Jag såg en fråga hos Kostdoktorn alldeles nyss. Eller snarare en spekulation. Vad är det som gör att mer och mer vuxna människor drabbas av diabetes typ 1? Stress, sade någon. Medfött, sade andra, och en kombination av känslig mage där tarmluddet luckrats upp och kroppen på så sätt angriper sig själv. Alla alternativ har faktiskt en, vad jag tror, sanning.

Jag har känt av min diabetes hela livet trots att den inte bröt ut förrän jag var 18. Jag har inte kunnat dricka läsk, ätit godis, jag har mått illa, behövt pissa tio gånger på två timmar, blivit trött, seg, slut. Har det gått nog länge mellan måltiderna har jag blivit gnällig, nästan fått panik, mamma jag måste ha mat nu. Allt det har jag börjat reflektera över nu i efterhand. 

När jag fick min diagnos var jag mitt uppe i ett heltidsjobb som jag varvade med sista året på gymnasiet. Jag var igång från morgon till kväll, varje dag, jag vilade aldrig, jag hade ingen fritid. Upp halv sju på morgonen till skolan, sedan jobba fram till åtta eller tio, köra hem, äta, gå och sova. Slutade jag åtta hann jag i alla fall träffa min familj, men läxor, vad var det? Allt mitt skolarbete gjorde jag bort på skolan för jag hann bara inte hemma. Jag började känna mig trött hur mycket jag än sov, jag drack hutlösa mänger vatten och pissade tjugo gånger på en dag. Minst. Jag tänkte egentligen inte på orsaken. Jag var bara törstig, hela tiden. Otroligt törstig. En törst som inte allt vatten i världen hade kunnat släcka. Jag älskade mitt jobb. Jag levde för mitt jobb.

Och sen... BANG. Jag var så trött så jag knappt orkade mig ur sängen. En och en halvlitersflaskan på sängbordet var tom. Jag hällde i mig en till den morgonen. Tre liter vatten på tolv timmar. Sex liter vatten på arton timmar. Sex liter. Dagen därpå satt jag på en brits på vårdcentralen medan läkaren bekräftade det jag egentligen retan visste. Jag kommer aldrig att glömma den första gången jag fick en riktig insulinkänning där jag låg med slangar överallt. Jag kommer aldrig att glömma dagen när jag fick diagnosen som ställde hela mitt liv på ända. Ingen i min släkt har diabetes. Ingen. 

Jag vet inte vad som orsakade det. Jag har ingen aning. Men det här är min historia. Såhär gick det till. Jag var döstressad, lycklig, men stressad. Jag vet inte om det har med det att göra. Jag önskar jag visste. Jag undrar om det varit annorlunda om jag inte jobbat kvar, om jag fortsatt lunkat på i min vanliga takt. Det kan man inte veta. Jag kommer aldrig att få veta det. Men det är skönt att veta att man inte är ensam och att jag, med rätt sorts mat, bara behöver sticka en nål sex millimeter ner i huden en gång om dagen. Jag önskar att jag en dag kommer säga att jag brukade ha diabetes. Men allting händer av en orsak. Nu tränar jag fyra gånger i veckan och äter lågkolhydratkost som fått mig att må bättre än någonsin. Jag mår bättre nu än innan jag blev sjuk. Och bara det måste jag vara glad över. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Påsken är här och alla barnen Isaksson är samlade med sina respektive. Jag har suttit ute i stugan mot solväggen och halstrat korv med mina nära en förmiddag när solen sken. Ansiktet värmdes upp av vårsol och av deras skratt och historier. Sedan sp...

  Livet rullar vidare. Vi arbetar båda två som förskolepedagoger, lärare, lärarassistenter, elevassistenter, resurs, extra resurs, resurspedagog, fritidspedagog... Vikarier alltså. Det är faktiskt väldigt roligt och man kan i stor mån välja sin ege...

Igår träffade jag en stor valp-Rottweiler som var så fruktansvärt fin med tjock, härlig päls och som tryckte sig mot mig när jag kliade honom på rumpan. Det fick mig att vela ta upp erbjudandet om vaccination mot min extrema kattallergi, vilket går...

Klockan är bara lite över 22 men vi och jag har legat i sängen sedan bastun som blev en lång dusch halv nio. Bastun startade inte, den jäkeln. Eller den startade men den blev inte varm. Så mycket att vänja sig vid och lära sig när man just flyttat in...

Vi tar allt en dag i taget. Även om de mentala listorna är långa, fyllda med text och saker att bocka av en efter en. Jag älskar listor. Alltid gjort. Aldrig varit tillräckligt strukturerad för att ha koll på dem, men vad gör det, listorna skrivs änd...