vad som orsakade det. Jag har ingen aning. Men det här är min historia. Såhär gick det till. Jag var döstressad, lycklig, men stressad. Jag vet inte om det har med det att göra. Jag önskar jag visste. Jag undrar om det varit annorlunda om jag inte jobbat kvar, om jag fortsatt lunkat på i min vanliga takt. Det kan man inte veta. Jag kommer aldrig att få veta det. Men det är skönt att veta att man inte är ensam och att jag, med rätt sorts mat, bara behöver sticka en nål sex millimeter ner i huden en gång om dagen. Jag önskar att jag en dag kommer säga att jag brukade ha diabetes. Men allting händer av en orsak. Nu tränar jag fyra gånger i veckan och äter lågkolhydratkost som fått mig att må bättre än någonsin. Jag mår bättre nu än innan jag blev sjuk. Och bara det måste jag vara glad över. 

Just nu är jag så less på datorskärmen så jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag är så less på teknik, på att alla sitter lutade över sina telefoner på tåget och kommer få gamnacke inom fem år, en sån fruktansvärd gamnacke att ingen massage i hela världen kommer kunna råda bot på det. Och inte ens för någon egentlig nytta. De kollar Facebook, totalt meningslösa statusar, Aftonblaskan, Instagram. De spelar Candy Crush, totalt meningslöst spel som inte betyder någonting om samma fem år annat än missade upplevelser för att allting man ser är den där fördömdade telefonskärmen och inte på världen utanför.

Min telefon är trasig och jag känner mig handikappad. Det är så hemskt så jag vill grina. Det är inte hemskt att den är trasig. Det är hemskt att jag känner mig så tom utan musik på morgonen. Jag har inte näsan i skärmen men jag lyssnar på inspirationsmusik till min bok jag sitter och skriver framför skärmen när jag kommer hem, jag jobbar framför en skärm och jag är omringad av teknik. Jag vill inte. Jag vill bara sitta i en solstol vid ett hav så långt ifrån teknik som möjligt, jag vill inte behöva läsa "höga partikelhalter - sänkt hastighet" varje dag och andas in vägpartiklar varje dag, vägpartiklar som säkert fastnar i lungorna och ger dödliga sjukdomar åt var och en av oss gamar.

Jag vill bort ifrån teknik. Jag vill ut och resa, sitta i min solstol med en bok. Jag står inte ut med alla gamar på tågen och trafikljus och bilar och avgaser. Jag vill åka till en varm plats där de enda gamar som finns är måsar och flyger i skyn. Jag vill äta bra mat, nyttig mat, inte transporterad mat, jag vill odla min egen potatis och jag vill aldrig få igång min telefon igen, bara sitta där i mitt torp. En vecka. Två veckor. Två månader. Jag kvävs av all teknik. Inte undra på att kineserna högst uppe i bergen lever längst av alla i världen och är friskast av alla långt bort ifrån all teknik.

Jag menar inte att jag vill bli eremit. Jag vill bara ha min solstol och mitt citronvatten och ett parasoll för en stund. Bara en liten stund. Jag skulle göra vad som helst för det. Bara en enda liten stund bort ifrån alla bilar och avgaser och gamar. Bara en liten liten stund.