Jag är egentligen inte så brydd om politik. Jag har inte hängt med, jag har ingen lust att hänga med, jag orkar helt enkelt inte engagera mig i deras ändlösa pladder, den ena säger ja och den andra nej. Jag lyssnar ibland. Jag läser på, visst, men utan att någon sitter och predikar för mig varför jag ska rösta på dem, sådant skiter jag i. Jag antar att jag lutar mer åt ena hållet. Eller jag gör det. Men det var inte det jag ville säga.

Jag tycker bara att det är helt sjukt hur Moderatiserat TV4 och Aftonbladet är. De visar allt bra med Alliansen och allt det dåliga eller mindre bra som de rödgröna tar sig för, förstorar upp allt och gör det såååå mycket värre för de rödgröna och såååå mycket bättre för Alliansen. Varje dag. Varje uppslag. "Supervalåret 2014", säger dem, men främjar hela tiden Alliansens motiv och debatter. Jag tycker att stora medier borde vara neutrala i sådant, nämna ALLT som ALLA säger, inte bara Alliansen. 

De gör narr av Sverigedemokraterna, varje dag även där. Ja, de är ett gäng rastistiska nötter, men någonting bra måste de ju ha eftersom att tio procent av den svenska befolkningen röstar på dem. Men på varje uppslag måste de göras narr av, letas upp nya klipp där de gör bort sig. De får huvudrubrikerna på Aftonbladet Live, före världsnyheterna. Det är så hemskt. Varför inte bara vara neutral? Varför inte använda samma ton för alla partier? Även om SD nu verkligen är bombade, men ni förstår vad jag menar...

Hur ska man över huvudtaget kunna bilda sig en egen uppfattning om man läser kvällstidningarna och ser på TV4? Vad är det för information man öser över förstagångsväljarna? De enda man läser idag är hur Löfvén vägrar be om ursäkt. Vägrar be om ursäkt för vadå? För att ha sagt nej till Annie Lööf, Centerpartiet, i en allmän debatt? Är de dumma i huvudet på riktigt? Han har väl all jäkla rätt att säga nej och inte ta emot papper från självaste kungen om han vill! 

Varför är han så hemsk nu då för? Vad är det för hemskt med att han "inte ber om ursäkt", och att man sedan gör en lika baustastor artikel om Annie Lööf där huvudrubriken är "Jag vill inte ha hans ursäkt". JAMEN BRA DÅ ÄR VI JU KLAR MED DEN HÄR SKITEN. Fy fan, jag orkar verkligen inte med detta. Två dagar kvar nu att rösta och jag känner ärligt att jag vill fly landet. Jag orkar inte läsa mer politik och mer dravvel Aftonblaskan kommer på. Tre miniartiklar och en stor om att han nekade Lööf, en krönika och femhundra kommentarer. Herregud. Jag blir så trött på det här.

Igår var den jobbigaste och finaste dagen i mitt liv. Vi begravde vår älskade, älskade mormor. Jag tänkte inte gråta, jag visste att det var för det bättre, att hon äntligen fick återse sin älskade efter så många år utan varandra - men när musiken började spelas och jag hörde hur tårarna började falla hos mina släktingar kunde jag inte heller hålla mig. Det gjorde så ont. Att mista sin mamma, hur kan man förklara det? Jag kan inte ens föreställa mig hur det känns... Och där satt fyra stycken som just gjort det.

En krampaktigt hållande hand. En beröring på axeln. Du är inte ensam. Vi finns här. Vi är alla en enda. En enhet. Alla syskon, alla barnen, deras män - alla vi barnbarn, vi kusiner. Kärleken var så stark. Jag såg det, jag kände det, genom tårarna, genom värken i bröstet, och jag visste var jag fått mitt stora, blödande hjärta ifrån. Det var så fint. Så hemskt. 

Prästen sade att om någon nu vill säga någonting så får man gärna komma fram. Ingen rörde sig. Jag hade just övervunnit en gråtattack och tänkte att åh, jag står inte ut.

Sedan reste sig någon. Jag såg det i ögonvrån och jag visste.

Farmor och farfar. Min underbara, älskade, älskade, älskade farmor och farfar. De jag älskar mer än mitt eget liv, och som håller av mig med hela sina hjärtan. Du är som en dotter för oss. Att de gjorde så, där, ställde sig upp och pratade om min döda mormor så som de minns henne och läste farmors favoritdikt från Lasse Berghagen med tårar i ögonen, att de kom som stöd åt en hjärtetrasig familj... åååh... 

Det var så fint. Alltihop. Det var så tungt, så jobbigt, så hemskt. Så många kramar, så många tårar. En enhet. Jag har aldrig sett något vackrare än det. Ingenting kan vara vackrare än det. Störst av allt är kärleken - och det bandet kommer alltid finnas kvar. Blodsband. Familj. Vi är alla en familj. En stor, härlig, vacker familj. Och vi var alla där för att säga hejdå till vår mormor. Från Göteborg, från Stockholm, från Luleå, Piteå, Kalix, Haparanda, Finland... det spelade ingen roll. Vi var där. Allihop.

Jag är säker på att mormor såg oss. Att hon stod vid morfars sida och tittade ner på oss. Fri. En ängel. Äntligen tillsammans. Och allting liksom... bara föll på plats. Hon är på en bätte plats nu.

Tack. För allt. För allt du var, för allt du gav. För allt du visade, allt du gjorde. Älskade mormor vad ont det gör. Jag älskar dig. Jag saknar dig så otroligt. Min fina, fina mormor. Sov så gott. Sov så gott ♥

Och när natten sänker sig
Är vi trygga i varandras andetag
En vind, som smyger sig hit in
Bär en doft utav vilda rosor

En ängel flög förbi
Mot himmelen så fri
Men hon lämnade sitt leende, på vår jord
Som en sol som värmer oss
Och som en himmels stjärnebloss
Så vi kan betrakta livets skeende, med en tro
Kärleken är

En skön helg har passerat, morgontemperaturen klockan sex var 14 grader och luften var sådär härligt frisk. Löven har redan börjat falla på sina håll. Det har gått så fort, tycker jag. Jag älskar sommaren, men hösten har alltid haft det där lilla extra som berört platser långt in och som inspirerat till så mycket. Hela året har gått ut på att bereda plats för höstens skörder och makalösa färgskiftningar.

Tända ljus, tedrickande invirad i en varm filt och med tjocksockar på (jag använder aldrig vanliga sockar utom när jag tränar. Jag klarar inte av det, jag vill ha mina fötter fria. Jag sover till och med med fötterna "utomhus", utanför täcket dvs. Men tjocksockar, utan vanliga sockar under bara som de är... mmmm...), varma höstgrytor och plöjande oktoberstormar.

Rimfrost på löven. Färgglada löv. Kyla som biter i kinderna. Doften av snö. Den allra sista solvärmen som klamrar sig fast över ett döende landskap i brunt och orange. Höstskorna, bootsen, och kappan. De varma kapporna. En mössa nertryckt över alla lockar.

Innan den där riktiga kylan kommer. Den som etsar sig fast i märg och ben och får själen att huttra, att frysa, att aldrig bli varm. Tröttheten, slöheten, mörkret. Inte där än. Men här. Höst. Snart. Sommaren håller sig kvar ännu, kämpar med allt vad den har, gömda resurser och temperaturer på 23 grader bara för att visa att den inte är över. September är bara ett ord. Det är solen som bestämmer, och hon har inte gett sig ännu.

Med ett blodsockervärde på över 21.1 och ett huvud som värkte så kände jag mig tvungen - och sugen - på att tackla Rönningesjön ännu en gång. Sagt och gjort, jag satte mig ner på cykeln och trampade iväg. Strålande sol, spegelblankt vatten, glada motionärer och bra tempo i benen. Det blev två varv innan jag svängde av hemåt igen och 14 kilometer kunde därefter bockas av. Och blodsockret landade på stadiga 6.5, hurra! 

Tänk egentligen vad endorfiner gör. Hur de kan förvandla en morgonseg morgonrockebärare till en med kämpaglöd i ögonen och brinnande ben som hivar sig uppför långa, tunga backar och sedan gör om allting ännu en gång. Det är så fina vägar förbi sjön, breda skogsvägar med hårt packat grus som går enkelt och snabbt att ta sig över, förutom de där mördarbackarna då som gör allting väldigt mycket mer utmanande.

Jag älskar det här. Jag älskar att cykla, hur kunde jag glömma det? Varför stängde olyckan dörren om en väg jag borde befunnit mig på för länge sedan i mitt mål, min dröm, om att bli triathlet? Jag har ju alltid älskat cyklingen, ända sedan jag var liten, och simningen, och löpningen... Jag har ju hoppat upp på hästryggen efter att axeln gick ur led och revbenssprickor och hjärnskakningar var ju glömda veckan senare? Varför ville jag då inte ens se efter en cykel efter olyckan som spräckte käken på mig?

Okej, det där lät hårt. Det var hårt. Asfalt är rätt hårt när man kommer i full fart och flyger av cykeln och landar med hakan i marken. Det gjorde ont. Riktigt rejält jätteont och jag fick limma ihop skiten. Hakan alltså, inte cykeln, den höll... Och jag rös i flera månader varje gång jag såg en trottoarkant, varje gång jag gick förbi platsen där det hände. Hela mitt inre liksom knöt sig. Jösses vilka dumheter. Jag var rädd i två långa år, tills vi åkte till Grekland och hyrde cyklar och jag cyklade för första gången på hela den tiden. Herregud.

Nu är det bara et avlägset minne som då och då nyper till inom mig, om jag tar en sväng för snävt eller kör lite för fort nerför en ostadig backe. Men jag tänker fortsätta cykkla nu och faller jag av så gör jag väl det och då får jag skylla mig själv. Jag tänker inte sluta nu. Nu är sommaren över och hjärnan har nått en normal träningssugen temperatur då dagarna blivit svalare och det där jävlar anammat har slagit in.

Nu kör vi, hakan och jag. Ärr bildas inte på döende människor - det får istället finnas där under hakan som en påminnelse om att jag aldrig mer vill hamna där igen och gå miste om så många endorfiner, äventyr och minnen under mina lyckliga träningsstunder, kräkfärdiga stunder, och stunder där allting flyter på så himla, himla bra. Som idag.

Taggar: #diabetes #träning #hälsa #inspiration #motivation #rönninge #cyklin #triathlon #olycka #cykelolycka #skada #endorfiner #träningsblogg #hälsosam #livsstil #lchf #lågkolhydratkost

Jag tycker veckorna bara rusar förbi. Nyss var det fredag, och så var det fredag innan den, och jag har jobbat i en månad nu på måndag... Alltså... Vad hände? När hände det? Något som däremot inte gör sig påmint är höstkylan, den där krispiga luften som är september förkroppsligad. Det har varit 22 grader varmt hela veckan och det i skuggan. Solsidan har bjudit på enorma 39 grader så idag blir det poolhäng hos mina barn efter skolan. Söderläge och pool. Ja jättegärna ja tack. I september.

De har inte ringt ifrån skolan så jag antar att det var ett no-go det här året och ett timjobb i närheten är att måste, men jag kör på så länge med mina barn och trivs ju så himla bra med det. Klart att jag gärna skulle vilja ha större inkomst så jag kan spara undan lite, mycket, till sådana saker jag och vi vill göra. Vi vill så mycket. Drömmer om så mycket. Och vi ska infria alltihop, det tänker jag se till. Men ibland måste man vårda jälen också, inte bara stressa från en plats till en annan. Just nu gör jag de som jag trivs med, för jag har insett att jag måste det. Jag kan inte jobba på ett ställe som jag får ångest av, det går inte. Inte längre. 

Jag ska jobba på med min barn, söka halvtidssysselsättning och spara undan så mycket det går så att vi kan åka någonstans. Snart. Jag vill inte ha vinter igen. Inte kyla. Jag vill ha... avkoppling, vyer och äventyr. Och vi kommer dit. Snart. Det är nästa stora mål. 

Återigen ett underbart citat av R.M Drake. Helt mållös över hans dikter.

RECEPT. När blodsockret är skyhögt, huvudet värker och en begynnande förkylning lurar bakom hörnet passar den här soppan alldeles utmärkt för att mota bort samtliga. När jag har högt blodsocker är jag inte hungrig, men jag vet att jag måste äta ändå. Och då vill jag inte heller smaska i mig en massa kolhydrater så jag blir ännu högre och får ta ännu mer insulin. Det här är ett helt egenkomponerat hopkok som blev ruskigt god, en ny höstfavorit att mysa sig upp i soffan med.

Du behöver:

En burk/förpackning krossade tomater

2 paprikor

2,5 dl vispgrädde

Falukorv

Zucchini

Fetaost

Oxfond

Grönsaksbuljong

Rikligt med salt och peppar (Franska örter/Pepparmix hade jag)

Och så en skvätt sambal oelek

1. Stek paprikorna i fem minuter tills de blir mjuka

2. Häll över paprikorna och de krossade tomaterna i en kastrull tillsammans med vispgrädde och salt och peppar. Och så lite buljong. Och sambal.

3. Värm upp alltihop.

4. Mixa till en slät konsistens.

5. Stek korv och zucchini i små slantar.

6. Häll över den färdiga soppan i en tallrik, fyll på med korv och zucchini och mosa ner lite fetaost ovanpå.

Tidsåtgång: 10 minuter. Löjligt enkelt och löjligt gott! Det här går nog att kombinera med både morotsslanar och broccoli och blomkål och rotfrukter om man skulle vilja det. Detta ska jag definitivt göra igen. Mätt och glad hallelujah :-) 

Bild lånad. Det var för gott för att jag skulle kunna fotografera haha.

Jag sitter och lyssnar på Mass Effect 3-soundtracket och känner det där nypet, den där underliggande känslan, som ideligen poppar upp och gör sig påmind. Efter att ha spelat ut det igår var jag tvungen att gå ut och promenera, jag lät tårarna blanda sig med rumlande tankar och fötterna rörde sig mekaniskt, utan mål, bara framåt, framåt; jag måste få tänka. Varför gjorde det så ont? Hur kunde det göra så ont?

Jag tänkte på hur fint det är där vi bor. På rosbuskarna i rabatten som blommade långt in i december i fjol, innan snön kom och försatte dem i evig vila. Livsglädje. Kämpaglöd. De kämpade sig genom det omöjliga, för att leva, för att överleva, bara lite, lite till. Jag tänkte på de fyra fönster i fasaden som är våra. Hur mycket kärlek det kan rymmas bakom fyra fyrkanter. Hur mycket sorg, glädje, hopp, humor, omfamningar det ryms bakom dem där innanför.. Hur många fönster det fanns där intill, hur många liv som pågick på andra sidan glasen.

Jag tänkte på sommaren som gått och ville inte riktigt att den skulle vara slut ännu. Jag tänkte på allting som hänt och som vi och jag gjort. Början av juli och där satt jag på en altan i söderläge klockan halv nio på morgonen med en nybryggd kanna Indian Spice framför mig, min favoritbok och fågelkvitter intill. Solljus. Värme. Extrem värme. En rostig gammal cykel på en knögglig gammal väg ner till ett fantastiskt vatten, hav, med kalla vågor mot en människokropp med gåshus. Skrattet av min syster. Livet. Allt. Solnedgång i juli.

Augusti. Hem och tillbaka till norr igen. Skrattandes, skrikandes till rumlande vågor i Piteå som bröts just där vi stod och vattnets rasande kraft drog med oss ett par meter. Augusti. Juni, juli, augusti, i armarna på den människa som får hjärtat att stanna bara genom att titta på mig. En mormor som andades sina sista andetag. Jag visste inte. Så glad, så lycklig. Snart. Snart skulle jag få se honom. Så ringde mamma, en mamma jag just åkt ifrån. Och var ledsen. Förkrossad. Fumlade sig fram genom det oundvikliga. Klarade inte av att säga det, säga någonting mer. Det gjorde för ont. Och det gör för ont. Livet förändras så snabbt... Allt går så fort.

September. Imorgon.

September. 

Jag vet att jag skämtat många gånger om Mass Effect och inte tänkt på hur många timmar jag egentligen spelat, hur många timmar jag sprang igenom i jakten på det slutgiltiga. Trettio timmar per spel och då är vi uppe i nittio timmar. Jag har suttit många kvällar, många dagar, och spelat mig igenom detta. Jag har varit snäll, jag har varit elak, jag har dödat och sett människor jag älskar dö på grund av de val jag var tvungen att göra.

Men jag insåg inte förrän alldeles nyss hur djupt det fastnade i mitt hjärta när jag stod där och de nittio timmarna var över, det var bara det sista och svåraste valet kvar att göra. Det gjorde ont i hela mig. Det gör ont i hela mig, för jag relaterar, jag gör det till allting. Alla filmer jag ser, alla spel jag spelar. Jag tänkte på Shepard, huvudpersonen jag bekantat mig med under dessa nittio timmar, blivit kompis med, älskat, hatat, kämpat för. Hur hon fick en hel galax att följa efter det hon trodde var rätt. Hur hon styrde hela världsrymden för att nå det slutgiltiga målet. Hur hon gjorde för att ta sig dit. 

Hennes val, bra, dåliga val. Val som kom att förändra allting, hela henne. Och så när hon tog hans ansikte i sina händer och hårt kysste honom. Slutet. Vi sade hejdå, allihop, skojade, kämpade - varför säger jag vi? Jo för att jag relaterar, jag tänker vi, inte de, för jag var där, under alla timmar, det var mina val, hennes, våra. Vi sade det kanske inte rakt ut, men alla visste. Det var slutet. Och när jag skildes från honom trodde jag att det inte skulle vara för alltid. "I will always love you. Till the end of time." Och så var han borta.

Jag kanske inte räddade så många som jag skulle velat. Jag kunde inte få båda. Jag kunde inte rädda alla och samtidigt få vara med honom. Jag kunde inte rädda galaxen och ha mina vänner, soldater, kvar, de som följt med sedan början. Det var jag eller dem. Jag eller ingen. De, och alla, men ingen mig. Eller... Jag och fienden, långt borta, på en plats där bara minnen finns och där det är omöjligt att nå dem igen. Hur ska man veta? Vad ska man välja? Förstår ni hur ont det gjorde? Och gör? Jag klarar inte av sånt här.

Jag valde efter hjärtat trots att det nöp i det. Trots att tårarna rann. Hejdå. Hejdå, hejdå, hejdå. Jag måste. Jag vill inte, men jag måste. Jag gör det så att ni får leva. Så att ni alla kan gå vidare. Allt jag någonsin gjort har varit för er. För oss.

Jag förstod inte förrän då hur hårt det här spelet verkligen snärjt sig in i mitt inre. Hur jäkla fantastiskt jättebra det faktiskt är. Jag kan inte säga det bättre än så. Mer än att det var Max Payne 2-kvalitet, Titanic-kvalitet och Lunatica-kvalitet och alla de andra jättefantastiska favoritspelen och favoritfilmerna och favoritmusiken som jag aldrig kommer glömma att jag sett eller spelat eller lyssnat på.

I was lost without you.

Kärlek. Så himla vackert. Fint. Plågsamt. Man kan aldrig veta. En dag så kan de bara... vara borta. Ett plågsamt minne. Ett hamrande, sönderslitet hjärta. Tills man hittar det igen. 

I was lost without you.