Nu är jag redigt igensnorad för fjärde gången på två månader. Jag klättrar snart på väggarna. Jag hade i alla fall försökt göra det om jag haft ork till det, för nu är jag ganska less på att må såhär. Ganska mycket rejält jätteless. Jag har börjat skissa på ett förkylningsdiagram bara för att försöka lista ut VAD det är som gör det innan jag åker till VC på antingen fredag eller måndag.

Blommorna jag stoppat på fönsterbrädan i sovrummet = Allergi? 

Dagisbakterier...

Åker buss istället för att cykla. Det är halt och kallt och jag har ingen hjälm och vill helst inte spräcka käken igen så bussresorna är obligatoriska...

Träna mindre = Taskigare immunförsvar? 

Bihåleinflammation = Förmodligen det jag lider av, återkommande sådana också. Mitt huvud är sååå tungt och jag får stock i snorgångarna när jag böjer mig ner. Aj aj aj. 

Dold halsfluss = Jag tar vad jag får så länge jag får en diagnos och får bort detta.

Vad mer?

Damm? Det går under kategorin "Allergi".

Bara allmänt deprimerat immunförsvar. Vem tusan tycker att detta väder och mörker är roligt? 

Något jag äter som jag inte tål. Också under kategorin "Allergi". Typ... jag vet inte. Gluten? Mjölk? Jag var ett öroninflammationsbarn när jag var liten, och det kan höra ihop med matallergier. Jag ska börja med en mjölkfri månad i januari men det är då det.

För mycket Stockholmsluft. Hurra, kan vi flytta ut på landsbygden nu?!

För lite tid med Johan. Ja, så måste det vara. Jag mådde ju bra i helgen när han var ledig!

Stress. Stressar jag så stressar jag så mycket att jag ibland inte minns vad jag heter. Och det är inte heller bra för immunförsvaret av någon anledning.

För lite sömn. Under vardagarna kan jag inte få nio timmars sammanhängande sömn, snarare åtta eller till och med sju och en halv och mindre. Det kanske gör sitt med kroppen... Att jag inte får nog med återhämtning.

Hormonspiralen...? Kroppen som försöker stöta ut den och som därför får taskigare immunförsvar?

Det kan gå on and on forever. Men jag slutar här. Jag är för trött för att sitta vid datorn och jag ser knappt någonting för min svullna näsa. Den är stor i vanliga fall men nu är den ju elefant-enorm.

På fredag blir det besök hos VC. Först ska jag krama om Johan riktigt riktigt ordentligt, krama om barnen riktigt riktigt ordentligt, packa, vilket jag inte ännu har gjort, och städa, vilket jag behöver göra innan jag far så inte Johan får allt sen när jag är borta. Älskade, älskade du. Nu när jag kryper in i nattlinnet och min nya morgonrock i fleece saknar jag honom sådär extra mycket trots att det bara är en timme kvar tills han kommer hem. Hur sjutton ska jag klara ett helt jullov?

Jag kostade i alla fall på mig ett leende tidigare, solen sken och jag befann mig någonstans mellan förkylning två och tre. Heja, heja!

Jag hade formulerat ett inlägg i huvudet innan jag satte mig här, men nu när jag tog upp en ny sida finns där inga ord att skriva ner. Det blir ofta så efter de lediga helgerna med Johan, det finns så mycket att säga, att skriva ner, att komma ihåg, att minnas. Trots att han bara var ledig en dag och jag fyra - krasslig liten pojke var min anledning - så hann vi göra en hel del. Lördag kväll och Hobbit 3 - samma datum de senaste tre åren haha. Jag fick storböla i vanlig ordning, speciellt åt det här: 

"If this is love I do not want it, take it from me. Why does it hurt so much?" 

"Because it was real." 

Så simpla ord, men gud vad det gjorde ont i hjärtat under den scenen. Jag satt och bönade för mig själv: "Låt dem få se varandra en gång innan, låt dem få se varandra en gång innan." Och så bara... nä. Eller jo, de fick de ju, men det var inte en bild av den man älskar som man vill minnas för all framtid och inte vad jag önskat så hårt efter. Ja men ni känner ju mig. Ont i hjärtat är bara förnamnet. Usch jag hatar sånt. Jag blir så ledsen, det spelar ingen roll om det handlar om en bok eller en film med fiktiva karaktärer - för mig lever dem precis lika mycket som vem som helst jag möter på stan. Lika mycket som mig.

Sedan slutade filmen och Johan log mot mig sådär jättestort och så kom tårarna igen. Rutinerad biobesökare hej hej. Jag är definitivt inte en sån som bryter ihop mitt på stan över hur vackert det är med julbelysning eller så - det är jag inte - men just olycklig kärlek eller kärlek som inte... får blomma ut tänder varenda sorgepunkt jag har i min lilla kropp.

“She walks in starlight in another world."

Mitt "nyårslöfte" förra året var avslappning, lycka och optimism, och nu när det nya året (det har gått så himla fort tycker jag, snart är det 2015... hjälp) är i antågande är det dags att fortsätta på samma bana. Jag ska utvärdera hur det har gått lite senare, varför jag lovade mig själv just de tre sakerna, men jag tänkte börja skissa på det nya nu med mindre än tre veckor kvar på året. De är ju inte direkt löften-löften, men grundstenar att alltid ha med sig och sträva efter att uppnå. Mina... mål med de kommande månaderna, kan man nog säga.

Struktur. Jag ska bli mer strukturerad. Det måste jag bli. Det låter simpelt. Struktur har väl alla? Jo, och så även jag - men jag är slarvig och tappar ideligen bort mina saker och räkningarna ligger i femton olika högar och jag far fram som en virvelvind genom huset och det funkar inte, min stackars hjärna får ju aldrig vila. Jag lämnar jeansen i en hög invid soffbordet, tröjan på den redan överbelamrade fåtöljen, sedan gräver jag mig fram till hårborsten och kastar den sedan i klädhögen när jag är klar - eller i hallen, eller på stolen i badrummet (inte toastolen, en vanlig stol - en överbelamrad avlastningsbänk bestående av dassböcker - såna man läser en sida eller två i när man sitter på dass alltså - och tidningar och då och då ett badlakan eller en tröja), så jag får leta ihjäl mig nästa gång jag ska använda den.

Var sak på sin plats. Det måste jag bli bättre på. Allt smink i den här lådan, alla tröjor på den här hyllan, arkivera gamla räkningar i nya mappar som jag lägger någonstans där jag vet var jag har dem, till exempel. Vi har fina förvaringsutrymmen här i lägenheten även om de är få, men allt som egentligen skulle ligga där i, mestadels mina grejer, saker jag använder dagligen, ligger just nu... där de inte ska.

Hälsa. Mitt nya, kortsiktiga mål är att när jag fått ett nytt jobb ska jag köpa mig en ny dator, en lagom morot för att inte ligga på latsidan när det gäller jobbsökandet. Men jag har också ett mål att göra ett allergitest, ett http://www.amodomedical.se/imupro-fodoamnesintolerans. Därför att jag varit i kontakt med en tjej som gjort det testet efter att ha lidit av sin ballongmage trots återhållsam kost i form av glutenfritt och lågt intag av kolhydrater precis som mig. Det visade sig att hon var allergisk, tredje graden, av 62 av 300 matrelaterade saker och att det var därför hon inte fick bukt med sin mage. Till exempel paranötter, havre och svartpeppar, så himla simpelt och löjligt men bra att veta så man kan utesluta det... För hur tusan skulle man annars kunna veta att det är svartpeppar man reagerar på?

Jag skulle så gärna vilja göra testet själv för att ta reda på alla mina "allergier". Men det är inte direkt gratis (fem tusen riksdaler får man punga ut för att göra det då blodproverna skickas utomlands) så innan jag gör det så ska jag, från och med första januari, inleda en eller två mjölkfria månader där jag tar bort alla mejerier. Laktosfritt äter jag redan men magen är inte riktigt glad över det heller, gladast är den när jag inte äter mejerier alls. Kanske är det så enkelt. Kanske behövs det så "lite" för att magen ska stabilisera sig. 

Mina tredjegradens allergier som jag redan vet om och som jag försöker undvika att äta är all sorts lök, curry, chilli, paprika, rotfrukter, gluten, kokosmjölk och all sorts kål... Känns ju inte sådär jättekul. Så ett ImuPro300-test ser jag framemot att göra under 2015, bara för att få vet svart på vitt. Självklart gör ju stress mycket dåligt också, och det är nästa punkt på listan.

Stressa ner. Finna lugnet.  Ja, det är en av byggstenarna i förra årets lista och något som snurrar hela min värld. Om ingenting skulle hålla mig tillbaka, om ingenting skulle finnas på sin plats och Johan inte var hemma och kunde hjälpa mig eller om jag spiller te över tangentbordet på jobbet samtidigt som det ringer och plingar i chatten samtidigt och chefen ropar "Jennie, säljmöte om två minuter!" skulle jag bli galen. Jag skulle sprängas. Men tack vare att jag under året som gått har tagit ett steg tillbaka och andats mig igenom de stressade ögonblicken så är de ögonblicken inte lika stressande. Den stressen jag inte kan hantera får jag försöka släppa taget om, förstå att jag inte är någon superwoman som hinner med trettio saker på tio minuter. Att jag gör så gott jag kan och att det måste räcka med det.

Stress gör ingen glad. Inte mitt humör, inte mitt blodsocker, inte min mage. En lugn Jennie är en koncentrerad, glad och envis liten Jennie som kan visa sig från sin bästa sida och som kan tackla allt. Självklart kan måttlig stress sporra mig, men jag sätter ibland upp för höga murar som jag inte kommer över och så kommer de närmare och närmare och jag får ingen luft, jag kvävs av min egen önskan att bevisa att jag kan visst göra det här, bussen går om tio minuter men det är ingen fara, jag hinner sminka mig och dricka upp min tekopp och borsta tänderna... och så blir jag arg och grinar istället för att jag inte hinner, det går inte, det är omöjligt.

Och så vill jag även hinna med en resa. Lång eller kort. Australien vet ni redan, men också till Island, England, Irland, Skottland, och till Öland igen. Mitt paradis. Mitt lugn. Jag vill forsätta göra det som gör mig glad, tillsammans med den person som gör mig så glad. Jag vill göra det för att jag vill, för att vi kan, och för att det är roligt. 

I underkategorin, som självklart är lika viktig men som jag anser att jag kanske inte ska skriva med risk för att det då blir en hel novell av detta inlägg som ingen, inte ens jag, orkar läsa. Inte direkta mål, men ändå, direktiv åt det håll jag vill sträva efter. Träningen, crossfit, yoga och så milen på under 60 som inte blev nu då jag istället drabbades av tre förkylningar med start i oktober. En egen lägenhet. Ett jobb jag trivs med - självklart. Jag kommer bara på mer och mer saker jag vill skriva, säga, göra, men det får räcka så. Barn? Gifta sig? Inte mål, inte direktiv, men en dröm. En dröm om 2015 eller 2016 eller ännu senare. Jag har ingen brådska. Det har jag inte. Jag är lyckligare än jag någonsin varit såhär, just nu, bara vi två... åh.

Min vackra sambo på väg till julbord med jobbet.

Ni kanske såg och ser på omgivningen att det inte är absolut hundra prydligt hos oss just nu, men då ska jag dela med mig av något som någon en gång sade:

"Finns det skit i hörnen så vet man att man kommit till ett kärleksfullt hem."

Jag behöver nog inte säga mer än så...... :-)  

Nu har jag ett sådant där moment när jag inte riktigt vet hur jag ska formulera mig, i vilken ände jag ska börja, exakt vad jag ska skriva om såhär en söndagkväll efter att ha haft en helt underbar helg. Johan har varit ledig ända sedan fredag och vi har bakat pepparkakor, lussebullar, mjölat ner hela köket och skrattat och flamsat, vi har legat i soffan framför The Rock och tagit två långa sovmornar efter en whiskykväll och en-Jennie-som-somnade-klockan-elva-en-fredagkväll.

Vi har lyssnat på julmusik, bråkat med sorroundsystemet till teven som kapar det trådlösa internet emellanåt, mitt under en låt eller mitt under The Rock, och så har vi städat och gått ut på en långpromenad som varade i en och en halv timme. Såna där saker man gör, man bara är, när den där lediga helgen en gång i månaden dyker upp och hänger en julig myskänsla över dagarna.

Min syster har även fyllt 17 och jag får panik över hur gammal och stor hon blivit. Hon är längre än mig, och mycket snyggare är hon också, med långt hår som böljar nerför ryggen och höga kindben. Årets Idol-vinnare är bara sexton och går förmodligen bara första året på gymnasiet och när jag gick första året på gymnasiet, well... Jag var ju... äldre.... Liksom... Men å andra sidan... Mina föräldrar lär tycka att det är ännu värre att vi döttrar blivit så stora, den ena fyller sjutton och den andra går i giftastankar... Mer eller mindre... Haha.

Och justja, igår låg jag och Johan i soffan - en storgrät och en gapskrattade. "Men vad är det?" frågade han omåttligt road över mina snabba humörsvängningar från glad till ledsen. Jag såg på honom genom halvstängda tårblöta ögon och utbrast: "Det finns inte nog många fina pojknamn älskling, min lista är för kort"........ öh.... ok....

Alltså. Jag skrev bara upp dem för att jag... ville se vilka namn jag gillade. Och det blev bara sex namn. Ett går fetbort enligt Johan och två andra är nej och kanske inte not so much, så de övriga tre är alltså de namn jag har att ge på mina blivande söner, hahaha. Förutsatt att han ser ut som en Oliver, för annars är det rätt så kört på den fronten. Mellannamnen tar man ju från släktingar... Men alltså... Jag var så ledsen. Snacka om humörsvängning deluxe... Hatar det.

Tjejnamnen då?

25 stycken......... Och de allra flesta går i en fyra-bokstavs-kombo. "Men vi kan ju döpa barnet till Bo Helena efter dig, efter hans mamma", sade Johan och var jätteglad att han löst det. Vi brukar skoja om att ungen ska heta Bo Valdemar (bland annat) - Bo har namnsdag när Johan fyller år och Valdemar, well, när jag fyller år. Jag gillar det namnet. Valdemar alltså. Men Bo Helena. Ja, varför inte. Det är ju modernt nu, att uppfostra sina ungar som... könsbefriade. Nej vad heter det? Köns... Utan kön? Samma kön? Skit samma. Bo Helena is it.

Sen pratade vi om åkpåsar också. Ni vet, som man har i vagnen när det är kallt ute.

"Åkpåse? Vad är det?" frågade han.

"Det är typ en liten sovsäck man har bebisen i när man är ute", berättade jag.

"Jahaaaa!" sade han och lyste upp sådär som bara han kan. "Och sen drar man den bakom sig på marken i ett snöre?!"

Så ja, det var vår helg. Vår andra advent. Inte vår andra advent, alltså, det är snarare vår... öh... hur många advent går det på fyra jular? Så många i alla fall. Nu ska jag stänga ner här och krama ur det sista av den här söndagen tillsammans med..... ja, gissa. :-) 

Oj, klockan är över tolv och vi sitter fortfarande här i soffan i mjukiskläder/pyjamas och har precis beställt årets skörd av julklappar. Så himla smidigt att göra det online, slippa trängas i svettiga köpcentrum med tusen andra. Eftersom att jag har en liten lön blir klapparna i år inte så många - men istället väldigt, väldigt personliga och omsorgsfullt ihopknåpade. För mig är det roligare att ge än att få. Jag älskar att ge, se hur glada alla blir. Julklappar ska inte köpas i all hast utan vara noga planerade, och jag ger alltid sånt som jag själv skulle vilja ha. De blir oftast de bästa presenterna, brukar min farmor säga, och hon har så rätt i det. 

Nu ska jag börja klä på mig och fortsätta med städningen inför bakandet av lussebullar senare i eftermiddag. Igår gjorde jag pepparkakor när jag kom hem från jobbet - diabetesvänliga - och de blev sega och goda, precis sådär som jag vill ha dem, och inte så hemskt fruktansvärt söta och sliskiga och fabriksgjorda.

Det är jul i vårt hus och det känns i varenda fiber. Det doftar apelsin och kanel och rester av pepparkaksdoften hänger kvar i taket, i gardinerna, och jag ser fram emot varje dag nu i december med allt vad det heter som hör julen till. Johan, barnen, min mamma, min pappa, resten av min släkt och alla Norrlandsvänner jag äntligen får återse. Snart är vi där. Om mindre än två veckor är jag hemma igen. Galet.

... Och Skyrim förstås, som är mitt favoritspel när vinden viner utanför knutarna och  köldknäppar i väggarna vid trettiofem minusgrader i ett bitande januarimörker.

Att det är härligt med en liten barnakropp som ställer sig tätt intill och viskar "Kan du lyfta upp mig?" och sedan det där gigantiska leendet när jag gör som han ber mig om, och så lutar han sig lite tillbaka med händerna vilande på mina axlar och skrattar sitt tysta, hackiga skratt där inga ord kommer ut, och flämtar: "Du är min ponny!"

Ja, älskade, underbara lilleman, jag är din ponny. Jag kan vara din ponny. Jag kan vara en groda, om dina blågrå små ögon tindrar som stjärnhimlen och ditt mjölktandsleende ber mig. Jag kan vara din apa, om du vill, jag kan bära dig när dina ben hoppar och vibrerar av en plötslig längtan att inte längre vidröra marken du står på.

Jag hade semester från jobbet förra veckan när föräldrarna var i Karibien och mormor och morfadern tog hand om "mina" barn, och när jag gick tillbaka till familjen i måndags så flög båda barnen nerför trappan för att krama om mig. Det satte sig i hjärtat. Sedan var de så glada. Det var som att vända på ett mynt man ännu inte sett baksidan av - klart de har varit glada tidigare, skrattat jättemycket åt och med mig, men den här veckan, det var något annorlunda. '

Äldsta barnet som vill rita och busa och kittlas. Vi kan sitta i en halvtimme och prata om allting, hon är nyfiken, käck, härlig och så glad - oftast i alla fall, sådär som alla åttaåringar är. Yngsta barnet som lägger sina små armar om min hals när jag lyfter upp honom och som frågar, "Jennie, när du ätit klart, kan jag få sitta i din famn och äta min mat då?"

Och jag har inte hjärta att säga nej. Jag säger åt honom när hans lekar blir alldeles för våldsamma och han trampar av mig revbenen eller drar mitt huvud i fel vinkel, han är busig den där, men när han kommer och är sådär himla hjärtekrossande söt så varför ska jag? Varför ska han inte få närhet av den enda vuxna människan i hushållet han faktiskt träffar mest under veckorna medan föräldrarna jobbar? Det är ju därför jag är där. För att finnas för dem, för att hjälpa både dem och föräldrarna med att se efter de två barnen.

Den här veckan har vi kommit ännu närmare varandra. Det märker jag. Det ser jag. Och jag njuter till fullo av varje dag jag får vara med dem. Veckan som gick var skön och välbehövlig, men att få återse dem var nästan ännu bättre. Jag har varit stressad över något jag inte vet, vilket har resulterat i sömnsvårigheter, men just nu, just här, idag, känner jag mig så lycklig. Så avkopplad. Johan kom precis in genom dörren också, min fina, underbara man. 

Jag tänkte idag på den där första sommaren när allting började. Hur allting började. Att vi vågade tömma våra hjärtan i handen på den andra, att vi vågade gå ihop till en enda inför hans flytt ner till Mariannelund trots att det skulle bli jobbigt och svårt och dyrt. Hur starka vi var och hur starka vi blivit. Och här sitter vi nu. Tillsammans. Vilken resa vi har gjort. Jag ångrar ingenting, inte ett dugg. Och jag hoppas, med all mitt hjärta och kärlek, att jag får somna bredvid honom i många, många år till.

Medan politikerna sticker huvudet i sanden eller gnällande vägrar ta itu med problemet, eller vad än de nu håller på med, jag vet inte och jag tänker inte ta reda på det, sitter jag i soffan efter en härlig dag på jobbet och tittar på... bröllopsklänningar. Jag är inte det minsta brydd om politik, eller rättare sagt, jag orkar inte bry mig. Så. Brudklänningar. Jag (observera jaget) har sagt ett tag nu att vi ska gifta oss under hösten 2015, innan Johan fyller trettio i juni året därpå. Men då ändrade jag mig lite här om dagen och sade att "du kan få välja mellan bröllop och bebis innan du är trettio, så har du lite valmöjligheter."

Jag menar, att gifta sig när man är tjugotre och/eller få en bebis just efter eller ja, runt tjugotre tjugofyra, det är helt okej tycker jag. Haha. I alla fall. Brudklänningar. Jag har en mapp på datorn som heter "Husinspiration" och en annan som heter "Bröllopsinspiration" där jag lägger in frisyrer, ringar, snygga klänningar och snygga hus och miljöer, interiörfotografier, planritningar med mera. Sådär strukturerad som jag önskar att jag ibland vore istället för att gräva sig igenom centimetertjocka lager av tidningar och diverse föremål i jakt på en enda räkning, för Telia-räkningen är i en annan hög och kreditkortsräkningen under soffan. På ett ungefär. Hehe.....

Jag vill inte ha ett flådigt bröllop.

Jag vill gifta mig utomhus, gärna vid en sjö eller ett hav, och vår närmsta släkt och några vänner ska finnas bland oss. Eller ett litet, intimt bröllop strax innan eller efter jul. Det ska vara en glad dag, inte en stressad dag för att jag kvällen innan insåg att tärnornas blommor inte matchar med deras skor. Smörgåstårta och marsipantårta (uäk). Eller något lättare tilltugg. Och champagne. Jag älskar smörgåstårta. Funkar det med champagne? Jag vet att det finns en sort som heter Oh, So Jennie, som även är alkoholfri, yey! Det är i alla fall det absolut BÄSTA jag vet på denna jord. Alltså smörgåstårta, inte findricka... Det behöver inte vara komplicerat. Det ska vara elegant, vackert och lättsamt. Och litet! Det är mitt drömbröllop.

Klänningar då? Det bästa av allt... Jag har hittat några riktigt, riktigt snygga i den stil jag skulle vilja ha, alltifrån tusen kronor och upp till tio (tusen), nedan. Jag vill ha en klänning med korsett, lite rysch pysch utan att se ut som en gräddbakelse, strass, hjärtformad urringning och ball eller mermaid-shape. Så. Nu vet vi det. Bara att börja planera. Haaaaaha..... Eller så väntar vi lite. Han fyller faktiskt inte trettio år än på... ett och ett halvt år.

Gud vad jag är töntig. Jag är som en hoppig liten tjej som låtsas vara vuxen. Att gifta sig. Gud vad stort det är och låter. Men klänningarna är i alla fall vackra. Och drömmar får man ha. Jag har ju hittat mannen jag vill leva med... så då kommer dem på köpet, antar jag, alla fantastiska drömmar om nu, då och senare. ♥

Taggar: #bröllop #bröllopsklänning #brudklänning #födelsedag #inspiration #bröllopsinspiration #sottero #maggiesottero #barn #bebis #drömmar 

Det kan tänkas att jag precis överkom chocken och ilskan och irritationen över att Jamie Dornan och Dakota Johnsson spelar huvudrollerna en av mina favoritböcker, fast som film. Det kan mycket väl hända att jag blev väldigt mycket glad igen, att jag kved till där jag satt i soffan efter gymmet och utbrast HOLY MACARONY fastän jag är ensam hemma, att det inte längre gör någonting att mes-Dornan fick rollen. Fast det gjorde jag inte. Inte högt i alla fall. Men inombords. HOLY HELL OCH JESUS HÄSTAR. Detta är det bästa med hela veckans teknik och film och spelnyheter (med Jurassic World som stark tvåa). Detta är det bästa med hela Mass Effect. Detta, just detta. 

Mums.

För att understryka fakta: Detta är alltså The Kaidan Alenko. Jag har varit lite småkär i honom under hela spelserien, sådär som man kan bli ibland i en stark karaktär som berör på ett sätt man inte riktigt själv förstår. Typ Max Payne och Jason Momoa/Khal Drogo, ni vet. Och så lever han på riktigt! Jamie Dornan kan spela mespropp, det gör ingenting, jag går på de tyngre grejerna och räddar en hel galax tillsammans med denna Biotic istället. Lite tuffare, lite bättre. Lite snyggare också, om jag får be. This is why jag nu sätter mig och fortsätter med hela alltet. Igen.