Men Gud, vad det går segt. Skriver ett halvt stycke och sedan vandrar musen iväg till andra sidor. Ha ha ha ... Ja datormusen alltså. Fast den andra vandrar också iväg mer än vad jag skulle vela. Hämtar nytt te, går och gräver med bara fingrar i salladsskålen och fiskar upp lite kassler, doppar kassler i senast nytillskottet av Eriks såser som står på bordet sedan middagen. Det funkar det också. Men jag får liksom ingen ro. Jag vet inte hur jag vill ha det. 

Eller jo, det vet jag. Men någonstans så tvekar jag. Jag tänker på redaktörerna på jobbet som läser manus, kommer med kilometerlånga kommentarer, ifrågasätter (precis som man ska när man är redaktör). Men jösses, att behöva förklara varje ord, varje mening, jamen det ska stå såhär för att... Nej det låter så himla omständigt. Jag vet inte om jag är redo för att folk ska syna mig i sömmarna heller, folk som läser min bok. Komma med svidande kritik. "Sån jävla smörja", "kärleksgnabb, "du lever i en drömvärld", nåt sånt. Men jag antar att det är så alla författare har det.

Kanske skriva under annat namn. Det vore ju något. Kanske bosätta mig på Bahamas när boken släpps. Ha ha get a grip, Jennie. Bo där i ett halvår tills ingen längre kommer ihåg min bok. Sen kanske smyga hem till ICA sent en måndagskväll för att handla vatten och bröd. Nä men det gäller ju att tro på sig själv. Och visst tror jag på mig. Men min bok är bara... min bok. Alla skriver ju annorlunda. Jag skriver med känsla. Vissa skriver bara praktiskt. Händelser, inte känslor. Skulle jag vara en händelseförfattare skulle jag redan ha publicerat fem sex romaner. Medelmåttiga. Varken bu eller bä.

Jag har läst många medelmåttiga romaner. Många konstiga romaner. Många superbra romaner. Och de romaner som är bra är de som har lite känsla i sig. Som man får veta bakgrunden till deras agerande. Typ Innan jag dör - Jenny Downham. Jamen gud så bra bok. Jag grät från första till sista sidan. Mest på sista sidan, eller de sista kapitlen, där det blev längre och längre mellan styckena, där hon dråsade bort mer och mer och man räknade dagarna hon hade kvar. Jösses. Jag vet att jag skulle bli en ännu bättre författare om jag skrev lite mindre känsla, men dock, så är det min bok. Min stil. Jag kräver inte att folk ska tycka om den. För jag tycker om den. Och det borde räcka. Det räcker för mig.