Jag minns så väl den där känslan i magtrakten när fröknarna i lågstadiet skrev "Friluftsdag" på svarta tavlan, eller vit som den senare blev, och jag vred på mig där jag satt i en plötslig grimas. Jag avskydde friluftsdagarna i skolan och hade ont i magen flera dagar innan de ens skulle börja. Det regnade oftast, eller var mulet med de där förrädiska regndropparna inte långt borta, och så var det råkallt och dragigt som alltid på hösten. Jag såg inte till några lärare någonstans - självklart hade mina egna blivit tilldelade en helt annan grupp än mig, och de lärare jag hamnade med var stränga och okända.

Att inte få vara i samma grupp som min klasskompis Sofie fasade jag för. Jag hade inte tillräckligt med bästavänpoäng med de övriga nio tjejerna i min klass, så att både mista mina lärare plus min allra bästa vän gjorde att det där magontet bara ökade i styrka. Pappa jobbade, mamma jobbade och jag hade ingen nyckel hem, så jag kunde inte säga att jag var sjuk. Så jag stod ut. Men jag tyckte aldrig om det.

På skolgården stod hundrafemtio elever som antingen var gruppledare, ansvarig för de alla lekar (sexorna) eller offren, som vi var, som snällt skulle bli tilldelade ett nummer mellan ett och nio. 

Det duggade, Turken stod och viftade med sitt tilldelade plakat och ropade "gruppsex, gruppsex, gruppsex" och Sofie tyckte det var jättekul. Det tyckte inte jag. Jag ville inte hamna i grupp nummer sex för han var inte direkt någon som var känd för att bry sig om oss småglin - vem kan klandra honom - lika lite som jag ville hamna tillsammans med någon av de äckel jag idag önskar att jag slog tillbaka mot. Vem vill ha ett baseballträ i ryggen, bara för att ingen lärare var på plats och ingen såg vad de gjorde? Så jag slöt ögonen och hoppades på ett annat nummer, vilket som helst, inte sex, inte fyra, inte sju.

Jag var inte liten och söt då. Jag var liten och ängslig med lockigt hår och runda glasögon. Och jag genomled de dagarna, de timmarna tills jag fick fara hem igen, och sen var jag dödligt tacksam för att jag kunde vila upp mig en hel helg och bli fri från magontet och darrningarna och illamåendet som plågat mig hela dagen. Jag tyckte inte ens om friluftsdagarna när jag blev gruppledare eller ansvarig för lekarna i femman och sexan. Jag vet inte varför jag minns det så tydligt, varför allt det där kommer tillbaka just nu. Men jag avskydde det. Och jag tror aldrig att jag nämnde det för någon.

Det handlade inte egentligen om mobbing, för jag blev oftast jättebra omhändertagen av de äldre tjejerna i gruppen, speciellt av min kusin Angelica och min gruppledare Hilda (varför jag minns allas namn vet jag inte). Men det var den där känslan att vara utelämnad bland okända människor, utan någon trygghet att luta sig emot, varken lärarna eller min bästa vän. Jag har alltid haft bättre kontakt med mina lärare än med mina klasskamrater hur gammal jag än varit.

Mamma säger att jag föddes med en gammal själ. Att jag har varit lillgammal hela mitt liv. Kanske är det så enkelt. Kanske var det något helt annat som gjorde att jag skruvade mig där jag satt vid min bänk och Inger eller Marianne eller Margareta eller Malin, på mellanstadiet, skrev "Friluftsdag" i fredagens ruta.

Orättvisa, kanske. Som jag aldrig någonsin uppskattat eller accepterat eller ens försökt förstå mig på. Att inte bli dömd för det man gör utan för den folk tror att man är. Att på förhand bli dömd för det. Att bli retad, pikad, som åttaåring, känna slagträets kraft eller marmorgolvet dunsta till mellan axlarna eller den där vassa knytnäven bränna bort all känsel i armen.

Tio, femton år senare hoppas jag fortfarande han blir påkörd av en bil eller en traktor eller får något hårt i skallen. Jag hoppas jag en dag sitter där som chef och han söker jobb hos mig. Jag kan inte säga det rakt ut, för jag får ont i hjärtat av dåligt samvete trots allt han gjorde. Men honom önskar jag ingen lycka i livet. Han och hans lika äckliga kumpaner. Och efter vad jag läst och hört har han redan fått sin beskärda del av skit. Enligt vad jag läst och hört har han inte tagit sig upp ur träsket han trampade sig ner i, trots att han var så ung.

Och jag har ingen sympati att ge sådana människor.

Ingen som helst sympati.

Jag skulle köra förbi olyckan. Stampa på gasen. Rikta blicken framåt och köra därifrån utan att stanna.

Eller skulle jag det?

Egentligen är det ju synd om honom. Mer synd än det någonsin var om mig. Jag skulle vilja ge tillbaka allt det han någonsin gjorde mot mig, samma metoder, samma grejer, men jag skulle inte känna mig som en bättre människa för det. För det han har på sitt samvete, om han har något, att han spöade och retade upp en knappt meterhög tjej under många, många tillfällen och år när lärarna inte tittade, och såg njutning i det..... varför kan jag bara inte säga att jag önskar att han dog? Varför sträcker sig inte mitt hat så långt? Inte ens efter allt det?

Det var inte det jag tänkte skriva om, men det var det som blev när händerna fick fria tyglar.

Jag förvandlades till en svan. Stark, orädd, rentav vacker ibland. Han fortsatte att vara samma kackerlacka, fortsatte längs samma mörka, ruttna stig. Kanske är det botgöring nog. Men såren från den tiden, de helar nog aldrig.

Med en vecka till godo, efter tre veckor semestrande i Kalix, Piteå och Göteborg och Sockholm har vi nu blivit med ny lägenhet. Kontraktet skrevs på idag och vi flyttar in så fort flyttlådorna är fullpackade. Idag, imorgon eller någon annan dag, men de blanka nycklarna dinglar över kroken i hallen invid kartonger, ouppackade väskor och två års minnen. Det känns så skönt. Äntligen kan jag och vi slappna av, med några dagar kvar på semestern. Fattas bara att solen kommer fram nu och bjussar på några nya soldagar, men man kan inte få allt. 

Den bästa fyraårsjubileumpresenten jag kunde önskat mig. Gud så skönt. Vi kom hem igår kväll från Göteborg efter nästan en vecka med sightseeing, biobesök, skratt, spelande i många timmar till mitt i natten någon gång som resulterade i en sovmorgon till elva. Jösses. Jag har inte sovit så länge på år och dar. Och så träffade jag min Instagram-vän Linéa, synd att det inte hann bli fler gånger men nästa gång vi åker dit så. 

Jag älskade för övrigt Göteborg. Jag tror jag gillar den mer än Stockholm för att dit åkte jag med vilje, hit åkte jag under tvång. Ta jobbet som erbjuds eller stanna hemma i Kalix utan jobb, ungefär. Stockholm har bjudit på många fina minnen också, men den första sommaren var kantad med så mycket ångest jag aldrig lät pysa ut. Jag knep ihop käkarna till läpparna vitnade för att ingen skulle se mina tårar, mina panikångestattacker eller mitt illamående. Jag gillar Stockholm. Täby. Jag vill gärna bo kvar här. Men Göteborg, åh så fint.

Där skulle jag gärna också bo. Jättegärna. Vi körde förbi Trollhättan också ett par timmar och jag fick se staden, byn, där min mamma växte upp. Till och med skolan och huset. Och min fina moster. Men sedan åkte vi tillbaka till själva stan, Göteborg, och jag bara jaaa... här vill jag vara. Så mysigt och lugnt även om de var fullt av folk. Ja, där vill jag vara.

Med Johan. Här, där, någon annanstans. Vi två. Tillsammans. Jag vet att jag berömmer honom och vårt förhållande ofta, att vi kramas och pussas mängder varje dag. Att vi sover tätt hopslingrade och ofta har ensamtid tillsammans. Att jag saknar honom minuten jag går utanför dörren. Att han driver mig till vansinne, men samtidigt är min klippa, min stöttepelare, mitt allt. Men ingen har hållit mitt hjärta så som han gjort, sen minuten hans ögon mötte mina. Ingen har fått mig att känna som han. Och om ett år, fem år, trettio, vill jag titta tillbaka på dessa dagar, inlägg, och minnas hur mitt hjärta var sprängfyllt av kärlek och lycka för honom och för oss. 💑💋💖

Göteborg blev det och i Göteborg är vi, lagom möra i fötterna efter gårdagens strapats och dagens Trollhätte-sightseeing hos min fina moster med familj. Igår kväll spelade vi Talisman till klockan nästan var två då vi efter fem timmar avbröt för sömn. Imorgon hämtar vi upp numero tre av syskonskaran och då blir det Liseberg, förhoppning om sol och varmt väder och mer vandring, mer Talisman. Och mer turistande, jag vill till Botaniska och bara vara. Ta på mig mina lysande ljusgröna Asics och promenera runt i en vacker stad jag redan tycker om så mycket.

Några bilder får stå för dagarna som gått och så skriver jag mer när jag kommer hem. Den där grejen jag nämnde under en kväll i Kalix, att jag skulle säga något om något... Jag ska skriva mer om det snart. När jag får. Jag jobbar på det. Haha...

Ledighet är ett ord som ofta dyker upp här i bloggen nu - när inläggen väl ploppar fram - och det är det ordet jag mumlar för mig själv när jag sitter med ansiktet mot den dyrbara solen, springer en långsam runda runt kvarteret eller slår upp ögonen i mitten av natten och det enda som hörs är surrandet av en envis mygga. Ledighet. Norrbotten. Här finns det gott om mygg, flygfän, regnmoln och isvindar trots att vi enligt kalendern befinner oss någonstans i mitten på juli. 

Jag sitter vi datorn för första gången på över en vecka nu och allting känns så ovant. De sociala medierna har fått sig en bild eller två under veckan, via telefonen, och datorn är ett stort åbäke jag inte har tid med. Vi gör inte så mycket, men ändå rusar tiden iväg. Det är shoppingturer, restaurangmat, grillmiddagar, cykelturer och springrundor och Luleå-resor och bastu mitt i sommaren, två gånger till och med. Ikväll ska vi ut till stugan och jag tänker trotsa vindarna och ta på mig den vita spetsklänningen jag köpte inför pappas och min egen födelsedag. Får åka utomlands i höst istället. Fånga värmen.

Tjocksockar är inte det minsta ovanligt, lika lite som långkalsongerna eller den tända brasan är. Jag fryser aldrig om fötterna men här gör jag det. Tjocksockarna är mitt favoritplagg just nu. Tajta, snygga nattlinnen i spets och siden och raggsockar på fötterna och det är så det är. Tänker tillbaka på värmen vi lämnade och önskar vi tog den med oss. Önskar så mycket. Njuter, men önskar ändå. Sådär som man gör när någonting är osäkert. Tre veckor kvar och vi har inget boende fixat, det boende vi hade fixat var en sniken hyresvärd - jag vet inte om sniken är bondska eller kalixmål men hon var fan sniken - och nu är vi tillbaka på ruta minus tre igen och här är vi, på semester, långt bort från storstan och försöker njuta så mycket det går. 

Sen kollade vi igenom en herrans massa fotoalbum från när husets barn var små. Och då menar jag allt ifrån gravidmage-små till nykläckta och storögda till mellanstadieåldern. Det rasslade rejält i livmodern under tiden, som en jäkla maracass lät det, en skallerorm på prärien som just har funnit sitt byte. Åh gud, vad jag längtar. 

På lördag är det exakt fyra år sedan jag träffade Johan för första gången på riktigt, första gången jag klev in på Silja för att påbörja min anställning som resekonsult. Det var döhett ute, temperaturen hade skjutit i höjden och shortsen klibbade mot magen och låren. Inga femton, sexton grader och mulet där inte. Jag hade mött honom som hastigast under min arbetsintervju, och det var där och då han fullkomligt knockat mig med en säck cement eller något trubbigt, för så fort jag såg honom igen dundrade cementsäcken ner i huvudet igen. Där och då uppfanns för övrigt LRS. Lyckorussyndromet.

Ni vet, när man är så extremt lycklig och kär så man sitter där och klappar händerna inombords och kvider när känslorna ramlar ut ur näsa och mun och öron och man rullar fram och tillbaka på stolen när man inte kan vara stilla - fastän det inte syns så mycket. Och kvideriet fortsätter när han tittar på en, pratar med en, pratar över huvudtaget, finns till, existerar, kommer inom synhåll. Fyrar av ett leende. Då exploderar hela kroppen. Jag satt och dreglade i flera veckor över det leendet, haha. 

Där jag var, där var han. Som magneter. När jag rörde mig, rörde han sig. När jag höjde blicken såg han på mig. När han såg på mig - likadant där. När jag flabbade om töntiga saker med min nya bästa kompis var han där bakom och frågade vad som var så kul. När jag behövde hjälp gick jag till honom. Hörde honom förklara. Tittade på honom. Och det retarderade sälen inom mig dansade så hela magen vred sig. Alla hemliga mail. Mer leenden, mer LRS. Alla "nämen är du här"-möten på stan.

Jag vet än idag när det var som han såg mig i ögonen för första gången, sådär djupt in i dem så han nuddade någonting långt där inne som ingen annan någonsin har rört. Jag vet var vi befann oss, vad vi gjorde och vad vi åt och var vi satt och vad han hade på sig för tröja.

Vi såg hälften av Interstellar igår och jag bölade som en väldigt ledsen och berörd liten gris. 

Fyra människoår är två sekunder i en annan värld. Fyra människoår är niotusen månader i en tredje värld. Hur ska jag kunna få nog av honom? Hur ska jag kunna sluta vara så fantastiskt förälskad varje gång han ser på mig eller ler eller slår upp ögonen om morgonen eller skrattar eller skämtar eller lagar mat? Eller slafsar i sig mat. Eller lägger skräpet på köksbänken fastän soppåsen är en meter bort. Eller diskar "litegrann". Han kom in i mitt liv som en virvelvind och jag föll för honom utan att hinna tänka efter, utan att kunna stoppa det, och jag har aldrig ångrat mig ens för en sekund att jag tog tag i det och honom innan han försvunnit ur mitt liv.

Åttio år är inte nog. Fyra år är bara början. Jag önskar det fanns ett ord som beskrev precis allt det där som tumlar runt i mitt inre varje gång jag ser honom. Jag önskar att vi kunde åka iväg ut i rymden till en annan värld när vi blir nittio och leva tillsammans i tusen år till. Jag värdesätter varje dag vi har, och nu ännu mer sedan vi såg Interstellar. Varje dag är verkligen en gåva, en möjlighet, en chans. För det som var, för det som är och för det som komma skall. En dag i taget.

Han är min gris       

Och det är också han som är skapare av denna fantastiska bild som både jag och han flabbar åt så fort den dyker upp på skärmen, stor som liten. Visst är jag underbar?

Nu har jag, med lite hjälp av Games stora konkursutförsäljning, spenderat alla mina förkylningsdagar i soffan med Uncharted 1, 2 och 3 varav det sista slutade igår. Jag har följt Nathan Drake genom halva världen i jakten på Francis Drakes gömda skatter, genom öken, djungel, sand och hav. Genom nya förhållanden, krossade förhållanden, avsked, återseenden och tillbakablickar.

Och jag insåg en grej medan jag tumlade runt med alla spel. Kanske lite feberyra ovanpå allt det där, men ändå.

Att vara tillsammans med Nate skulle inte vara någon barnlek. Han är en rastlös själ, en ständig sökare. Även om han ville vara så trogen så skulle han aldrig kunna förbli det, det är inte hans grej. Han skulle fortfarande åka iväg på sina resor, vara borta i veckor, månader i sträck med dålig täckning. Att vara hans fru skulle vara ett liv i ständig oro för hur han mår och vad han gör och han skulle komma hem med samma brand i ögonen som han hade när han for, och sedan efter ett par dagar eller veckor hemma skulle han åka iväg igen. 

Familjelivet är ingenting för Nathan Drake. Och den enda kvinna på jorden som skulle passa ihop med honom och vice versa, och inte utan bråk, heta diskussioner och gräl, är Lara Croft. De skulle förmodligen resa tillsammans. Från början helt vänskapligt - så gott det går att vara vän med en tjurskallig, humorfylld och rätt egocentrisk individ. De skulle bråka om vem som skulle leda expeditionen, vem som skulle göra vad, och sedan skulle de hamna i säng med varandra. Det är ofrånkomligt. De är för lika och för olika för att det helt enkelt skulle hända.

Och de skulle inse, Nate skulle inse, att den glöden han alltid har haft i sina grå ögon bara kan flamma upp till en riktig fågel Fenix för Lara Croft. Ingen annan. Så även om han hade en fru där hemma, barn - men barn kommer han aldrig skaffa så länge han inte byter livsstil och det lär han inte göra, den sortens liv är för tråkigt för honom just nu. Även om han hade allt det, så skulle de tumla i säng. Det är så han är. Flera gånger om. De skulle gräva sig in så djupt in i varandra att de skalat bort allting annat som inte handlade om henne och honom, men inte ens då skulle de kunna vara tillsammans. Inte ens hon. Men de skulle passa ihop. Han och hon. Hon och han. Var de än gick skulle de dela samma utandning, samma syn på saker och ting, samma ofrånkomliga äventyrslusta.

Men det skulle aldrig bli mer än så. Nate skulle förföra henne, flirta med henne, det är klart att han skulle för han är både charmig och snygg och en man med normala behov. Han skulle dö för henne. Han skulle rädda henne. Men han skulle aldrig kunna vara med henne så mycket som en vanlig människa där hemma valde att vara med sin partner. Det är inte hans grej. Han vill ha kakan och han vill äta den.

Han skulle dö ensam någonstans, antingen på en expedition eller vilandes i ett skabbigt hotell mellan två expeditioner. Han skulle inte ha någon som sörjde för honom när han dog, ingen laglig avkomma eller familjemedlem. Lara Croft skulle gå på hans begravning, likaså Sully, om han överlevde, och hans gamla kärlek Elena som var den där ständigt oroande frun där hemma.

Lara Croft skulle vara den enda som kände honom, utan och innan, den enda som någonsin känt hans hjärta pulsera mellan sina fingrar. 

Och hon skulle stå där och tänka, inte för första gången, "tänk om". Men Nate kunde inte. Han var inte sån. Och det vet hon. Det vet de alla. Så de skulle stå där, medan kistan innehållande vad än de kunde hitta av honom eller bara tom luft med massa minnen, och se medan han sänktes ner under jorden medan hans liv åkte förbi i en strid ström av dessa minnesbilder. Han skulle dö lika envis, rastlös och tjurskallig som han alltid varit. Det finns inget annat liv för honom. Och det är så han måste dö.

Med risk för att låta bitter och grinig med "ingenting innanför pannbenet" som folk, alla dessa änglar, är så noga med att säga när någon gjort något dumt eller otänkt, saker som de minsann aaaaldrig skulle göra. Men jag blir så trött på det. Misstag händer alla (inte dem tydligen). Låt mig förtydliga.

En hund. En hund är ett husdjur med fyra ben och svans och kommer i varierande storlek. Det är ett husdjur precis som katter, fiskar, vandrande pinnar, marsvin och kaniner. Den kan även vara människors bästa vän och allt det där och jag älskar djur, jag älskar hundar även om jag är allergisk och jag förstår det, men låt mig bara vara saklig - hundar är husdjur. 

I Kina kommer de nu att ha en hundslaktarfestival som västvärlden är så upprörd över. Jag är inte upprörd. Jag kanske inte tycker om det, men jag är inte upprörd. Det är deras kultur där borta. Vi slaktar kor. De slaktar hundar. Hundar har inget mänskligt, sentimentalt värde för dem, liksom kor inte har det för de flesta av oss. Men inte går kineserna bananas när vi slaktar hundratals, tusentals kor varje dag. Det är vår kultur. Det är även (vissa) muslimernas kultur att stena kvinnor till döds fortfarande och det blir jag upprörd av för att det handlar om en människa, men djur - djur som har så olika uppfattning var man åker i världen. 

För oss i Sverige är det hemskt att Kina anordnar den festivalen. Vi kan inte tänka längre än våra egna gränser, ibland inte ens utanför vårt eget hushåll. "Jag skulle aaaaldrig" säger dem och ser ner på sina två husdjur, sina två hundar, som de kallar familjemedlemmar och älskar lika mycket som sina barn (?). Självklart inte, det skulle inte jag heller. Men vi lever inte i Kina, vi har inte Kinas värderingar och kultur.

Varför kan man inte se att det finns - minst - två sidor av det hela? Varför bara se innanför sitt eget pannben, se på den djurfamilj man har och tänka hur hemskt det är? Skulle jag bli hotad av en orm under en löptur hade jag antagligen kastat något mycket hårt och trubbigt på den, mot den eller i dess riktning. Ormar har inget känslomässigt värde för mig, men för en granne jag hade när jag var liten som hade flera majsormar, han älskade dem lika mycket som hans syster älskade sin hund.

Det handlar om perspektiv. Att många av oss inte kan se längre än sin egen näsa. Och jag blir så sur på sånt. Någon som lämnade bagageluckan öppen, vevade ner rutorna till hälften under en molnig dag och knöt fast kopplet runt kofångaren när hon måste jobba och hunden annars skulle riva sönder lägenheten. Fem timmar senare, under sin lunch, var bagageluckan stängd och hunden nästan död.

Jobbigt, jävligt jobbigt, men otur. Otänkt. Hon är inte dum, hon är faktiskt väldigt fin som människa. Och alla gör vi misstag. Det betyder inte att vi är dumma i huvudet för det och borde korsfästas, hängas, skjutas, fråntas rätten till våra barn, hamna på psyket, bli misshandlad inför allmän beskådad. Låt mig bara fråga en enda sak. Hade det blivit samma rabalder och smutskastningar i tidningarna, media, Facebook, ett helt år senare, om det handlat om någons älskade hamster? 

Nej. Exakt. 

Slut på grinerier. Nu ska jag göra mig klar för dagen. 

Ännu en fantastisk halvledig helg har passerat, Johan jobbade till två både fredag och lördag och var ledig igår så vi har åkt land och rike kring - i alla fall stad och rike kring - och gått på en visning, suttit i solen och ätit pizza, åkt in till stan för prinsbröllop och en riktigt lång promenad som även den avslutades med hamburgare och öl i den varma sommarsolen och nya t-shirt-ränder. Sedan tränade vi bort alla överskottskalorier på löpbandet och handstående armhävningar. Jag slog mitt inomhusrekord på 5 km med över två minuter och efteråt kunde jag vrida ur kläderna. 

Nu är Johan tillbaka på jobbet och värmen tog han med sig när han for. Jag har precis kommit hem från Täby Centrum efter lite fönstershopping och lite annan sorts shopping också. Jag kan ju inte använda alla mina tillbakagivna skattepengar på räkningar, eller? Vi kör fifty fifty, fast trettio trettio tretto. Ungefär. Räkningar, sparande, och så lite shopping. Det måste man få göra ibland. Jag hittade det jag var ute efter, och så blev jag überlåg så jag fick gå till närmaste kafé och köpa en smoothie.

Det råkade bli hos min gamla jobbkompis så vi småpratade en stund - hon ska ha barn nu i augusti och jag blir så töntigt glad för det. Jag vill ju också vara där. Någon gång- Johan kanske snart inte litar på att jag sköter mig med mina p-piller när jag skriver om barn hela tiden, haha. Så jag låter bli. För en stund. Jag sätter mig med favoritboken, nummer två i serien, bokälskande Dana, matteboken, en god middag och en dusch för att stilla träningsvärken i vader och rumpa och sedan lite städ och förberedelserna inför en god middag när Johan kommer hem vid... fem slutar han sex är han på gymmet sju tränar han åtta är han hemma. Åttatiden. Det är okej. Det är fortfarande ljust om kvällarna. Det är ljust hela nätterna. Nästan.

Jag ser framemot det nattliga solljuset, lata dagar med min och hans familj, paddla kajak, badandet i stugan och farmors sockerkaka jag inte kan äta men som är den godaste i universum. Långa, kvalmiga nätter när man inte kan sova och ligger och berättar historier för varandra. Medan solen fortfarande kastar sina strålar på trädkronorna. Kortspel, vår fyraårsdag, löpturer längs älven, snirklande smala grusvägar till sommarstugan. Idyllen. Dofterna, ljuden, skratten. Göteborgsvistelsen, kryssningen, alla grillmiddagar. Det kommer att bli en fantastisk sommar. Det strävar jag, det längtar jag, efter. Det ser jag fram emot.

♥