Säljkonferens, halvdag, telefonsamtal med Johan, pappa, farmor, Frida, mamma (i den ordningen), promenad in till Täby med ballerinaskor och klänning, tre shoppingpåsar och ett par sidor ur boken mot solväggen i 24 grader. Sen gick jag till gymmet och kände den där doften, den där underbara doften som fick hela magen att vända sig i ett enda leende och minnen efter varma sommardagar rumlade över mig... Hägg... Min favoritdoft på hela planeten. Häggen blommar och det är bara april. Alltså ååååh.

Väl på gymmet blev det en genomkörare av hela kroppen. När jag kom in i styrketräningsrummet tog det fyrtio sekunder innan jag fick hjälp att ställa in grejerna utan att ens ha öppnat munnen. Man tackarrrr. Haha. Jag tycker sådant där är jättefantastiskt. Jag blev glad. Jag drog inte igång feminist-moodet och krävde att de skulle hjälpa mig för att jag har en skarp hjärna istället för en bakdel som ser bra ut i yogapants och som går att använda i de flesta tillfällen. Som nu uppenbarligen. Förlåt. Jag menar inte att provocera. Man måste få skoja också. 

Mig gör det ingenting om jag blir hjälpt på gymmet för att jag är tjej. För att jag är kort. För att jag har storlek 34 på mina ballerinaskor. För att jag verkligen är så himla liten. Om det kommer fram ett par killar och sträcker fram redskapen jag uppenbarligen lallar runt och letar efter och sedan hjälper mig hitta en förlängningskabel för att jag är just det, för kort, så blir jag bara glad. Jag fastnar inte i tanken på att de hjälper mig därför att jag är en varelse med bröst och rumpa och ett någorlunda vackert yttre. Det är sånt beteende jag stör mig på. Där folk - kvinnor - letar fel där det inte finns några för att spela på jämställdhetsgrejen som uppenbarligen saknas, "för varför skulle de annars hjälpa mig? Hade de hjälpt mig om jag varit ful? Om jag var frånstötande och hade en fyrkantig rumpa som hängde ner till knäna?" Varför ska man bry sig om sånt? Jag fick ju min hjälp?

Jag är inte en komplicerad människa. Jag är inte en enkel människa heller, det ska gudarna veta. Men jag orkar bara inte lägga någon större energi på feministgrejen. Jag kan snappa upp den, börja gå igenom den, sedan kasta den åt ett håll och gå åt ett annat för att jag helt enkelt inte ids. Återigen inte för att provocera. Det är bara en grej jag inte är särskilt brydd om att försöka förstå. Åsikter måste man få ha. Man måste få uttrycka dem också. Man har tyckfrihet i detta avlånga land vi lever i. Och nu ska jag gå och ställa mig i köket och laga middag och lunchlåda till mig och min sambo. Jag lagar inte mat om han städar. Jag lagar inte mat om han plockar undan i hallen. Jag lagar mat för att jag vill. Jag städar för att jag vill.

Jag sitter i soffan och äter gurkstavar när Johan diskar. Han sitter i soffan och spelar xbox när jag lagar mat. Ibland. Ofta hjälps vi åt. Men det är heller ingen big deal om det blir gurkstavar eller tevespel när den andra gör någonting annat. Jämställdhet, hur mäter man det? 50/50? Kan man inte bara få vara i fred utan att bli synad i sömmarna? Varför måste allting vara så jämställt och feministiskt för? Kan man inte bara få njuta av sitt eget liv utan att lägga sig i ALLA andras där ute och ändra sig för att någon annan vill det - för att det är så man ska vara? Jag vill bara äta min minutkyckling och se serier till jag somnar. Jag kickar inte ut Johan ur soffan det första jag gör när han kommer hem och lägger sig ner bredvid mig och säger att han får ta mig fan diska för att jag har lagat mat. Jag gör inte så. Det funkar inte så.

Jag vägrar leta problem där det inte finns några.

Vägrar ändra mig för att samhället har bestämt att man ska vara feminist och jämställd och kriga för min egen rättighet som kvinna. Jag lutar mig tillbaka i soffan, tänker på gymmet och de hjälpsamma killarna. Det kanske inte hade varit samma sak om jag varit två meter lång, haft jättevårtor i ansiktet och dubbla rumpor. Men nu ser jag inte ut så, så jag orkar inte bry mig. Det är så här jag är. Det är såhär mitt liv är. Jag vill inte ändra på det.