Åh vad jag tycker om dessa småsvettiga, kvalmiga dagarna när termometern sjutit i höjden och huden får andas på riktigt, för första gången den här sommaren. När axlarna är varma och bröstkorgen kliar lite diskret efter en heldag på filten ute på gräsmattan och fräknarna poppat fram. Favoritboken i ena handen, en flaska med kallt vatten i andra. Och himlen lyser djupblå och den svala, långsamma brisen har jagat bort vartenda moln. Och tornseglarna skriar i skyn. Musiken, om man lyssnar på sådant, är lugn och behaglig. Boken tillräckligt spännande, romantisk, sexig och välformulerad att det är en fröjd att läsa den. Ligga där, ganska nöjd med livet, och veta att det finns två böcker till i samma serie, skrivna lika perfekt, spännande, romantiskt, sexigt och välformulerat.

Jag är Malory med sina en och sextio som älskar- och måste vara omringad av konst och som för första gången fallit handlöst istället för lugnt och försiktigt för en man. Jag är virriga Dana som har huset fullt i böcker, som jobbar - jobbade - på ett bibliotek till hon lade av en riktig dänga till chefens systerdotter och fick sparken. Jag har hennes bruna hår och bruna ögon och temperament. Jag är Zoe, den lilla kurviga optimisten som sliter och drar i livets tåtar och som var den som hittade huset de tre köpte för att starta sina respektive företag. Lilla, flitiga mamma Zoe med kärleken till sin son som drivmedel i allt det hon gör.

Jag är inte strukturerade Malory med listor för varenda sak hon tar sig för, komplett med korsreferenser och underrubriker. Jag är kanske inte rationella, logiska Dana sex on legs, kurvor som en amazon och långt över en och sjuttio lång, som vill klippa av kulorna på den man som lämnade henne för ett par år sedan och som plötsligt dyker upp i den nära vänkretsen och är lika flirtig och farlig som då. Jag är inte uppvuxen i en husvagnspark som Zoe, jag har ingen son att ta hand om och inget litet hus jag snickrat ihop innandömet alldeles själv. 

Men efter att ha tillbringat massor med år med dessa tjejer känns det nästan som att de är mina vänner. Så känns det alltid med böcker jag läst flera gånger. Jag vill inte att de ska ta slut, för då slutar äventyret och det dröjer länge tills jag får prata med dem igen. Förra gången jag läste böckerna var i juli förra året under Ölandveckan, där jag satt på altanen i en härlig morgonsol med frukosten framför mig och benen stödda mot bordsskivan och begravde mig ner i deras äventyr igen. 

Jag köpte den första boken på den första Öland-resan för åtta, nio år sedan. Oj, är det så länge? 2007? Ja, så länge. Och jag har älskat dem ända sedan dess. Världens bästa böcker. Jag måste få ha böcker där jag bor. Jag blir galen om det inte finns böcker jag kan bläddra i, försvinna i, tillbringa ett par timmar med medan regnet smattrat mot rutan och teet kallnar. Ett bibliotek eller... en vägg av böcker.

Vi var och kollade på ännu en lägenhet igår. I Åkersberga centrum. Jättefin, bra storlek, hemtrevlig, bra förbindelser, inte för öde, inte för långt bort, men dyr och där bodde just nu en katt så det blir sanerings- eller städfirma om vi bestämmer att vi flyttar in. Jag drömmer ändå om den där egna lägenheten. Att få bo tillsammans med Johan på riktigt, att inte behöva flytta hela tiden eller betala hutlösa mängder i hyra. Att ha en lägenhet. Att åka på semester därifrån. Tryggheten. Vetskapen. Hem, vårt hem, tillsammans. Det drömmer jag om. Det vill jag ha. Speciellt under varma, kvalmiga dagar som dessa. Speciellt dem dagarna.

Så har en ledig födelsedagshelg passerat, soliga dagar, regniga dagar, lediga dagar och jobbdagar för både mig och Johan. Vi har tränat, lyft tyngre än vad vi brukar, sprungit, cykeltränat, hälsat på en nioveckorsbebis och dennes mamma och pappa, grillat och cyklat till en brygga där vi satt och drack öl och åt ölkorv i över en timme igår. Vi fick sällskap av en liten katt också som åt upp resten av skink-och ostfyllningen och som sedan följde med oss en bit på vägen hem. Vi har storhandlat på den konkursbelagda Game och fått fel spel av killen i kassan men eftersom att det inte är bytesrätt längre kan de inte göra någonting. Han bytte förpackningarna på bänken - förmodligen i stressen och pressen - så istället för det spelet vi ville ha fick vi ett helt annat. Och de kunde inget göra när vi kom dit för vi hade ju liksom inget bevis på att det var det andra vi tänkte köpa från början....

Så när vi kom hem igår började vi med det första Uncharted och sedan somnade vi. Sommaren har slagit ut, skolorna har ringt för examen och ett långt lov väntar, semestern hägrar i horisonten och en månads ledigt med Johan väntar. Det är mycket som händer då. Vi tänkte åka hem till norr och stanna där ett tag och samtidigt hitta nytt boende här och jobb och skola och allt som livet innebär. Planer, beslut, många, långa kramar och ett hjärta som fladdrar varje gång han tittar på mig. Det känns så bra med allt. Så fantastiskt. Precis som det gjort i fyra år snart. Om två veckor är det prick fyra år sedan jag såg honom för första gången. Tänk vad fort det gått. Älskade underbara. En livstid med dig är inte nog.

Finns det någon hälsosam kosthållningsgrupp på Facebook där man kan dela recept, frågor och intressanta artiklar eller upplevelser utan att bli korsfäst för sina åsikter? Jag är en åsiktsmaskin, älskar att diskutera, att lyssna, att lära mig, och jag rättar gärna folk när de har fel. Det är inte elakt, det är självklart. Jag skulle inte vilja sitta och säga fel saker under ett helt möte utan att någon sade åt mig att det heter faktiskt inkorrekta saker. Konstruktiv kritik är vad som för oss framåt och vad som utvecklas oss. Självklart kan de sägas på olika sätt. 

Och ibland är man bara irriterad. Tyckfriheten är dock, oavsett sinnesstämning, alltid gällande, även om man inte alltid ber om kritik eller att någon ska säga emot. Oavsett om mottagaren sitter på andra sidan skärmen och himlar med ögonen och skriver massor av arga inlägg är det alltid ok att uttrycka sina åsikter, speciellt för att varna andra för något som andra tror är harmlöst. För oss som är diabetiker, typ ettor med noll eller ytterst lite insulin kvar i kroppen, är det direkt skadligt och farligt att befinna sig i ketos - trots att LCHF-gruppen och deras guru Kostdoktorn förespråkar optimal ketos. 

Det där med ketonerna minns ni? En frisk människa kan ha ketoner utan att det är skadligt. Äter man mindre kolhydrater än kroppen är van vid omvandlar den energi från en annan källa istället, i detta fall fettet, och därför är ketonerna höga = ketos. Men för oss diabetiker kan det innebära syraförgiftning trots ett normalt blodsockervärde och det är skitfarligt. Alltså bör ingen diabetiker, någonsin, utesluta alla kolhydrater och leva på strikt LCHF som gruppen förespråkar. Jag gav en fin, normal input om att likt alla de inlägg där folk måste skriva att "idag åt jag vattenmelon, obs ej strikt" så att nybörjare fattar att vattenmelon inte bör ätas varje dag, bör inläggen - eller det fastnålade inlägget i gruppen - ha en varningstext där det står det ovan nämnda. Typ ett diabetiker bör inte använda sig av ketos-metoden därför att det är ... återigen .... F-a-r-l-i-g-t.

Men nej. Absolut inte. En av admins sade att jag inte visste vad jag pratade om och att jag skulle få en chans till att bättra mig och fatta att ketos är bra för alla "för det säger Kostdoktorn" innan jag åkte ut (?) Samma admin som inte lyder sina egna regler som de är väldigt måna om att vi vanliga döda måste göra  - till exempel det där med att alltid skriva på fotot föreställande ens middagstallrik om man inte äter strikt, så att folk fattar att de inte ska äta så. Att man unnar sig. Att man fuskar, fastän man bara äter helt normalt och njuter av sin middag. Och det höll jag inte med om.

Nu hittar jag inte gruppen i mitt flöde. Det kom upp nya regler där i går. Igen. Att konstruktiv kritik ej får framföras, för att det inte tjänar någonting till. Vill man lämna ska man lämna utan någon kommentar, för det tillför ingenting. Klart som fan det gör, det är ju så man förbättras. Men okej. Det gäller tydligen inte alla. Gör LCHF verkligen folk så hjärncellstomma och arga?

Så finns det någon grupp som inte dödar en för att man äter bananpannkakor (den tjejen blev också borttagen) eller coleslaw med rårivna morötter och som ej innehåller något med lågfett för det är en helt annan åsiktsfull historia, så tipsa gärna. Jag gillar middagstips, hälsosam mat, paleo, raw food, närproducerat och gott kött och svarar gärna på folks frågor, är ganska harmlös och rättar människor som inte ser sina egna misstag. Om någon vill skriva cräm fräche så är det ok. Om någon däremot säger att Netflix nya serie heter Bloodlust, så säger jag att den heter Bloodline. Och Bloodline är bra. Så äre. 

Och. En sak till. Träning är alltid bra, oavsett kosthållning eller livssituation. Man behöver inga springa en mil varje dag, inte lyfta massa vikter, men att äta LCHF när man är tjock för att slippa träna och ändå går ner i vikt är inte bra det heller. Lagom av allt. Kroppen behöver få flåsa lite. Inte bara processera allt socker vi matar den med till frukost, lunch och middag. Bättre kan vi.

Lördag förmiddag och just nu

- Laddar jag för en löptur med de gamla skorna, så jag inte behöver bekymra mig för uppkommande skavsår och kan njuta av turen innan det börjar regna.

- Upplever jag en rivande avundsjuka och ofantlig glädje för min pappa och hans blivande sambo som är på väg till Öland, mitt favoritställe på hela jorden (och hans), och fylls av minnen och nostalgi av koltrastar, sånglärkor och öppna, blåsiga vidder tillsammans med min familj.

- Inväntar jag svar från en mäklare. Jag har bokat in en visning på en lägenhet i grannkommunen en halvtimme bort och det pirrar i kroppen. Den var perfekt, med accepterat pris och närhet till natur, hav och rimliga avstånd till Täby Centrum och jobb. I och med att den var så pass fin lär det ändå bli budgivning vi inte har råd med, men det vore fantastiskt att i alla fall åka dit och kika. Förstahandslägenhet vill vi ju helst ha...

- Väntar jag och vi på att besöka den första tilltänkta andrahandslägenheten när Johan kommer hem från jobbet ikväll, alldeles i närheten fast ändå inte. Fast magkänslan säger ändå, eller snarare viskar lite försiktigt, sådär som små barn gör när de drar i mammas tröja och ser upp mellan två pippilotter på var sin sida om huvudet: "Jag vill så gärna titta på den där förstahandslägenheten också...." och huvudet har redan börjat göra upp scenarion om hur det vore att bo där, jag och han, inreda så som vi vill ha det, med vår pyttelilla trädgård och våra två sovrum, vardagsrum och datarum/bibliotek. Ni ser ju? Ni hör ju? Då kan jag äntligen få mitt bibliotek/studierum.... och vi kan sätta ner rumporna någonstans utan att behöva bekymra oss för att vi snart måste flytta därifrån...

- Ska jag göra klart sista Hälsopedagogikuppgiften och sedan är kursen klar.

Men nu, på med löparkläderna och iväg. Drömma får jag göra när regnet smattrar mot fönsterrutorna och jag myser upp mig i soffan med en tekopp, hälsoboken och matematiken och gnager på blyertspennan så där som jag gör när kugghjulen snurrar i jakt på rätt siffertal.

Ja, ok, jag har missuppfattat hela grejen med LCHF. Igen. Att jag aldrig lär mig vad det går ut på, för jag kan ju ingenting och jag vet ingenting... "Det är vi admins som bestämmer vad som är LCHF och inte", sade dem efter att ett inlägg igår kväll spårade ut totalt. Folk blev helt rabiata på en tjej som lade upp ett inlägg om att hon just ätit bananpannkakor med flera hundra kommentarer av arga, vuxna människor.

LCHF går alltså ut på:

Att frukt och morötter aldrig är ok. Men mörk choklad, cola light, questbar och red bull är det.

Att man ska räkna och väga allt man äter, plus sin egen vikt dagligen. Proteinmängden ska vara exakta kroppsvikten man vill väga, och fettet det dubbla, och helst inga kolhydrater alls.

Att man alltid ska vara i ketos, det vill säga gå på fettdrift, alltså ställa in kroppen på svält - kolhydratbrist - så att man stinker aceton, kallsvettas och får hjärtklappning. Det är det optimala och därför man äter det. 

Att adminerna i en grupp bestämmer vad som är LCHF och inte. Ej att förglömma ....

Och... Att LCHF äts av de som bara vill gå ner i vikt.

Jag trodde det ungefär gick ut på att äta sig mätt på rena, oprocesserade livsmedel och undvika tillsatser och kemiskt framställda råvaror. Så naturligt som möjligt, och inget gluten eller socker eller snabba kolhydrater eller läskiga light-drycker eller barer. Alla råvaror med kolhydrater är inte nödvändigtvis dåliga kolhydrater heller, och vi behöver en viss mängd kolhydrater varje dag. Att må bra utan att väga och mäta oss själva eller maten. Att inte behöva kalla det för en diet. Att slippa kalla det LCHF.  Att äta för hälsan och kroppen, en hållbar livsstil som sträcker sig över resten av våra liv. Att äta för själen, helt enkelt. 

Men jag förstår. Jag vet ju inte. Jag kan inte kalla mina bananplättar eller rotfrukter till middag (som förövrigt är så jäklus gottus) för LCHF, innan någon kommer med sina pekpinnar och säger att "du måste i så fall skriva att du äter liberalt, annars tror nybörjarna att allt detta är ok" eller ännu bättre, "du måste skriva att du unnar dig eller fuskar när du äter rotfrukter, annars tror nybörjarna att detta är ok", eller min favorit "detta är inte lchf" eller denna: "mer fett och mindre kolhydrater är det bästa."

Nu blev jag så himla hungrig så jag måste gå och hitta mig någon lunch. Jag är så himla sugen på sushi. Nej, sushi är inte det minsta lchf eller lågkolhydratkost, men det struntar jag i. Jag mäter inte, jag väger inte, jag kallar det ingenting. Jag kallar det min mat. Och då får de heta vad tusan det vill. Strunt samma vad maten kallas, ät och må bra säger jag. Kram och puss, nu snör jag på mig skorna för en tur till Täby Centrum för mat och studerande. 

Män. Nog är de en klass för sig. Min man och jag klickar för det mesta och har en kuslig intuition att säga samma saker eller tänka på samma saker eller börja nynna på samma saker, men ibland handlar vi tydligen samma saker fast för olika ändamål. Se bara på bilden nedan. Jag trodde verkligen att han skulle köpa hörlurarna  till mig så snacka om vilken lång näsa jag hade dagen efter när han började prata om "sina" nya lurar haha. "Jaaa... Jag sade ju att jag skulle köpa dem", med världens leende. Åååh.

Eller som Olof, nio år och jag på sju, jag hade precis fått nya skor som jag inte lärt mig knyta än. "Olof kan du knyta mina skor?" frågade jag honom när vi sprang ut i kapprummet för rast. "Ja visst", sade han, och jag sken upp och sköt fram foten. "Men jag vill inte", sade han och gick ut med sina kompisar. Hmm...

Eller som en jobbkompis berättade, en liten kille vars skor hon fick knyta varenda dag i en hel vecka och på fredagen sade hon åt honom: "Nu i helgen får du som läxa av mig att lära dig knyta skorna." Och han sken upp och sade: "Men det kan jag ju redan!" Hahaha....

Eller som farfar. "Ja absolut ska jag göra det..... Men inte i veckan."

Eller som pappa. Skulle skruva på nya sommardäck och var noga med att etiketten skulle hamna rakt och bökade och fixade... men bilar rullar ju... och etiketterna var inte "rakt upp" så vidare lång tid.

Eller som den dagen jag smakade en Japp för första gången i mitt liv, frågade Johan om han gillade dem. Ja tack gärna, sade han, och så slängde jag den i soporna hahahaha.

Visserligen för tre år sedan, men (hämtat från Facebook): "Att jag brukar smita in på offentliga sammanhang som tex bussen och säga att jag är 14 är ingen nyhet. Men rekordet blev ändå idag när vi skulle på Nolia: "Två vuxna och ett barn" blev resultatet... och kvittot avslöjade att jag kom in som "Barn 7 - 12 år" HAHA."

Och det bästa för idag. Också tre år sedan. Jag hade nog en smarthets-peak där innan jag blev lite klokare och äldre och mognare, eller? Jag tror det. Också från arkivet på Faceboook: "Johan sitter och pratar om hur bra det är att vara man och hur osmarta kvinnor är.... och han märker inte ens att det kommer en flygande mandarin förrän den landar rakt i ansiktet. HAHA!"

Första gången jag kastar någonting som faktiskt träffar målet, och det mitt i prick. Hans min var OBETALBAR och jag glömmer det aldrig. Hahahahaha. Från INGENSTANS smackar det till en jävla mandarin i pannan på en hahahahahah...... förlåt bloggen jag har just ätit och glömt ta insulin. Jag gapskrattar för mig själv hemma i soffan och har ont i magen av skrattattacker. Jag måste leta mer i arkivet, för det här var så himla kul. Och kanske ta lite insulin.

Och lyssna på musik via de nya hörlurarna Johan köpte till mig som han tydligen inte alls köpte till mig som han sade att han gjorde. Män. Kvinnor. Jennie. Hon är inte så smart alla gånger, men hon är i alla fall trevlig att se på. En älskad, mandarinad herre på Facebook, 2012...... haha. Tur är ju det. Nu har jag lugnat mig. Nu pausar jag. 

Hemma från jobbet efter en ledig helg som de vanliga döda och nu har jag fått två nya befattningar i bagaget att ta fram vid behov när telefonen ringer. Lågstadielärare och idrottslärare. Jag kanske inte ens behöver plugga om det ska se ut såhär framöver, för ju mer jag får jobba ju fler arbetsområden kommer det finnas. Haha. Mamma sade igår att hon verkligen trodde att jag skulle läsa vid universitetet när jag tog studenten... Det trodde jag också, men det blev inte, och nu är jag inte speciellt sugen på att låsa in mig i ett studentrum i ett par år.

Jag vill bo i min egen lägenhet och jobba och spendera kvällarna och mornarna med Johan och göra några barn eller så. Det känns som att studietiden är förbi trots att jag bara är 22. Jag känner bara att näe, inte just nu. Jag vet inte. Vi får se. Jobben ramlar in i alla fall och det är skönt. Matten går framåt och Hälsopedagogiken också, ska sätta mig med veckans inlämningsuppgift alldeles snart, den är bara så jäkla tråkig så jag dör. Lagar. Skriva upp olika lagar och vad de har för betydelser för människors hälsa. Fy...

Mata oss med margarin och lågfettsprodukter och tillsatser som tydligen är så himla bra och fråga er själva varför allt fler drabbas av diabetes typ 2 och hjärt- och kärlsjukdomar, japp gör det. Fortsätt ät som ni alltid har gjort och lägg inte ihop ett och ett så att ni aldrig inser att det är matens fel att vi mår som vi gör. Jag blir så lycklig och glad när jag går in på den hemska sidan som heter Livsmedelsverket så jag vill skratta i flera veckor. Inte.

De tycker att det är bättre att äta köpes-köttbullar och pulversås än riktigt smör och helfet grädde.

Alltså. Jaha. Okej.

Det var inte det jag skulle skriva om. Jag är faktiskt för trött för att skriva så mycket över huvudtaget. Lite senare blir det träning, mys och Game of Thrones, och sedan förmodligen jobb även imorgon. Så roligt. Nu går jag och vilar en stund. Fördömdade pollen vad irriterande det är. Jag blir helt slut. 

Lön idag i alla fall, och imorgon är Johan ledig igen.

Igår och i förrgår smaskade vi på det här tills jag fick ont i magen och spyan låg på lur bakom tungan (allergisk mot kokos - kräks som tusan, men inte den här gången tack och lov) men gott var det. Sååå gott. Ska äta lite mer nu tror jag, innan vilan. Bara lite. Passa på. Bara lite. Bara för att det är så gott. Bara lite.

Det har varit radiotystnad här på bloggen ett par dagar nu och det är först nu som jag kan sätta mig ner vid en dator och skriva ner det som har hänt sedan sist. Jag har nämligen börjat jobba. Tisdag kväll ringde vikariesamordnaren i Täby Kommun och erbjöd mig ett kontrakt som lärare /resurs/ fritidspedagog/ förskolepedagog/ barnskötare/ vikarie och sedan onsdag morgon har jag varit stationerad på en skola en bit härifrån i en helt fantastisk klass.

Om jag trivs? Om jag trivdes mer än jag någonsin trodde jag skulle göra? På bara tre dagars jobbande? Ja, oh ja. Det tog två timmar så insåg jag att japp, det är det här jag ska göra. Barnen är så härliga. Lärarna så fina. En elevs mamma kom fram till mig under lämningen här om dagen och sade "jag måste bara få säga vilket fantastiskt intryck du gjorde på min dotter igår. Hon pratade om dig hela kvällen och längtade till hon fick komma tillbaka till skolan." Att hon vågade säga det till mig. Herregud vad glad jag blev.

"Jag såg dig under rasten, du hade ett helt harem av elever efter dig - det märks att du är omtyckt" sade en annan lärare till mig.

Jösses vad jag trivs. På söndag får jag mitt nya schema för veckan som kommer. Och jag är så glad. Jag trodde inte jag skulle tycka om det så här mycket. Men det gör jag. Ja, oh ja. Det gör jag. Så nu har jag börjat tänka, skissa, planera.

Johan vill fortfarande åka till Australien och gå utbildningen som sträcker sig över ett helt år, och då sade jag till honom att om det är det du verkligen vill bli så startar vi ett företag där han är PT och jag är kostrådgivare. Enkelt sagt. Många underkategorier. Många frågetecken och många idéer, men hela planen var så bra. Då får han jobba hur mycket eller hur lite han vill, testa på PT-livet, är det nåt för mig, för oss? Och går det inte, så går det inte, då lägger vi ner och mer är det inte med det. Vi kan fortfarande jobba med annat på sidan av, men om vi gör det här har vi ju ett gemensamt mål att se framemot istället för två separata. 

Johans andra plan är att bli lärare. Vad kul sade jag, anmäl dig till vikariesamordnaren så fixar hon in dig i en skola och du får se om det är något för dig. Våga. Testa. Chansa. Gör. Som jag gjorde nu. Vi kan vara lärare och vi kan driva företag på sidan om. Det är inte orealistiskt. Jag har skissat på en plan. Flera sidor. Det är så jäkla coolt så jag blir så uppspelt och vill börja nu nu nu. Vi kan båda göra det vi älskar. Vi kan bara göra det vi älskar, om vi vill. Träna, äta gott, lära ut, både vuxna och barn, vara tillsammans, hur mycket vi vill. Två individer, ett par, med ett gemensamt mål och gemensamma drömmar.

Jag är redo att spänna på mig bältet och köra. Prata med banken. Med Arbetsförmedlingen, hur det egentligen går till att starta företag. Vad kostar det? Alla sådana saker. Det är skitläskigt, men det måste det få vara. Men ingenting utan en skiss, en plan, så man ser om den är genomförbar. Och detta är i högsta grad genomförbart, med lite jävlar anamma och framåtanda och driv. Vi är lika varandra i mycket, men olika i de sakerna som jag tror kommer bli en perfekt balans för hela den här baletten. Jag är impulsiv, han är eftertänksam. Jag flyger omkring i det blå, och han håller i snöret nere på marken och ser till så att jag inte far iväg allt för långt. En super-kombo för detta, jag bara vet det. Känner det.

Jag vill åka till Irland på ridläger, det har jag velat hela livet och jag kommer ångra mig om jag inte får fara någon gång, men, om jag åker dit och upplever landet tillsammans med Johan kommer jag vara minst lika glad och nöjd, för ridlägerdrömmen finns kvar och driver mig framåt i livet, i det jag gör, och vem vet, jag kan kanske åka dit med min dotter om tjugo år. Bara för att man inte gör det just nu betyder inte att man för alltid stänger dörren för möjligheten. Det finns så mycket att göra i livet.

Min farmor studerade när hon var 45.

Min mamma kommer att börja studera till sin livsdröm när hon är 49.

Att göra det här vore så kolossalt roligt och givande och intressant. Läskigt. Men mäktigt. Och går det inte så går det inte. Då har vi i alla fall provat. Tillsammans. För tillsammans är den plats jag vill vara på. Drömmar ska man ha, det är det som driver oss framåt, men vi får inte glömma bort att leva idag. Ta vara på den här dagen. Och inte heller glömma bort... att vi är två i det här. Uppåt, framåt. Vilka oändliga möjligheter det finns, när man är två med någorlunda samma dröm. ♥