Okej. Här kommer det. Fram med glasögonen, anteckningsblocket och pennan. Öppna era sinnen och tänk bortom alla ord. Eller nej förresten, tänk på dem. Gnugga energiknölarna och läs, och låt mig för guds skull veta vad ni tycker. Skippa alla stavfel eller ändelsefel, för jag har inte korrekturläst som sagt. Här kommer en del ur fjärde kapitlet.

Titel har jag ej. En engelsk titel har jag, men det passar inte lika bra på svenska. The Silversword Secret. Så, bara läs.

Hon slog upp ögonen, slöt dem igen för en stund. Av alla de saker hon kunnat förvänta sig att se, tillhörde inte de isblå ögonen något av det. Hon undrade återigen om hon fortfarande drömde. Det gjorde hon inte.          
     ”Jaså, du är vaken nu.” Det tjocka håret hade lockat sig vid tinningarna. Han luktade skog och regn. Fönsterrutorna var strimmiga av regnvatten och herrgården var omringad av en tunn dimma. Inte konstigt att hon drömt om piskande regn mot fönsterglaset. ”Herregud”, mumlade hon och satte sig upp med stöd av sänggaveln. ”Var är jag någonstans? Och vad fan gör du här?”          
     Hon såg sig omkring. Rummet var litet och vitt med blankpolerat trägolv och ett skrivbord i bortersta änden. Hela kortsidan var täckt med inbyggda garderober skickligt och snitsigt utformat. Vid skrivbordet stod en gammal kontorsstol i trä med mönstrat sittunderlag och på den satt Johannes med ena armbågen stödd emot bordet framför och den andra armen hängandes över stolsryggen.                
     ”Du är i säkert förvar. Här, drick.” Han höll fram ett glas med något som Jasmine hoppades var apelsinjuice. Hon tog emot det och drack med giriga klunkar. Det kände strävt emot hennes strupe. ”Var är jag?” upprepade hon och ställde ner det på det matchande sängbordet i mahogny. Magen kurrade av en hunger hon aldrig tidigare känt. ”Och vad gör du här?”
    ”Du är fortfarande kvar på Västernäs om det är det du undrar, även om jag gärna önskade att du befann dig tusentals mil härifrån. Det ska vara släckt och tyst klockan tio i stugorna och vad händer? Jo, jag får leta efter dig halva natten. Halva, jävla natten.”                
     Hennes ögon smalnade. ”Det hade du inte behövt göra”, sade hon snävt. ”Jag behövde ingen hjälp av dig.”
     Han grymtade till, en blandning av medlidsamhet och irritation. ”Jag såg dig försvinna bort efter ån och när du inte kom tillbaka på ett par timmar började jag fundera. En fullständigt normal reaktion för en herrgårdsägare med femtiotusen hektar mark med diverse terräng, ännu okänd för en storstadsbo.”          
      Jasmine grimaserade. Det mindes hon inte. Hon visste att hon lämnat middagen och alla de andra, men hon hade ingen aning om hur länge hon varit borta eller hur hon hittat tillbaka till herrgården.                
    Johannes böjde sig fram och stödde sig på sina knän. Jeansen var slitna och nerstoppade i höga cowboystövlar. ”Letade du verkligen efter mig?” undrade hon, tänkte tillbaka på middagen och han glödande ögon som bett henne försvinna dit pepparn växte.               
     ”Ja, det gjorde jag.” Hans röst var lugnare nu. ”Jag bar dig hit”, fortsatte han som om det var den mest självklara saken i världen. Jasmines ögon smalnade på nytt medan hjärtat började banka i bröstet och hon lade på sig en högst värdig min.            
     ”Du klädde av mig”, väste hon, plötsligt medveten om att hon var naken så när som på underkläderna. ”Och jag är arg på dig för det.” Hon drog täcket tätare omkring sig. ”Faktum är att jag är väldigt arg på dig, när jag tänker efter.”           
     Han fnös. ”Och jag är fortfarande din chef, vilket gör mig berättigad till att säga och göra precis vad jag anser.”
     ”Det struntar jag i, jag tänker ändå skälla på dig. Du kan inte bara…”           
     ”Jag räddade förmodligen ditt liv. Du borde tacka mig för det.” Jasmine fnös högt. ”Jag befann mig inte vid någon tidpunkt det senaste dygnet i akut livsfara, förutom när jag blev jagad av en galen tjur mitt i natten. Du är ingen hjälte och jag behöver inte räddas. Speciellt inte från någon som dig. Jag gillar inte ens dig.”          
     ”Tro mig, det är ömsesidigt”, svarade han och reste sig upp. Jasmine hasade sig upp ur sängen med täcket hårt virat runt kroppen. ”Jag tänker inte tacka dig, och jag tänker inte ändra uppfattning om dig, bara så att du vet. Du må vara min chef, men du är fortfarande en idiot.”    
     Johannes stack in huvudet i dörröppningen och iakttog henne med hetta i de blå ögonen. ”Det finns frukost nere i köket. Jag föreslår att du går och äter innan de andra kommer in för lunch.”      
     Jasmine tog ett par snabba steg i riktning mot garderoben och fick syn på ytterligare ett par kritvita, snortighta ridbyxor som någon uppenbarligen lagt dig för hennes räkning. Hon drog på sig dem med ett tyst jämmer, lät dem glida över alla skrubbsår som sved av beröringen. Därefter stack hon armarna i t-shirten och drog collegetröjan över huvudet. Håret hängde ner som ett enda lockigt virrvarr över ryggen och brösten och hon såg hopplöst nyvaken ut när hon tittade sig i spegeln ute i hallen, men magen värkte efter en lång tid utan mat och hon skyndade sig ner för spiraltrappan.                
     Det fanns både äggröra och bacon. Jasmine slevade upp en ordentlig portion av de båda rätterna och satte sig vid långsidan av bordet och hällde upp ytterligare ett stort glas apelsinjuice. När tallriken var tom fyllde hon på det ännu en gång, lät sig väl smaka och inte förrän den sista skivan var uppäten kunde hon andas ut. ”Jösses”, muttrade hon och stödde sig mot sin högerhand.
    ”Kaffe?” Johannes klev in i köket. Hon hade inte hört honom komma. Hon viftade lamt på vänsterhanden och såg honom gå bort emot spisen. ”Hur mycket är klockan?”     
     ”Tio i nio”, svarade han. Han var blöt i håret, mer duschblöt än regnblöt. En svag doft av schampo fyllde köket. ”Ge mig en kopp, då.” Minuten därpå hade hon en rykande het kopp kaffe mellan sina händer. Hon såg på ångorna som bildades och försvann i den tomma luften, snurrade koppen mellan händerna i väntan på att den skulle kallna. ”Jag tänker inte be om ursäkt”, sade hon till den svarta massan. ”Det tänker jag inte göra.”     
     ”För ditt nattliga äventyr eller för gårdagens middag?” Han slog sig ner mittemot.            
      ”Ingetdera. Mmm, så gott det här var. Nej, jag tänker inte göra det, för jag har ingenting att be om ursäkt för.”
      ”Somliga skulle säga att en utspilld tallrik med varm köttgryta över chefens byxor är någonting att be om ursäkt för.”  
      ”Somliga skulle säga att hotelser om en uppsägning baserad på felaktiga, för att inte säga påhittade, grunder är någonting väl värt att be om ursäkt för”, genmälde hon.     
    Hon såg på honom. Blicken i hans ögon gick inte att tolka. De utstrålade både isande kyla och oerhörd hetta som spred sig längs efter kroppen på Jasmine, och det var inte bara kaffet som gjorde det.