A tt jag hatar när man blir så arg och frustrerad så man kläcker ur sig ord i all hast utan att reflektera över innehållet, och den som får höra det säger "tack, du får mig att känna som världens sämsta människa" och hela magen liksom skrumpnar ihop när samvetet sätter in och man gör allt i sin makt för att återställa det, man gråter, håller om, vill inte släppa, vill ta tillbaka allt. Min mage var en hård knut länge, länge. Det var ju jag själv som kände mig som världens sämsta människa, och så fick jag honom att känna det. Det var tankar om julen, att inte veta om det blir ledighet eller ej och så satt jag där och ville boka hemresa när bombem briserar, det finns inga biljetter kvar... "Jag får aldrig ledigt så lång tid innan... jag hade tänkt vänta och se", och jag blev så ledsen, så genomledsen... besviken, arg... inte på honom, gud vet att det inte var på honom, men allmänt så himla himla arg och det var han som fick ta all skit för det. Magen knyter sig fortfarande vid tanken, munnen gör en lustig grimas av illvilja och ånger. Förlåt. 

Och jag såg ju i hans ögon hur ont det gjorde när alla orden kastades ut, mina besvikna jämmer och heta tårar utan att få någon luft och jag hade ingenting och så mycket att säga, men inte ett enda ögonblick tänkte jag på honom, på att det inte var hans fel egentligen, det var det ju inte och det var inte det jag menade... jag är så avundsjuk på honom. Så stolt, men samtidigt gränslöst avundsjuk. Nej, avundsjuk är fel ord, jag missunnar honom definitivt inte... jag är bara... Han har ett fast jobb, äntligen, han har tagit sig för att operera sina ögon som han velat länge, länge. Det är alltid tal om att hans framförhållning är obefintlig... och så är det min egen det är fel på. Det är där det sitter.

Jag har ingen framförhållning. Eller i mångt och mycket har jag det, men när det kommer till vissa saker, saker som innehåller våga , så vågar jag plötsligt inte, det blir stopp i hjärnan. Hade jag haft mer framförhållning än jag har så hade jag fått ett jobb redan. Flera. Jag hade slitit och gnetat och arbetat mig blå i jakten på ett jobb, och vad gör jag, sitter på röven i en stor soffa och skriver ett blogginlägg som aldrig hade existerat om jag faktiskt haft ett jobb att gå till. Efter anklagelser, jämrande, besvikna kvid som heller aldrig hade existerat om jag haft ett jobb att gå till och om jag inte vore så ängslig och rädd att saker och ting inte ska bli som jag önskat, en jul hemma i Kalix med honom, som vanligt. En jul i Kalix utan honom, medan han är här och jobbar och kommer hem till en tom lägenhet, vad är det för jul? Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Där han är vill jag vara. Om det är jul, midsommar eller åttonde november spelar ingen roll. 

Där han är, där vill jag vara. Och jag vet ju, såklart jag vet... att det är samma för honom. Där jag är, där vill han vara. Varför blev jag då så himla arg och ledsen och besviken, när det bara behövde bli sagt en enda sak? "Där du är, där vill jag vara", och så slut på diskussionen... Ibland är man allt bra knäpp.