Stormade in genom dörren, ställde maten på spisen och gick in i duschen under tiden potatisen kokade. Så. Jävla. Skönt. Bara att stå där. Blunda. Vattnet forsade ner över ansikte och trött, sliten kropp som brann av träningsvärk. Sedan äta all den där maten spisen lagade under tiden jag värmde upp mina kalla fingrar och tår och så lägga sig i soffan och pusta ut. Bara andas. Blunda. Så jävla skönt. 

Jag tänkte skriva någonting om hur det gick på jobbet idag, att helgen gick rasande snabbt och mitt i allt var det måndag igen. Vi var på bio och middag på Texas Longhorn i lördags, det var jättekul och jättemysigt. Bara att filmen kanske inte riktigt var min typ av film. Jag kan se thrillers hur många gånger som helst där de skjuter folk, men detta, sedan några ur manskapet på duken började spy blod och man fick se det lite framifrån och bakifrån och från sidan och sedan ett lemlästat ansikte som sköts sönder jo jag tackar det var väldigt trevligt att se på. Jag har spyfobi. Men den var bra ändå. Udda. Bra.

Folk får skjuta varandra i filmer hur mycket de vill så länge jag slipper se när ansiktet eller hjärnsubstans bokstavligt talat sprättar över bioduken. Jag är inne i en sådan period nu, när jag inte alls tycker det är kul med sådant, jag drar mig till och med från att se Black Sails och då är jag bara trött. Jag orkar inte se snabba fighting-scener just nu, just idag. Jag orkar bara inte.

Sedan låg vi i soffan hela söndagskvällen och gapflabbade. Myste. såg Kung Fu Panda 1 och 2. Skrattade lite till. Busade. Vi sprang en lång runda också, min första vinterlöpning för detta år. Det var tungt men det gick. Sju kilometer. Jag trodde jag bara skulle orka en, max två. Johan sprang bredvid, eller framför. Han tog ett varv till när jag vände hemåt. Tolv kilometer. Vinterlöpning.

Och jag orkade sex chins på gymmet också. Sedan fyra, sedan tre, sedan två, och sedan orkade jag inga fler. För ett halvår sedan orkade jag tre, och då var jag ändå vältränad (tydligen inte). För två månader sedan orkade jag också tre. 

Jag drömmer färglada, energiska drömmar om nätterna, är inte lika gråtfärdigt utmattad. Jag skippade mjölk och mjöl i tio dagar och nu mår jag mycket bättre, känner inte alls av någonting och äter litegrann av bägge två nu igen. Illamåendet är kvar, periodvis, men inte lika kraftigt. Tuggummi och citronzest-vatten gör susen, och Rennie i fickan. Det får vara så ett tag.

Imorgon väntar en elvatimmarsdag med tre timmars komp på grund av möte efter jobbet. Tack för det. Jag sparar, räknar övertidsminuter som i slutändan kanske lägger grunden till vår resa i juni. Den resan ska bli världens bästa. Den kan inte bli annat, inte när jag reser med och Johan. Min bästa vän. Min tvillingsjäl. Mitt största mongo, min stora kärlek. Mitt allt. Någon som är nästan lika knäpp som jag och som får mig att skratta så mycket att jag inte får luft. ♥ 

Sedan öppnar jag på onsdag, stänger på torsdag och vips så är det fredag igen. 

Helg. 

I crave you.

Detta inlägg sponsras av pms-klubben.

Jag tänker på Öland med min syster, gräsbeklädda vidder med inslag av vajande rapsfält, snirklande vägar och ett iskallt hav att bada i. Tårna sved, låren sved, men i hoppade vi, doppade oss, simmade, medan gräset vajade på sidan om och highlandkor som råmade bakom träden. Långsamma cykelturer över halva ön, djurpark och skrattanfall och ett helt hus för oss själva. En snäll hyresvärd som körde oss till ICA tre gånger på en vecka. Tidiga frukostar med stekt falukorv och zucchini när solen bara precis orkat upp ovanför träden och Johanna som sov flera timmar till. 

En artikel jag läste om högpresterande, smarta människor som blir frustrerade när andra inte håller samma tempo eller kreativitet eller ideer eller problemlösningar, och fick en riktig aha-upplevelse, jag kände igen mig så mycket i det. Varför har jag inte tänkt på det tidigare? Läst den tidigare? Tänkt efter, före? Sådana som ger allt och lite till även när det inte behövs och som oftare än andra blir deprimerade och får smaka på den berömda väggen. Som jag har klappat den väggen många gånger. En gång orkade jag inte ens resa mig upp, spenderade en vecka utan att lyfta ett finger när jag var nitton och hade utbränd-stämpeln på det vita pappret jag skickade till kontoret. Nitton år.

Det stod att vi blir frustrerade på ytlighet, på folk som inte tänker likadant. Herregud, tänkte jag, som hatar Big Brother och Paradise Hotel och liknande polerade program där bara de snyggaste mest blåsta människorna får vara med. Jag skulle kunna kasta en strumpa på dem allihop, skaka om dem och skrika att det faktiskt finns annat här i världen än silikon och smink och sex på bästa sändningstid.

Får jag välja mellan Paradise Hotel och Planet Earth är valet givet. Och jag är inte tråkig. Jag är skitkul, härlig att vara med och har en underbar humor. Johan också. Min fina Johan. Han sade idag att hans jobbkompisar tyckte att han var trist som inte följde med på AW igår. Jag blev så arg så jag började grina. Tjugoåringar som dricker varenda helg och som inte har någonting att komma hem till, som han har. Och så är det tråkigt. Vilka grisar. Vilka prioriteringar. Ja men vet ni, jag viker hellre tvätt än att super mig full på en bar. Så det så. 

Hjärnan snurrar, spinner. Tusen bollar i luften. Jag måste sakta ner. Jag saktar ner. Jag sitter med min snygga, svarta klänning på mig och ett vinglas står på fönsterbrädan.

Helg. Som det behövdes. Som jag längtade. Jag och Johan i soffan. Nackspärr för att vi somnade i den, igen, vaknade upp mitt i natten och hade gärna legat kvar. Drömde istället, liggandes i sängen, om vår resa i juni, som tydligen blev till Nice fastän vi inte pratat om det, det bara blev så. 200 kronor natten utan sjöutsikt och balkong trots att jag ville ha en svit, men det var på grund av att pappa redan bott där en gång. Rabatt och så. Johan älskar rabatt och så. Johan höll även på att drunkna i en jättevåg hahahaha. 

Jag fick rädda honom. Jag som inte ens hade bikini på mig. 

Tråkigt liv, vem säger det? Vi njuter varenda dag. Att komma hem till honom är det bästa jag vet. Att krama om honom när han kommer hem, höra honom säga att gud så skönt det är med fredag. Att sätta sig i soffan och se film och äta kinamat eller öl och korv och ost en fredagskväll i mjukiskläder. Bland det bästa som finns, utan tvekan.

Det handlar om prioriteringar. Jag skickar gladeligen hela gänget till Paradise Hotel och avinstallerar kanalen så får de sitta där och ha kul bäst de vill med sina sunda värderingar på allt som är roligt här i världen.

Jag tycker faktiskt att tvättvikning är roligare än PH. 

Alla dagar i veckan.

Då får de kalla oss hur trista de vill. 

Jag kommer ändå inte att höra dem, för jag har stängt in dem i teven och tryckt på stäng av-knappen.

Lalalalalalala. 

Tråkmånsar.

Min fantastiska, underbara, härliga, humoristiska, tvillingsjäl, världens bästa framtida pappa till sambo ♥♥♥

Elaine skrev för några dagar sedan om en mardröm hon hade och bad sina läsare berätta om sina egna. Jag drömmer sällan mardrömmar längre, det gjorde jag ofta när jag var barn. Och återkommande. Samma drömmar. Ofta fortsatte de steget längre nästa gång, och så lite längre, och lite längre...

En av dem var att jag var på väg hem från min farmor och farfar. Det kom en lastbil runt hörnet som jag måste gömma mig för; han fick inte se mig, inte veta att jag var där. Men att gömma sig när fronten på lastbilen var synlig och allt jag hade var en busskur och ett hus långt borta (precis som i verkligheten) gick inte, så mitt enda alternativ var att springa hem. Och alla vet ju hur bra det går att springa i drömmar...

Jag visste bara att lastbilen INTE fick se mig, det var dödsviktigt. Men jag hann. Alla gånger hann jag. Bara att jag snart lärde mig vad som väntade när jag tagit mig in på "min" väg... Många drömmar senare. Ett tåg. Lokomotiv som startade i skogen nedanför grannens hus som var den sista på vår återvändsgränd till gata. Fick DEN tag i mig skulle jag dö. Hann jag hoppa åt sidan och in i huset överlevde jag. Men skräcken när jag såg den; "åh nej inte den drömmen!!!" glömmer jag aldrig.

Det var så jävla vidrigt, varenda gång, jag hörde hur hjärtat hamrade i öronen och hur tåget brummade och brakade (riktiga ljud från traktorn som skottade vägen, han kom alltid nattetid på vintern, och bara då drömde jag om tåget). En gång hann jag inte. Det var sista gången jag drömde om den. Jag snurrade runt så fruktansvärt fort medan någon gnagde mig i öronen, vaknade upp (i drömmen) liggandes inne i vår lada, en ombyggd ladugård, osynlig, utan att kunna röra på mig. Död. Mamma och pappa skulle aldrig hitta mig igen. 

Det som är så äckligt är att jag ofta i drömmar hittat hem igen, alltid till huset i Nyborg, och lagt mig i min egen säng för att därefter vakna på riktigt. I samma säng. Som att jag... varit i en annan dimension under natten. Blääää. Åh usch!

När jag var fem år vaknade jag av att det stod flera vitklädda nunnor runt min säng. Vita mössor spända runt ansiktet. De tittade bara på mig. Rynkiga. Mörka ögon för att det enda ljus som fanns kom från tända ljus någonstans i rummet. "Det är hon", sade en, stolt, vänligt. "Det är det. Hon. Hon är det. Hon är vår utvalda." Sedan gled de bort i natten och jag har aldrig upplevt en sån rädsla någonsin igen. Och jag vet fortfarande inte om det var en dröm eller inte, men jag har aldrig sett dem igen.

Eller jo. En gång. När jag som femtonåring gjorde ett experiment. Ni vet det där när man sätter sig framför en spegel med släckt rum och ett ljus framför för att se hur man kommer se ut när man blir gammal?

Det kändes inte läskigt. Det var en bra känsla, så antagligen ville de bara... vägleda mig. Säga hej. Gud vad knäppt det låter. Men mina drömmar har alltid varit starka, färgglada, ljudliga. När jag var liten var jag synsk. Det försvann liksom med åren. När jag inte längre ville tro och känna och lyssna på det jag redan visste och av det som ingen annan kunde veta.

Jag såg dem, i spegeln den där dagen, såg min familj, mina barn, såg mig själv med långt lockigt vitt hår och rynkigt ansikte i en katedral eller något omringad av dem alla med tända ljus. En mässa? Någon sjöng. Det var fint. De log. Tio sekunder, sedan försvann det, och jag var mig själv igen.

Alla har väl haft såna faser. Jag slutade rätt fort med mina, valde att inte längre se, kanske växte jag ifrån det. Fantasin har alltid varit stor. Färgglad. Kanske därför det passar bra att jag blir författare. Kanske har jag hjälp utav mina konstiga barnadrömmar och tankar. Kanske vet jag vad spegelbilden betyder en dag. Eller också tackar jag bara min fantasi och min magkänsla och min högsensitivitet för bilderna och drömmarna och är glad att jag sällan drömmer äckliga drömmar längre.

2015

Gjorde du något 2015 som du aldrig gjort förut? Jag fick tillsvidaretjänst som barnskötare, något jag inte trodde att jag skulle tycka om så mycket som jag gör. En miljon kramar om dagen och barn att busa med, att lära ut, att lära sig från, och ibland ha några små fingrar som pillar i ens hår. "Snälla, får jag göra en frisyr på dig?" Gah. 

Genomdrev du någon stor förändring? Vi flyttade till en ny lägenhet, Johan började jobba dagtid och jag fick tillsvidaretjänst i barnskötarbranschen, vilket gav oss eftermiddagar och helger tillsammans för första gången på fyra år. Lyckan i att vakna upp klockan nio en lördag och inse att Johan ligger bredvid mig är svårslagen. Dock önskar man ju numera att helgerna var åtminstone en dag längre, hehe... :-)

Vilket datum från år 2015 kommer du alltid att minnas? Den femte juni när jag satt i soffan och grinade (och skrattade) med ett juvelprytt ringfinger och den tjugosjunde juli när vi lät resten av världen veta det. 

Vilka länder besökte du? Vi åkte på kryssning till Helsingfors, sedan reste vi hem till Norrbotten för ett par veckor, följt av Göteborg. Ingen charter i år, men det sparar vi till nästa år... alltså, ja, i år. I år åker vi. 2016, det kommer ta länge att lära sig säga det. Johan fyller 30 och vi har varit tillsammans i fem år. Så förhoppningarna är höga om en riktig superresa, drömmarna om Australien ligger kvar.

Bästa köpet? Jag har dragit ner på shoppandet rejält och är nu faktiskt väldigt nöjd med hur bra jag lyckas hålla i pengarna när jag är på stan. Men det bästa köpet jag gjorde var nog min sportbehå, aldrig varit så nöjd med en sådan förut, och träningsskorna som gav mig fina löpturer sommaren igenom. Jag sprang fem kilometer på 25.06 dagen innan jag började jobba i höstas. Nu börjar jakten igen! Mina nya glasögon var också helt fantastiska. Och min jacka...

Gjorde någonting dig riktigt glad? Att få vara med Johan. Gud, vad han gör mig glad. Varje dag. Att vakna bredvid honom, att bli omhållen, så små saker som kan kännas så himla bra i hjärtat. Det var kärlek vid första ögonkastet och den växer sig bara större. Att umgås med min släkt där hemma i norr, höra deras historier, episoder från deras vardag, skratta med farmor tills tårarna rinner. Att bli kramad av så många barn, att få höra hur härlig jag är av små tindrande sexårsögon. I de stunderna vill jag ha ett helt dussin egna.   

Saknar du något under år 2015 som du vill ha år 2016? Att vi får en egen lägenhet, åh.

Vad önskar du att du gjort mindre? Stressat. Annars försöker jag att inte tänka efter så mycket på de dåliga sakerna, för då fläckar de ner allt det bra. Jag är en extremt lättstressad människa och jag försöker jobba med det, men det är svårt, jättesvårt. I vår släkt har vi känslorna i magen och så fort någonting händer utöver det normala, det vanliga, så känns det rejält. Betydligt lättare när man i grunden redan är stressad...

Favoritprogram på TV? Netflix...? 2015 var nog året där jag såg minst på teve någonsin. Netflix, streamade serier och spel däremot, det fyllde vår teveskärm.

Bästa boken du läste i år? Alltid Du. Annars har jag de flesta av mina favoritböcker i bokhyllan eller på vinden hos mamma, böcker jag kan läsa hur många gånger som helst, och jag har nämnt dem alla så många gånger redan. Vid nästa utvärdering för 2016 hoppas jag kunna säga "min egen". Det är också någonting jag jobbar med, strävar mot - att våga, att släppa taget om allt det perfektionistiska som aldrig har funnits i annat än för mitt skrivande, min rädsla att misslyckas, att höra att den är så jävla värdelös. Jag tror på mig själv, tror på det jag skriver, men samtidigt är jag så präglad av jantelagen hemma i Kalix där man måste vara som alla andra. Farmor är min idol, hon går med huvudet högt förbi alla som opponerar sig i hennes skugga, blundar för sånt självkänslan inte behöver veta. Världens grymmaste tant, det är min farmor det.

Största musikaliska upptäckten? Future World Music. Spiritual Awakening, alltså det är tidernas bästa låt, trots fem tusen lyssningar. Och keltisk musik. Och Lindsey Stirling. Att Mass Effect finns på Spotify. Årets mest spelade låt, ni kan ju gissa vilken det blev? An End Once And For All. Alltid, alltid den.

Vad var din största framgång på jobbet 2015? Ehm... att jag blev uppskattad för mitt fina arbete och blev belönad med en tillsvidaretjänst. Det är jag evigt tacksam för.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Jag var nöjd, helt enkelt. Mer nöjd än någonsin. Jag slutade bry mig om att alltid platta håret, för det är fint när det är lite lockar i det, när vinden leker med det utan att det tyngs ner av hårspray och massor av jox, att inte alltid ha linser. Jag blev mer och mer en sådan där messy hair don't care-människa, och vilken befrielse det var att inse det. Att sluta göra det andra vill att jag ska göra, och bara vara mig själv. Det jag ser i Johans ögon varje dag är bevis nog, jag behöver inte gilla-markeringar på Instagram för att veta att jag duger (även om det såklart är kul att höra).

Vad spenderade du mest pengar på? Jag vet faktiskt inte, det har jag inte tänkt på. Sparande, räkningar, uteluncher, nöjen, jag tänkte inte så mycket på det. Jag lever inte som en kung, men är det något jag vill ha sådär riktigt mycket så köper jag det. Är det något större, dyrare, så låter jag det gå ett par dagar, en vecka, två veckor, och är känslan densamma så köper jag den då. Och är det semester, solen värmer, jag varken röker eller dricker hål i plånboken, så kan jag faktiskt köpa mig den där kappan eller kokboken.

Vilken är din största insikt under 2015? Det där om att jag inte längre gör det alla andra tycker att jag ska göra eller borde göra "bara för att alla andra gör det", att jag istället sätter mitt eget välmående först (äntligen!). Jag har slutat låtsas om att jag tycker att ljudliga, berusade AW med gamla jobbkompisar som jag ändå aldrig träffar längre är kul, för det är det inte. Jag sitter hellre hemma hos någon och dricker te eller tar ett glas vin och pratar i normal ton så man hör vad man säger och hör det man tänker. Att jag är den där fisken mot strömmen och alltid kommer vara henne, och att det är okej. Att jag verkligen är en Highly Sensitive Person som behöver lugna miljöer efter en hektisk dag på jobbet, att min energi inte alltid räcker till att först arbeta, sedan dricka vin inne i stan. Det är knappt att den räcker till att träna efter att jag gått hem för dagen. Att jag helt enkelt bara är människa.

Vad är du peppad för inför nästa år? Att få åka utomlands med Johan till sommaren, att se fram emot det, planera, längta. Att köpa en lägenhet - nu ska vi bannemig hitta en egen, passa på när vi båda har heltidsjobb. Att fylla tjugotre tänker jag på med skräckblandad förtjusning. Min barnlängtan får kliva åt sidan för någonting annat; någonting mer. Jag ser fram emot att upptäcka delar av världen och vår omgivning som vi inte tidigare gjort. Vi pratar om dem, om våra barn, men de får komma senare. Nuet är för värdefullt för att inte levas till fullo. Vi har här och nu, det är det enda som vi vet med all säkerhet. Låt det inte gå till spillo. Låt det inte kastas bort.

Vi, tillsammans. Ända sedan den där dagen. Vi stod där, tittade på varandra. Och jag visste, kände. Var har du varit hela mitt liv?  

Han berikade mitt liv med färg. Att spela mig igenom Mass Effect berikade mig med insikt. Tid. Tid är det mest värdefulla vi har, och jag blir ledsen när jag tänker på att all tid i världen inte kommer vara nog för att jag ska tröttna på att leva tillsammans med honom. Men jag ska inte tänka så. Jag ska tänka på idag. Vi har idag. Vi har löften om morgondagen. Vi har varandra. Den bästa gåvan någon kan få. ♥

Jag tänker inte längre be om ursäkt för saker jag tänker, känner eller tror på. Det här är ju jag. Och jag är en hopplös romantiker, en gammal själ, en ung tjej med glitter i ögonen som älskar att skriva, en sådan där som blir glad av allt det vackra där ute, stort som smått.

"Love knows no limit to it's endurance, no end to it's trust, no fading of it's hope; it can outlast everything. Love still stands when all else has fallen."

Det här är jag. 

Jag sitter vid köksbordet och läser en alldeles underbar och bitande jobbig bok, Alltid Du. Ställer mig i duschen och där tänker jag oftast på allting som hänt, som bara ligger där och väntar på att bli tänkt på, saker som sveper förbi under en dag eller en vecka eller ett liv, medan vattnet, det varma, heta vattnet rinner över mig. Hur skulle det vara att heta Caroline Sundell, vara gift tvåbarnsmamma och plötsligt stå öga mot öga med någon man aldrig riktigt glömt, en helt vanlig dag mitt i veckan? 

Jag har inget ex jag skulle slänga mig om halsen på, som jag allvarligt skulle börja begrunda tanken på hur det skulle vara, så här långt senare. Ett ex är ju ett ex av en anledning (och jag har ändå inte särskilt många). Jag har inga jobbiga avslut som aldrig fick avslutas, och för det är jag glad. Johan var en tråd, ett garnnystan som kom rullande in i mitt liv på sin väg mot sin nya skola hundratjugo mil bort, och jag bara visste att jag skulle följa med på resan hur få minuter vi känt varandra. Det var självklart. Det är fortfarande självklart. Aldrig utan dig. Alltid du.

Jag tror jag bara skulle skratta om den där första kärleken skulle stå utanför min dörr en dag. Jag skulle nog bara garva. Inte ens det, jag skulle kanske bara titta på honom sådär som man gör när det står en främling utanför dörren, misstänksamt blicka på människan för att få reda på vad denne vill, om det är en potentiell yxmördare eller bara en granne som behöver toapapper eller en liter mjölk. Om det ens går att känna igen någon man kände lite sådär halvt i en månad för tio år sedan.

Jag var tolv år, eller möjligen tretton, hade precis gått ut sexan (är man tretton då?) och var alltså varken särskilt attraktiv eller mogen i min kroppsbyggnad. Myggbetten på framsidan behövde knappast behå och håret hade ännu inte funnit sig in i en proper frisyr som klädde mitt ansikte, det bara var, och kläderna? Inte vet jag, sånt man handlade på postorder från H&M eller några shoppingturer till Luleå. Jag minns ett par jeans jag använde tills det blev ett hål i grenen. Ja alltså inte av överanvändning... så tidig var jag inte, men av tvätt och många månader med dem trädda över de små benen. De var faktiskt rätt snygga.

Och jag var muskulös då, jag red ju flera gånger i veckan, med fantastisk kondis och magmuskler jag avundas nu idag. Smink vet jag inte om jag använde, det minns jag inte. Min favoritbutik var fortfarande Mama's Closet. Jag kanske hade det mintgröna linnet med fint fall till de där jeansen och var på min höjd en stark femma på skalan upp till tio när jag piffade upp mig. Helt normal för en tolv-trettonåring antar jag. Varken mer eller mindre. Och så såg jag honom, när han kom inrusandes i rummet till sin lillasyster där jag också såklart var. Japp och det var kört. För typ tre veckor. Vi gjorde inget. Inte ens... knappt ens tog i varandra, men oj. Sedan åkte jag iväg över helgen och när jag kom hem var hans Lunarstorm nedklottrad med jag älskar Sofie. Happ. Fan så jag grät. I typ en kvart. Och några dagar till.

Det var för övrigt han som sa att jag var en trea på den tiogradiga skalan och jag som kämpade med att vara lagom cool och säga att han var en sjua fastän han egentligen var en tia (eh nej, men uppenbarligen tyckte jag det då.) Jag blev så himla snopen. Sedan spelades Unfaithful varenda dag, av Rihanna. Och Lunarstorms rampljus var ideligen full av meddelanden från honom där han skrev "söt tjej 13-17 som vill prata?" haha.

Så ni förstår att det inte var besvarat. Inte det minsta. Jo, lite, men inte så mycket. Inte tillräckligt mycket. 

Så en mjölktetra kan han väl få för besväret om han dyker upp. Inte en huvudroll i en bok. Johan har huvudrollen i min bok. I mitt näste, i mitt hjärta. Så har det alltid varit. Jag hoppas det alltid kommer vara så. Jag ser fram emot varenda dag vi får, när vi vaknar på morgonen och jag bara ler sådär mjukt, hjärtligt, ända längst in i från när jag tänker på det, på oss, på hans kacklande, underbart fula och fantastiska skratt och den han är, tjurighet och envishet till trots. Fortfarande. Ja, det är alltid du.

Alltid, alltid du.

If I lived a million lives,

I would have felt a million feelings

and still would I have fallen

a million times for you

Jag älskar att du älskar mig som mest när jag förtjänar det som minst, när jag precis slagit upp ögonen med all deras påsiga, svullna prakt och när håret är sovlockigt och över hela kudden och kroppen inte riktigt vaken än. Jag älskar att du ser på mig som att jag är det bästa i din värld i just det ögonblicket. Jag älskar när du drar mig intill dig och håller mig kvar. Jag älskar det, djupt i mitt hjärta. Det bästa som finns, det är du. Alltid du. ♥

Jag är egentligen inte klar. När jag masar mig ur sängen vid tjugo i sju varje morgon vet ryggraden att jag har fyrtio minuter att göra mig klar - för det är så länge det tar. Jag gör det liksom på autopilot, med sömndruckna ögon utan glasögon stapplar jag in i köket, trycker in huvudet i kylen och stirrar på objektet två centimeter framför ansiktet i hopp om att det är smöret eller yoghurten. Känner med fingrarna, tänker med blicken riktad rakt framåt i suddighetens suddiga värld. Häller upp yoghurt eller smör på mackorna (glutenfria) och knäpper igång tekokaren någonstans i all den suddiga massan.

Ja men ni vet ju hur man gör sig klar på morgonen. Håret åt alla håll, ansiktet svullet (i alla fall mitt), morgonrocken i ett krampaktigt grepp om kroppen då jag alltid fryser när jag stiger upp. Och den första droppen te, gräddligt och hett, i soffan eller vid köksbordet. Lite gos med Johan, sedan vinkar jag iväg honom vid dörren och fortsätter med de fyrtio minuterna. Nu har bara trettio gått, och jag har varken sminkat mig eller borstat tänderna, jag bara sitter här vid datorn (som jag inte ska göra förrän efteråt) och snorar (ja, visst är det fantastiskt hur sällan man kan vara snorig?) och... tänker, så allt annat gled in i den där suddiga massan även fast jag har linserna på mig. 

Jag är så glad och tacksam. Samtidigt blir jag så ledsen. Eller inte ledsen, sådär som jag var för någon vecka sedan när jag bara ville gråta för allting, men... bara liksom ett stort jaha. Ojdå. Allting har sedan juli fallit på plats. Ny lägenhet, utringt på mitt vikariejobb varenda dag sedan dagen innan skolstarten i augusti, och nu fast jobb - tillsvidaretjänst, men det kanske är samma sak. Kontrakt som sträcker sig i två år framåt. Världens finaste sambo jag är så himla kär i.

Och igår fick jag veta att jag blivit antagen till förskollärarprogrammet på LTU. Antagen, inte reserv. Antagen. Liksom förtjänar jag det här? Varför då? För att jag hade en skitvinter med femton olika sjukdomar som avlöste varandra och nu gör någon människa eller gud bot för det, jag vet inte? För att min mormor dog? Varför? 

Nu måste jag gå och göra mig klar på riktigt, jag kan inte gå till jobbet och snora utan smink och med salami-andedräkt. Men jag blev så mållös. Så tom. Jag vet att man inte ska tänka så, varför förtjänar jag detta, yin och yang och allt det där. Men det är svårt att låta bli. Jag vill inte att mitt liv ska backfire in my face när nyhetens behag lagt sig och något jättehemskt händer. Jag vet inte varför jag säger så.

Jag vet ju att jag gör ett bra jobb och att det är härligt och underbart att det uppmärksammas. Att jag äntligen börjar få ordning på det och kan visa världen och mig själv och alla i min närhet att jag minsann också kan. Jag har alltid haft hög självkänsla. Vetat att jag duger, oavsett vad det gäller. Förutom zombiespel, då blir jag rabiat. Kanske är det självförtroendet som inte reser sig som det ska och tar emot allt detta utan att blinka så som det förväntas av en stockholmare med självförtroende och yta som hyllas av gudarna. Kanske behöver jag sätta nya glasögon över dess näsa också, så att det ser och vet att jag är en i gänget också. Att jag är mer än vad jag tror. Att jag är duktigare än jantelagen någonsin skulle berömt mig med hemma i Kalix.

Tänk att jag och Johan hamnade här. Så glad jag är för det. För oss, för honom, för mig. Det är så fint. Så perfekt, just nu, just här. Lite stökigt på sina håll och diskmaskinen måste tömmas, golvet i sovrummet skuras. Men det är fredag, och ikväll och i resten av helgen är det bara vi två. Jag älskar de dagarna. Jag älskar det vi har. Det är jag alltid och evigt tacksam för. Tack för att du valde mig. Att jag får dela mitt liv med dig. Du är det viktigaste som hänt mig.

Min babe och jag, Grekland 2014. Fulla och glada. Lyckliga. Alltid. ♥

När adrenalinet och endorfinerna svävade runt inuti kroppen och jag cyklade hem från gymmet med värkande ben och kalla fingrar trots mina vantar tänkte jag på de sakerna som får mig att ta djupa andetag av vällust och blev sådär själaglad.

Jag tänkte på hur fruktansvärt skönt det är att låsa in sig på toaletten och "kissa" i tio minuter med Facebook-flödet som scrollas förbi eller där blicken är fast i de brokiga tapeterna i andra änden av det lilla skrymslet och man hör och känner hur alla barn springer och skrattar och skriker där utanför och man har laglig - nöden har ingen lag - rätt att inte bry sig just då. Hej småbarnsföräldrar, jag förstår nu verkligen det där med toalett-egentid ibland någon gång sådär mitt i veckan. Hallelujah.

Det är så skönt att bara andas för ett par minuter, blaska lite vatten i ansiktet eller borsta håret bara för att dryga ut de där fem minuterna och sen återgå till alla mysiga barn och busa eller måla eller leka eller dirigera eller hjälpa och bli dränkt av bautakramar och "du är min, jag ääälskar dig." Busråttor. Och orden: "Häl äl lilla gliiisen din." Ja, du är min lilla glis, alltid så glad och skrattig. 

Jag tänkte på hur skönt det är att sjunka ner i soffan efter ett träningspass som gick så bra. Soffan är så mjuk, inbjudande, vårt lilla hörn nedsutten för att passa våra rumpor perfekt. Luta tillbaka huvudet och bara... aaaah... vanligtvis tjugofem minuter efter att man slutat jobba, även om det blev två timmar senare idag. Och med tanke på det...

Hur fantastiskt roligt det är när chefen säger att hej, jag vill förlänga ditt kontrakt till och med juni... 2017! 2017 är så futuristiskt det bara går att tänka sig, det var liksom 2008 för två år sedan, och jag ska vara en del av det. En del av den futuristiska framtiden på skolan jag trivs så väl i. Jag. Jennie. Lilla Jennie från lilla byn där alla säger jå och mosatrampare och trora och myssing och baki och äter smola till frukost. Hallelujah. Hur magen fylls av brusande fjärilar. 

När jag tänker på hur skönt det kommer vara att åka hem över jul och ligga i soffan och äta kolor och lussebullar och veta att jag får betalt för det. Hurra. Åka madrass i slalombacken, mysa framför brasan, skidra, promenera, fotografera, bara vara, träffa kompisar, titta i skyltfönster, dricka te. Allt tillsammans med mitt hjärtas hälft.

När jag tänker på Johans ansiktsuttryck när han kommer hem eller när han vaknar eller när han är glad och ler. Min mage exploderar av flygande fjärilar med vackra färger, när han bara finns till sådär som han gör och det nyper till i maggropen av kärlek och en slags oförstående, lycklig huvudskakning. Hjälp, är du min? Är jag din? Är den vackraste och härligaste och viktigaste människa jag någonsin mött min? Fyra och ett halvt år snart och jag bara sitter här och bara andas för att jag inte kan förstå det. 

Jag vill åka till världens ände med dig. Jag vill åka till Soffhörnet i Mitten och spela The Last of Us så vi glömmer att gå och sova i tid. Jag älskar dig räcker inte till. Jag vill ge dig hela världen och lite plättar på det. Betalda plättar. Egengjords plättar. Lediga plättar. 

Och ja, för att återgå till det icke putti-nuttiga. Min kvällshumor är hysteriskt kul. Jag älskar mig själv. Så jävla rolig. Eller hur?

Farmor lagar kolhydratsnål mat till mig när jag är och hälsar på som får minimal påverkan på blodsockerkurvan. Min kompis jag lunchade med här om dagen stannade upp utanför sushi-stället och sade till mig "det är väl ganska mycket socker (kolhydrater) i sushi, vi skulle kunna ta en sallad istället."

Och de som tampas med sjukdomen varje dag blir fly förbannade när någon delar med sig av en solskenshistoria om vad kosten gjorde för dem, oavsett vilken typ av diabetes personen hade. Diabetes kan inte botas. Diabetes kan inte lindras, typ ett är kronisk. Där hjälper inte kosten. Och bla bla bla.

Jag säger bara en grej till, slutklämmen, sen orkar jag inte bry mig om alla idiotiska bukspottskörtleägare där ute som minsann vet bäst för att "jag har haft diagnosen hela mitt liv." Well, fuck you. Okej. Andas. Precis som när jag tappade ett järnspett rakt över stortån idag och hjärnan imploderade av vackra ord som jag bara log mig genom medan det kändes som att tån krossades - vilket den förmodligen gjorde. 

Ni som är friska, som jag för övrigt tycker är de mest kloka människorna i detta sammanhang. Vad tror ni ger mest blodsockerpåverkan - en laxsallad utan pasta eller en tallrik med nio bitar sushi? 

Jag har aldrig mött en människa som trott det många diabetiker stenhårt tror på. Varenda en jag träffat säger att "borde inte blodsockret hålla sig på en dräglig nivå om man slutar med snabba kolhydrater?"

Men nej, diabetes typ ett har absolut inget med kosten att göra. Absolut ingenting, om man ska tro många diabetiker. Liksom vilken planet kommer ni ifrån? Hur kan ni undgå att se, att tänka, att se samband, att märka vad som händer runt om kring er, på er egen tallrik? Nej, man kan inte bota diabetes, men man kan fan lindra den. Jag gör allt jag kan för att mitt liv ska vara så drägligt som möjligt med vissa undantag, och jag tänker inte ens på det längre, det blev en självklarhet när diagnosen kom. Sushi är en av mina favoriträtter, och efter att ha ätit det kan jag med gott samvete må dåligt resten av dagen för det var ett val jag gjorde. Laxsallad är supergott också, och den kan jag äta och sen fortsätta utan att ens blinka eller titta på blodsockermätaren för jag vet att inget hände.

Suck. Är det någon som sprider fördomar om diabetiker så är det ta mig fan dem som redan lider av sjukdomen, inte är det då omgivningen, de ickesjuka. Jag älskar er allihop för att er omtanke sticker i många sockersjukas ögon. Jag gör verkligen det. Det är inte ni som är okunniga, som vägrar tänka längre än näsan räcker.

Det spelar ingen roll om man haft sjukdomen i femton år eller fem veckor eller inte alls. En banan höjer fortfarande blodsockret mer än en gurka gör. Oavsett var man befinner sig i livet, i världen, i ålder, i sjukdomsstadie. Men nääääää. Jag ska leva precis som innan jag blev sjuk, för kosten har ingen betydelse när man har typ ett. Hur kan man ens få hjärnan att formulera de orden? Har man sockervadd mellan öronen eller vad är det frågan om?

Nej, man blir inte frisk av att äta glutenfri lågkolhydratkost, GI eller övrig lågkolhydratinspirerad kost. Men det lindrar betydligt. Och det tänker jag stå för, säga, högt och ofta. Jag är kronisk sjuk, men jag kan styra mycket tack vare det jag äter även om vissa dagar inte går att förstå sig på. Och ja, jag äter som de vanliga döda emellanåt, ris och potatis och kolhydrater i mängder. Choklad i massor. Juleskum, juice, så sockervärdet slår i taket. Men jag skulle aldrig få för mig att säga att kosten inte har någon betydelse för hur min sjukdom beter sig. Bukspottskörteln är trasig och kan inte längre hantera sockret i maten utan hjälp. Bara det säger ju sig själv. Till och med mina sexåringar förstår det. Till och med dem.