Gud jösses vad humöret pendlar med de nya pillren innan kroppen vant om sig. Det går från glad till garva åt allt till arg till jättearg-kasta-flingsalt-på-Johan-arg och sedan ledsen och mitt i alla tårar så brister jag ut i ett gapskratt och kramar om honom sådär jättehårt och mysigt och..... så gråter jag ännu mer. Hahahaha. Ge mig två minuter och jag plöjer igenom alla dokumenterade känslor utan att blinka.

Johan är så fin, så fantastisk. Jag är så ledsen för att jag är upp och ner när han är lika underbar som alltid. Han bara sitter där och väntar ut stormarna eller håller om mig tills jag argat klart. Åh vad han förtjänar världens guld så fin som han är. Jag köpte honom en finsk bastuborste igår, ni vet en sån där grov lång borste man kliar sig på ryggen med? En sån. Och så blev han så glad så de blågrå ögonen började lysa.

Då gjorde det inget att jag hasat benet efter mig i femton kilometer på kryckor medan jag tog mig till rätt sorts affär, för jag skulle köpa den där FBB:n. Täby Centrum är gigantiskt och med tvåhundra butiker kan man förstå att det tar lite tid att komma till den längst bort men fram kom jag!

Knät gör mer ont för varje dag och det sliter och drar och bränner strax nedanför-bredvid knäskålen. Idag var värst. Skulle handla igår och lade kryckorna i vagnen men jag fick vända. Var ju tvungen att köpa någonting så jag tog två dextrosol och gick till kassan så jävla löjligt. En storbracka vagn för två paket dextro??? Okej. Visst. Så gör de väl i Norrland. Herregud.

Men idag handlade jag i alla fall och ligger nu i soffan dödens trött och med grr aaah abcde-resten av alfabetet-ont. Skäms nästan av hur kvällstrött jag är när jag ansträngt mig och knät halva dagen - någonting måste jag ju göra annars blir jag gaaaaalen - men vad gör man.

När allt detta är färdigt tänker jag sätta mig på cykeln och köra min egen TV-runda på tio mil. Öva lite först kanske men sen, absolut. Gud vad jag längtar. Det brinner i kroppen för att få arbeta, svettas, jobba. Var på gymmet igår och mina armar är som gelé nu hahaha. Vill inte tappa formen helt ju, fem veckor och man undrar ju var kondisen for... Och nu babblar jag. Allt för att inte somna. Johan spelar Diablo med sina kompisar. Hans röst är så het. Jamen den är det. Mums. Även om de... snackar bajs nu...... Moget.


Natti natti

Under de två dagarna som gått sedan fallet har jag varit full av energi. Jag har hjälpt till att städa så gott det har gått, tur vi hann skura och dammsuga rejält innan jag föll för inte har jag varit speciellt böjlig, men hallen ser i alla fall skaplig ut nu. Vi har varit på bio, ätit ute tre gånger (!), tagit långsamma promenader till tågets hållplats och åkt snålskjuts de nästkommande femhundra metrarna in till Täby Centrum. Och jag har haft ont, varit tvungen att sätta mig och vila emellanåt, men det har varit så himla härligt.

Och så idag. Energin är heeelt borta. Vaknade med ett dubbelt så högt blodsocker som man ska ha, kände mig tung, varm, inte alls speciellt i form och det strålade från låret hela vägen ner till fotleden med epicentrum på utsidan och undersidan av knäet. Det bränner, drar. Min magnetröntgentid blev flyttad från den trettonde till imorgon redan och jag började så klart noja lite när de ringde igår kväll (!) för att säga det. Antingen har de sett något som inte är så bra..... Eller så är det bara skönt att göra bort det så fort som möjligt efteråt... Jag vet inte och jag nojar ju.

För allt är förmodligen inte som det ska..... Jag kan inte gå vanligt, knäet vill inte vecklas ut och in sådär som det brukar göra i vanliga fall. Det är stelt, varmt, ont. Jag kan gå på foten. Jag kan belasta, stå på ett ben och det gör inte ont, det är när jag rör mig som smärtan kommer. Och nu när jag sitter här vid datorn.... Det fortsätter stråla. Blääää. 

Jag tänker i alla fall bli så pass bra att jag kan genomföra Tjejvättern den femte juni. På Johans födelsedag ska jag cykla tio mil, en diabetiker på lågkolhydratkost. Jag ska dock späda ut vattnet med saft, ha med mig otaliga Berry Boost-förpackningar och Dextrosol i ryggan så helt sockerfritt blir det ju inte. Men jag tänker genomföra det. Mamma ville inte, så jag cyklar själv. Och mitt knä ska vara bra tills dess. Det ska det vara. Det är mitt mål nu.

Edit: Medan jag tittade igenom mina bildmappar hittade jag ju den som heter "Bröllopsinspiration". Om det visar sig att knäet är så paj så jag inte kommer att kunna genomföra loppet den femte så har jag ju tid att sitta och göra något annat istället... Men hösten 2015 blir knapert om man ska börja nysta nu. Bättre med sommaren 2016 kanske.... Vi får se ;-) 

Alltså visst är det ganska lustigt, sorgligt, frustrerande och typiskt att så fort man lägger ner huvudet på kudden så är det som att tankarna ramlar ner rakt i "Tänk på det här nu"-rummet. Jaha. Då passar vi på att bearbeta dagens intryck, viktiga mål och önskedrömmer om allt det som jag vill ha och längtar till och önskar mig och...

Sommar(ställe) på Öland. Ja. Ja. Ja tack snälla hemskt jättegärna JA.

Åka på ridläger på Irland. Mmmm-yes, en sån där själslig suck långt inifrån - aaah. Hur UNDERBART. Jag har ALLTID velat åka på ett riktigt ridläger. Och Irland! Say no more. Gah...

Hitta ett mirakelmedel som gör mig fri från fertilitet för ett tag som INTE fyller mig med plast, skit och massa fejkade symptom. Det senaste året (jan -14 till nu) har jag varit "gravid" ungefär åttiofyra gånger. Hurra. Vartenda symtom har turats om att dyka upp och ibland hängt över mig alla på en gång. Arg, glad, gråtandes, allt inom loppet av två minuter. Brösten, magen, tröttheten, illamåendet, "hugget" när ägget fäster, oerhörda cravings, nidis. Ja listan kan göras lång. Meterlång.

Jag vill hellre veta att jag är gravid på riktigt än att halvvara det. Låtsas vara det. Jag vet inte riktigt hur jag hade betett mig om ett av de slumpmässigt gjorda testen skulle visa något annat än inget, men att veta är bättre än att undra.

Så här ligger jag. Lägenheten är nedsläckt. Vi bor i en äckligt stor stad i en lägenhet som inte är vår och ändå är vi så glada och lyckliga att vi har varandra. Tänk hur lyckliga vi skulle vara i vår egen lägenhet. Ha jobb vi trivs med. Havet och värmen utanför husknuten.

Det är dags att göra det vi, det han, och det jag vill. Dagarna läggs till dagar. Just nu lever jag för träningen och för att se Johan komma hem från jobbet. För hans härliga armar om mig. Jag vill ju ge honom hela livet. Jag vill visa honom min del av det liv jag vill att vi har tillsammans. Han är ju mitt allt. Den bästaste som finns för mig.

Världen är stor. Det finns plats för alla våra drömmar där ute, det vet jag. Så länge vi har varandra så lägger sig allting på plats. Det kommer det att göra. *hjärta*


Osminkad tjej i solen idag. Hej vår.

Jag antecknar i min lilla röda bok. Jag ritar i min andra, lite större, röda bok, sitter med en blyertspenna bakom ena örat sådär som i filmerna och ibland stänger jag liksom av hela allt och låter händerna jobba fritt. Som när jag skriver på mina böcker - ibland får händerna bara mala och ord läggs till ord och snart är där hela meningar och stycken och sidor och kapitel.

Men i veckan har jag också ägnat mig åt en del hjärngymnastik. Det kliar verkligen där inne medan kugghjulen gnisslar, ungefär som under ett matteprov eller möjligen minuterna innan matteprovet. Jag gör allt för att inte tänka på ovissheten uti framtida jobb där jag inget kan göra medan rekryteringsprocessen pågår, men stressen ligger där ändå. Och hur blir det med lägenheten vi bor i? Får vi bo här på riktigt? Eller bara halvbo, som nu? Möblerna i den förra, grejerna? Vi har överlåtit den nu, vi äger den inte längre. Men processen gick snabbare än vi trodde och hyresvärden lade inte riktigt fram alla händer på bordet.

Jag orkar inte ta det nu för blodsockret sjönk till 3,4 och jag tappade tråden. Blandar nutid och dåtid. Min hjärna fungerar inte när jag är låg, så meningar läggs till meningar utan att egentligen få sagt det jag ville.

Jag kan spara det till en annan gång. Nästa gång. Egentligen skulle jag vid det här laget ha satt mig ner och börjat gräva, börjat nysta, på ämnet jag skulle ha berättat om i första stycket. Säga att trots att jag inte är där än så har jag redan börjat. Lite smått. Bara titta. Läsa. Och det är där som hjärngymnastiken kommer in. Brännskador på näthinnan och ändå har jag inte satt mig in i det på riktigt.

Men jag är ju så, får jag en idé i huvudet kan jag inte släppa den förrän jag fått gå igenom dess betydelse och engagemang. Som nu. En liten tanke slog knut på hela garnnystanet, och här är jag.

Jag pratar mer sen. Nu kom min favorit hem från jobbet och jag tappade tråden ännu mer. Åh vad han gör mig glad när han....... bara ser på mig sådär. Min älskade, älskade favorit. Jag får fortsätta med mitt hjärnliga matteprov lite senare. Det är faktiskt väldigt kul. Och väldigt, väldigt tankekrävande.

Vet ni hur skönt det är att inte vara sjuk längre? Att inte hosta och snörvla till förbannelse något mer? Att känna att man orkar och HAR ork till att kämpa, slita och svettas, ork att göra detsamma dagen eller dagarna därpå när träningsvärken mattats av? Den känslan, precis den känslan fyller mig just nu efter ännu ett pass. 

Jag tränar för att det är så härligt. Jag tränar för att det är kul. För att höstens gömda svett nu fått och får tillfälle och anledning att komma ut, att frigöra sig, det sista av den långvariga tremånaders-förkylningen. Nu siktar jag vidare mot en friskare vinter med mer träning och mer ork. Och ett nytt jobb. Och inte vilket jobb som helst. Efter söndag vet jag mer, och jag är så glad över att jag fått denna möjlighet så ni fattar inte, aaah. :-)

Nu är klockan snart elva och det är så härligt väder ute att det blir en promenad lite senare. Först ska jag bara jäsa i soffan efter frukostlunchen, skicka iväg Johan till jobbet och slösurfa en stund. Torsdagmornar när de är som allra, allra bäst!

När min stora förälskelse som femtonåring precis gjort slut med mig sade pappa, sittandes på min sängkant bland annat det här: "Du har ett för stort hjärta för ditt eget bästa, du älskar dina medmänniskor alldeles för mycket", och de orden fastnade. Jag minns inte vilken exakt dag det var, om det var höst eller vinter eller om det var en måndag eller tisdag, men jag minns att jag tyckte att det var det värsta som hänt mig. Då. Med en femtonårings "jag kommer aldrig mer bli kär igen"-synsätt, såklart. 

Men jag har alltid haft ett stort hjärta. Jag släpper in allt och alla med en gång, jag kan träffa en kompis över en lunch och hon har med sig sina två bästa vänner och jag blir genast bundis med dem och titulerar dem nära vänner redan innan lunchen hunnit serveras, jag har liksom inget filter. Jag förälskar mig, snabbt, hårt och totalt, som när jag såg Johan för första gången som vi alla vet. BAM. Direkt. Alltså blåljus och sirener och allt möjligt, varenda fiber i mig vaknade när han log sådär. Och den känslan har bara fortsatt.

Jag har alltid varit sån. Det är den jag är. Jag går på minor, jag har blivit sårad och jag kommer bli sårad av de jag aldrig trodde skulle göra det mot mig. Jag bryr mig om de personer som inte bryr sig om mig för återigen, jag saknar filter - eller samvete - att sålla bort de i min närhet som liksom inte ger någonting mer än negativitet och gnäll. Jag bara försätter deras ord och handlingar till en plats långt bak i hjärnan där jag inte ser eller hör, men de finns fortfarande kvar där någonstans intill bara det att jag inte längre lyssnar. 

Det är sån jag är. Jag är inte en överglad kramig gosig människa, allas gullegris och all vad jag kan komma på. Jag kramas med farmor och med mamma och pappa och med min syster, en hej-kram för att vi inte setts på länge, och så klart med Johan då men det är en helt annan sak. Jag kramar inte folk jag inte känner och jag kan vara både arg och rivig och riktigt ilsken. Jag ville bara säga det där om hjärtat. 

Jag vet inte varför. Jag kände bara för att göra det. Faktastapel nummer trettiosex, och allt det där. Det här är jag. Hej hej. 

// Jennie, som för stunden är så jäkla glad efter dubbla gruppträningspass så endorfinerna sprutade rakt ner på en tom bloggsida. Hej hej.

J ag har funderat mycket på en grej.

Efter att ha jobbat i en timme, en vecka, en månad, ett år, eller efter att ha storstädat vinden, eller dammsugat köket, eller bara varit och handlat eller bara för att det är fredag. Varför säger vi "nu är jag värd en godispåse"?

Maskinproducerade, massproducerade slajmisar i olika former och färger och konstgjorda smaker som tusentals andra med bakterier och bajsfingrar och magsjuka har varit och grävt i stoppar vi i munnen för att det är gott - för att vi är värda det, för att vi unnar oss en påse ikväll. 

Varför är vi värda skit efter att vi tycker att vi har gjort någonting bra? Varför avsluta med att sabotera för oss själva istället för att fortsätta den härliga trenden med att äta någonting gott och nyttigt samtidigt, förlänga den fina känslan? Cancerceller lever på socker. Ju mer socker vi äter, ju mer frodas cancern. Det är fakta, sök på Google så kommer det fram mängder kopplingar. Men okej. Om det varit rent socker och rena råvaror hade jag kunnat köpa att man äter ett par stycken någon gång ibland högst sällan. Man är ju bara människa. Och ingen är ofelbar.

Jag förstår att det finns sockerberoenden lika mycket som det finns beroende för annat. Men det är lätt att gömma sig bakom det och säga att åh, men nu är jag värd en godispåse för att jag har varit så duktig och inte ätit godis på en timme.

Du är inte värd en godispåse, det är det jag menar. Ingen är värd en godispåse. Inte barn, inte tonåringar, inte deras föräldrar. Om jag befann mig just nu hos bloggerskan som skrev så - att hon var värd en sådan - så hade jag bjudit på min dessert från när jag fyllde 20: Ett krossat digesivekex (sockerfritt) i botten av ett glas och sedan vispad grädde med halllon och jordgubbsbitar i och ringlat över lite jordgubbar och hallon ovanpå och lite honung. Sött utan att vara sött och så oändligt mycket godare och bättre för hjärnan, kroppen och hälsan. 

En godispåse är att nervärdera sig själv. 

Det är inte för att jag har diabetes som jag säger så. Det är för att jag tycker det är synd att vi alltid gömmer oss bakom "vi är värda att äta skit", för det är vi inte. Det är ingen. Vi har bara en kropp, ett liv. Att förstöra det genom att må dåligt och gå upp i vikt och få värk och krämpor och allting följer en nedåtgående spiral med mer värk, mer socker, med sjukdomar; är det värt det? Godispåsen spär bara på det ännu mer, blir boven i dramat som allting kretsar kring. 

  Taggar: #socker #godis #lösviktsgodis #godispåse #unnasig #värdig #sött #sjuk #diabetes #sjukdom #beroende

J ulen har kommit och gått och en hemresa hägrar i horisonten. Nu har jag varit hemma i en och en halv vecka och det är fantastiskt på alla sätt, men jag börjar faktiskt längta hem nu till Johan och vår lägenhet. Ganska sådär jättemycket. Julafton var underbar, jag fick och gav så mycket fint men det bästa var helt klart att samlas och samtala, skratta och äta gott många gånger om. 

Jag öppnade Johans medskickade klappar på julaftonsmorgonen och ville gråta av lycka och av glädje. I paketet låg en fotobok med bilder från vår resa till Kreta tidigare i vår och oj så fin den var. Så mycket pillande och fixande och jag har inte anat någonting. Jag ska visa lite bilder senare. Dessa små saker som trasslar sig ända in i hjärtat... Jag vill bara krama om honom för alltid. Hemlängtan blir ju inte direkt mindre för den sakens skull! 

Fina, nya träningskläder, min älskade kapselmaskin, Sims, Aktivt Liv-armband och ett spikmatte-set följer med i resväskan och jag lämnar kvar årets sista förkylning och en jul som var fantastisk på många sätt. Nu har jag fyllt på mitt må-bra-konto väl över mätarens högsta punkt och jag tänker vara glad för det, njuta över det. Jag har inte gjort många knop under veckan som gått men det är faktiskt helt okej det med. Plöjt igenom lite filmer, promenerat med mamma, firat julafton med pappa och farmor, farfar och min syster och så blöta hemma hos svärföräldrarna där jag sedan åkte madrass i slalombacken med svägerskan dagen innan julafton och skrattade så mycket att jag fick ont i magen och ilande tandkött av all nysnö som flög in i munnen under vansinnesfärden ner.

Följt av lilla julafton i Piteå, kortspel i mängder och härligt umgänge som avslutning på årets julfirande. Men nu längtar jag efter Johan. Och det är faktiskt helt okej det med.