Uppdatering bokfront.

Skriver en sida, går tillbaka två. Eller tre. Eller fyra. Jag vill göra allt på en gång men jag vet ju att det funkar inte så. En dag i taget. De är fortfarande på förstadiet, de retar sig på varandra men ändå finns det någonting där som pyr. De har ännu inte kommit fram till den där svettiga affären som gör att luften sprakar om de så mycket som tittar på varandra, men det kommer. Det närmar sig med stormsteg.

Jag vill skriva om en stark huvudperson. Inte någon man tycker synd om, som de flesta YA-böckerna handlar om idag. Jasmine har vänner, kärnfamilj, är omtyckt av killar men faller för fel sort såklart. Hon är klipsk, söt, rastlös, stolt - ibland tjurskallig. Hon trampar ofta rakt ner i klaveret utan att tänka sig för. Hon gör det som faller henne in även om det handlar om en svettig affär med en rik herrgårdsägare. Vilka böcker är så idag?

Jag vill inte gömma mig bakom en mesig huvudperson längre. Jag vill visa att det finns sjutton-artonåriga tjejer med skinn på näsan. Som mig. Som jag var. Jag gick min egna väg. Trampade i klaveret många gånger och blånade folks tår mer än en gång. Jag vet inte hur man ska bete sig som en tjugoettåring. Jag hoppade liksom över det där festa natten lång och komma hem klockan fem på morgonen och gick rakt in på samboskap och jobbmöjligheter, för det var precis det jag ville göra.

Jag var aldrig ung och dum. Klart jag gjorde misstag, men aldrig katastrofala sådana som inte gick att rädda. Jag föll för killar som inte var benägna att älska mig tillbaka på det där sättet jag önskade, jag snärjde slutligen in mig med min... chef (Johan) vilket kanske inte egentligen var så himla bra, och det är väl det största problemet jag har, beroende på hur man ser det - mitt stora hjärta. Mitt stora, blödiga hjärta som liksom snärjs åt varje gång jag far med fingrarna genom Johans hår och tårna drar ihop sig av kärlek. Det känns som att jag har väntat på honom i hela mitt liv.

Jag ville skriva. Och nu skriver jag.

Jasmine är lika mycket jag som hon är lik någon annan. Vi är lika i mångt och mycket men vi är olika i det mesta. Boken är inte min historia. Det är hennes.

Imorgon kommer ett litet tjuvkik.

Ett litet.

Bra/dåligt? Säg till då.

Hundrasidors nybok-jubileum imorgon också. Det ska jag fira. Idag skulle jag fira min ensamma kväll med ost. Köpte fel ost. Dyr, fel ost som inte smakade någonting alls. Mindre bra firande. Äckligt. 

Jag såg en fråga hos Kostdoktorn alldeles nyss. Eller snarare en spekulation. Vad är det som gör att mer och mer vuxna människor drabbas av diabetes typ 1? Stress, sade någon. Medfött, sade andra, och en kombination av känslig mage där tarmluddet luckrats upp och kroppen på så sätt angriper sig själv. Alla alternativ har faktiskt en, vad jag tror, sanning.

Jag har känt av min diabetes hela livet trots att den inte bröt ut förrän jag var 18. Jag har inte kunnat dricka läsk, ätit godis, jag har mått illa, behövt pissa tio gånger på två timmar, blivit trött, seg, slut. Har det gått nog länge mellan måltiderna har jag blivit gnällig, nästan fått panik, mamma jag måste ha mat nu. Allt det har jag börjat reflektera över nu i efterhand. 

När jag fick min diagnos var jag mitt uppe i ett heltidsjobb som jag varvade med sista året på gymnasiet. Jag var igång från morgon till kväll, varje dag, jag vilade aldrig, jag hade ingen fritid. Upp halv sju på morgonen till skolan, sedan jobba fram till åtta eller tio, köra hem, äta, gå och sova. Slutade jag åtta hann jag i alla fall träffa min familj, men läxor, vad var det? Allt mitt skolarbete gjorde jag bort på skolan för jag hann bara inte hemma. Jag började känna mig trött hur mycket jag än sov, jag drack hutlösa mänger vatten och pissade tjugo gånger på en dag. Minst. Jag tänkte egentligen inte på orsaken. Jag var bara törstig, hela tiden. Otroligt törstig. En törst som inte allt vatten i världen hade kunnat släcka. Jag älskade mitt jobb. Jag levde för mitt jobb.

Och sen... BANG. Jag var så trött så jag knappt orkade mig ur sängen. En och en halvlitersflaskan på sängbordet var tom. Jag hällde i mig en till den morgonen. Tre liter vatten på tolv timmar. Sex liter vatten på arton timmar. Sex liter. Dagen därpå satt jag på en brits på vårdcentralen medan läkaren bekräftade det jag egentligen retan visste. Jag kommer aldrig att glömma den första gången jag fick en riktig insulinkänning där jag låg med slangar överallt. Jag kommer aldrig att glömma dagen när jag fick diagnosen som ställde hela mitt liv på ända. Ingen i min släkt har diabetes. Ingen. 

Jag vet inte vad som orsakade det. Jag har ingen aning. Men det här är min historia. Såhär gick det till. Jag var döstressad, lycklig, men stressad. Jag vet inte om det har med det att göra. Jag önskar jag visste. Jag undrar om det varit annorlunda om jag inte jobbat kvar, om jag fortsatt lunkat på i min vanliga takt. Det kan man inte veta. Jag kommer aldrig att få veta det. Men det är skönt att veta att man inte är ensam och att jag, med rätt sorts mat, bara behöver sticka en nål sex millimeter ner i huden en gång om dagen. Jag önskar att jag en dag kommer säga att jag brukade ha diabetes. Men allting händer av en orsak. Nu tränar jag fyra gånger i veckan och äter lågkolhydratkost som fått mig att må bättre än någonsin. Jag mår bättre nu än innan jag blev sjuk. Och bara det måste jag vara glad över.