Efter en bussresa på en timme (jag sov bort en och en halv timme, helt däckad, drömde och allt, och väntade utanför i Luleåsolen i en halv) mellan Piteå och Kalix mötte farmor och farfar mig vid stationen haha, stora leenden och välklädda som de var inför ett styrelsemöte, oj vad jag älskar dessa två människor.

De hade köpt en sallad från Lyktan som jag åt efter att de åkt iväg till mötet, diabetsmottagningen var stängd och Gallerian folktom. Det var ungefär det jag kom hit för, förutom att träffa dem förstås, och allt detta avklarat på cirka tjugo minuter ;-) Såg ett par stycken jag kände men inte var det många. Kalix Centrum en varm sommardag är ju lika människotät som en februaridag i Mudosolombolos träskmarker. Alla har flytt till skärgården, kramar ur det sista av sin semester.

Och det gör jag med. Det här är min sista, lediga sommarvecka för i år. Jag minns så väl den känslan under mina skolår, den där bitterljuva känslan att sommaren var över och skolan återigen började, och så när man väl satt där vid skolbänken den första dagen efter det långa lovet... Åh. På måndag är det tidig uppstigning och cykla eller promenera iväg till mina barn för att lämna av dem på skolan. Nu är det deras tur att få uppleva samma sak, och en av dem för allra första gången. Och jag ska få vara en del av det. Jag ska få minnas precis hur det var. Jag ska få finnas där som stöd, en hand att hålla, en famn att krama.

Men inte än. Det är fortfarande fem dagar kvar. Fyra. Och nu ska jag bara vara. Här, just nu. 

En artonåring på Norrlandskustbussen, haha ;-) 

Jag smet in till en barnmorska idag när min syster skulle förnya lite recept, tänkte medan jag satt där och såg på alla gosedjur i taket som var formade i lustiga formationer - de skulle föreställa könssjukdomar - ungdomsmottagningen i Piteå har alltså könssjukdomar hängandes från taket, haha - att det var lika bra att gå in och höra om min spiral.

Jag har haft den nu i sjutton månader. Inte fått mens någon gång. Okej det här inlägget sträcker sig till oss och er kvinnor så ni andra kan ju sluta läsa. Och varje månad har det känts som att jag ska dö. Två gånger i månaden får jag en sådan hiskelig mensvärk, typ värkar, ja ungefär exakt som värkar, tätare och tätare tills de kommer utan uppehåll och jag inte kan andas för att det gör så ont, tänkt att "den ska ut, nu, imorgon, om en minut, nu, nu, nu" och sedan, under vilominuten som följer, "äsch jag måste stå ut, det här är det enda som funkar".

För det är det enda som har funkat. Jag har provat i princip allt annat och alltid varit missnöjd, alltid fått mens titt som tätt, hela, hela tiden.

Så sade barnmorskan att jag förmodligen har en väldigt känslig livmoder och att det är därför jag får dessa värkar under ÄL och "mens". Livmodern vill göra sig av med den, försöker trycka ut den under de två tillfällena varje månad som kommer med två veckors mellanrum. Och det känns ju lagom kul. Jag är stark, visst är jag det, men dessa värkar river och sliter och ilar och jag kniper ihop käkarna tills ögonen tåras och kvider, svettas. Då förstår ni hur ont det gör.

Jag tänker på vad som händer om jag tar ut den... vad jag ska ha istället... vad som händer om drygt tre och ett halvt år när den ändå måste tas ut... Jag undrar när min barnlängtan ska ta slut, upphöra, i alla fall ebba ut... Gömma sig djupt där inne tills allting har ordnat upp sig, tills vi har ett eget boende och har rest runt precis sådär som vi drömmer om... Jag tänker på hur mycket jag skulle älska en bebis, en blandning av mig och Johan... dess små, små fingar och tår och tjocka kinder och som smälter mitt hjärta. På känslan när den läggs upp på mitt bröst och jag ser på Johan över dens lilla, späda kropp och hans ögon lyser av samma kärlek. Skit också.

Ibland försvinner den. Under ganska långa stunder. Ibland vill jag aldrig ha barn. Men då ibland, som nu, så anfaller den med en sådan kraft att jag får ont i hjärtat. Gud alltså. Jag vet att det också är biologiskt, men jag kan inte hjälpa det. Jag ska bara rida på vågorna tills de inte längre finns där. För barn, det passar sig inte, inte nu. Jag vet det.

Så hur fanken ska jag göra med spiralhel#!§(%#et?

Tror detta var den första pussbild som någonsin togs på oss, åh. Älskade underbara. 

Taggar: #spiral #mirena #hormonspiral #preventivmedel #ppiller #gestagen #östrogen #barnlängtan #barn #bebis #gravid #graviditet #tankar #bekymmer #ångest #värkar #ont #mensvärk

Det ligger verkligen en speciell känsla över flygplatser. Människor som talar olika språk, som springer, går, skrattar, kramas, alla på väg åt skilda håll, nya håll, nya platser. I gaten på väg till Luleå hörde jag både Luleåmål, Pitmål och Kalixmål som flög över rummet, det var strålande sol ute och jag var fylld med ett slags lugn samtidigt som jag var förväntansfull.

Nu sitter jag i ett hus i Piteå och har precis lagat middag. Igår kväll satt jag i en lägenhet i Täby och gosade med min man och åt en kebabrulle till lunch för att jag var bakis. Whiskey kan jag dricka utan att magen blir galen på mig dagen därpå, men inte öl eller cider. Nåja. Whisky är ju gott - och så har det ju uppenbarligen bevisat att fungerar som astmamedicin ;-) 

Nu väntar en spännande vecka med sol, bad, umgänge och avslappning, Noliamässan, stughäng, bokskrivande, sena kvällar och allt det där som gör ens sista semestervecka så fin. Mest av allt önskar jag att Johan var här med mig, var en del av allt det här, men man kan inte få allt. Jag drömmer om att åka och resa med honom, att sätta oss ner i en gate som ska ta oss till nya platser, så att den där speciella flygplatskänslan sveper sig om oss också.

Jag drömmer om att sommaren ska fortsätta bara lite, lite till. Snart är de där mysiga höstkvällarna här, med tända ljus och en fleecefilt, varm oboy och en storm som viner utanför fönstret. Snart, men inte än. Inte än.

Det ligger verkligen en speciell känsla över flygplatser. Människor som talar olika språk, som springer, går, skrattar, kramas, alla på väg åt skilda håll, nya håll, nya platser. I gaten på väg till Luleå hörde jag både Luleåmål, Pitmål och Kalixmål som flög över rummet, det var strålande sol ute och jag var fylld med ett slags lugn samtidigt som jag var förväntansfull.

Nu sitter jag i ett hus i Piteå och har precis lagat middag. Igår kväll satt jag i en lägenhet i Täby och gosade med min man och åt en kebabrulle till lunch för att jag var bakis. Whiskey kan jag dricka utan att magen blir galen på mig dagen därpå, men inte öl eller cider. Nåja. Whisky är ju gott - och så har det ju uppenbarligen bevisat att fungerar som astmamedicin ;-) 

Nu väntar en spännande vecka med sol, bad, umgänge och avslappning, Noliamässan, stughäng, bokskrivande, sena kvällar och allt det där som gör ens sista semestervecka så fin. Mest av allt önskar jag att Johan var här med mig, var en del av allt det här, men man kan inte få allt. Jag drömmer om att åka och resa med honom, att sätta oss ner i en gate som ska ta oss till nya platser, så att den där speciella flygplatskänslan sveper sig om oss också.

Jag drömmer om att sommaren ska fortsätta bara lite, lite till. Snart är de där mysiga höstkvällarna här, med tända ljus och en fleecefilt, varm oboy och en storm som viner utanför fönstret. Snart, men inte än. Inte än.

Efter en utedag igår i innerstan - utedag i innerstan, det lät lite klatschigt haha - med Johan och Björn och lite mjöd på en vikingabar och middag på Skinnarviksberget - så sov jag som en stock hela natten - Nästan. Framåt sextiden vaknade jag upp efter en marddröm och insåg att det åskade som tusan. Vi hade flera fönster öppna så det lät ju en hel del, både blixtarna och mullren.

Jag har aldrig kunnat sova när det åskar ute så jag buffade upp kuddarna och kramade om Johan medan han fortsatte slumra, han kan ju ta mig tusan sova sig genom ett världskrig, och jag var trött, men ändå klarvaken, tänkte på drömmen (zombies... jag är så rädd för zombies... vääärldens mardröm var det, usch). Räknade sekunder mellan blixt och muller och de blev allt intensivare, blixtarna kom närmare, exploderade över himlen så fönsterrutorna skallrade. Det måste väl vara tacken av Tor för att vi drack mjöd bland vikingar igår, eller hur?

Sen, alltså helt ur det blå, när jag minst anade det - SLOG BLIXTEN NER I GATULAMPAN TJUGO METER BORT. Alltså fy fan! Det dundrade i fönstren, hela världen blev liksom vit och så efterföljdes det av det kraftigaste muller jag någonsin hört, aaah! Jag kastade mig in under Johans täcke och var övertygad om att jag skulle dö eller nåt, haha. FY FAN! 

Nu halvligger jag i soffan och är så trött, trött och så himla seg. Tänkte åka och bada men det är mulet och Johan jobbar extra hela dagen idag så jag dricker massa Echinea-te och motar bort förkylningskänslorna inför min hemresa på tisdag. Bokade den alldeles nyss, hur hänt som helst. Då väntar ett mycket behövligt besök hos diabetesläkaren och sköterskan Ewa, har inte varit där på över ett år oops... och ett par dagar i Piteå. Pappa och Anneli har tjuvåkt iväg till Rom och jag är såååå avundsjuk!  

Jag hade tänkt hinna träffa dem också men det får bli en annan gång som sagt... Jag börjar ju jobba nästa måndag och då kan jag inte längre åka hem när jag vill, men jag LÄNGTAR verkligen efter en inkomst igen! Och det är ju en himla fin och stor bonus att få jobba med något man tycker om!

Antagningsbeskedet nummer två kommer på onsdag också, så jag håller verkligen tummarna på att det går bättre den här gången och att min reservplas har höjts med en sisådär 100 platser ;-)

Idag har varit en innesittardag med boken. Mina två visdomständer som är på väg upp gör att huvudet ständigt känns som en hopknycklad vindruva - med andra ord ett russin alltså - det klämmer verkligen åt runt tinningarna. Jag har provat Alvedon och frisk luft men jag antar att det kommer vara så här i ett par dagar tills det värsta är över. Jag vet inte. Jag har aldrig haft två visdomständer på gång tidigare. 

En annan grej som försvårar skrivandet är den jäkla flugan som ständigt landar på ben, fötter och armar och i ansiktet. Ögonen är helt fokuserade på nästa mening och så kommer den och pelar mig mellan tårna. "Hon såg på honom, länge. Öppnade munnen för att säga någonting, vad som helst som skulle hålla honom kvar, och så AAAH JÄVLA FLUGA FÖRSVINN". "Han tog ett bett av hennes fluga som landade i hårfästet" och författaren kluddade dit ett sdlncxnhrhr-ord och massa enter och mellanslag för att hon fick damp och blev störd/irriterad.

Det är helt enkelt ingen bra bokskrivardag på. Åskan mullrar på avstånd, huvudet dunkar och flugan flyger runt och irriterar mig och äter upp min mat. På riktigt. Korvstroganoff-rester på tallriken och var sätter den sig? Lämna min mat ifred tack. Det var nog illa igår morse när den började irriteras klockan halv sex på morgonen. Nä jag får gå och göra något annat. Typ... Ta en huvudvärkstablett.

Och skratta åt det här.

Sommarvärmen har verkligen slagit till. Just nu har vi en utomhustemperatur på 33 grader i skuggan så orken är ju inte sådär jättestor till att göra någonting ansträngande. Träningen blir undanstoppad i en vrå någonstans, man rör sig sakta från A till B och tar en kalldusch eller ett dopp i havet när huden och huvudet blir fladdrig. Det är så skönt att lägga sig på en filt med en bok, sedan ännu en, och en till - i rasande tempo går det medan solen klättrar längs himlen.

När rastlösheten slog rot i morse bestämde jag mig ändå för att ge mig ut på en löptur. Hem kom jag efter en halvtimme och nästan fem kilometer med ett ansikte i samma kulör som sportbehån, flåsande som en gammal mormor och mer än halvdöd efter att ha fått promenera den sist kilometern. Det är banne mig för varmt för att träna.

Det känns också som att orden bara runnit av fingrarna. Jag har massa ideer som åker runt i skallen angående boken, men bara tanken på att dra fram åbäket och scrolla ner till sista sidan och radera, klicka, skriva, ta bort, lägga till, fila, läsa, tänka och sedan formulera alla tankar så att de passar in känns för jobbigt redan där. Men vi njuter, det bästa vi kan, och nu har vi en hel ledig helg att se framemot. En helg med treårsjubileum. Tre år. Åh. Bara tanken ger mig nya fjärilar i magen. Ord som Jag älskar dig räcker inte till. Jag vill ge dig hela världen och alla träd och sjöar och fåglar och mat och fiskpinnar och fjärilar som finns i den och en puss på munnen varje morgon när du vaknar och gulligullilull-lull tills mitt hjärta sprängs av kärlek. Typ så. ;-) 

Bilder från den senaste veckan:

Fem km på 33 min i värmen. Gaaah. Dör. Smink vad är det? Jag har inte sett skymten av det på veckor nu. Så himla skönt.

Denna låten är bara så... hjärteknipande. Karliene är så fantastisk att jag får gåshud.

I try to remember him
the way he used to be
the man whose name I’ve carved on my heart

I was born inside the warmth of him
Born inside a dream
Though I never dream’t we’d find ourselves apart

Now I’ve cried all my tears
Drowned in these years
Died for the longing of you

For the burning within
For your kiss on my skin
For your heart
For the man I loved

I try to remember him
The way he used to love
The man who gave me everything
The rain and the sun

We danced around the chasm
On the edge we made love
Though I never feared how far we might fall

Now I’ve cried all my tears
Drowned in these years
Died for the longing of you

For the burning within
For your kiss on my skin
For your heart
For the man I loved

I’m always yours
I’m always yours
I’m always yours

Taggar: #karliene #musik #singersongwriter #låt #kärlek #saknad #ängel