Frukosten intagen och teet står på svalning. Klockan är tio över sex och om en halvtimme bär det iväg till min familj för morgonbestyr.  Jag vaknade av mig själv halv sex i morse, då tyckte hjärnan uppenbarligen att det var dags att stiga upp - och jag vet att det är lika bra att göra det innan man hamnar i drömsömnen eller djupsömnen igen, för då är man ruskigt trött när man stiger upp även om det bara skiljer femton minuter. Därför är det lika bra att stiga upp direkt väckarklockan ringer eller direkt man vaknar av sig själv om det är någorlunda nära den normala uppstigningstiden. 

Jag tycker om sådana här tidiga mornar. Dygnet blir så mycket längre, men det är inte bsra det. När hjärnan är sådär halvtrött och reflekterar över drömmarna man haft, luften är krispigt kall och solen har bara just precis orkat upp ovanför träden. Sådana här mornar ger mig energi. Jag vet att jag kommer vara trött när vintern kommer och det är mörkt ta mig tusan hela tiden men just nu, såhär, sensommarmornar... Så härligt. 

Idag ska jag åka in till Arninge när jag kommer hem från barnen, om jag inte somnar i soffan vill säga. Jag har en tendens till att göra det numera, ehum. Rusta står på schemat och jag tänker för en gångs skull ine cykla den här gången, tar bussen istället. Det räcker faktiskt med att cykla sex mil i veckan, så jag får se vad jag gör när gymkortet tar slut om två veckor. Om jag väntar med att förlänga det till oktober eller vad jag gör. Det kommer garanterat bli lättare och roligare att gymma till hösten igen när man har mer ork då den värsta värmen åkt förbi med alla åskstormar. 

Men ändå har vi lyckats träna riktigt bra trots att det bara blivit ett gymbesök i veckan under juni och juli. Jag har mer ork än någonsin just nu och jag har slagit min femkilometerstid två gånger, så jäkla skönt och inspirerande det är. Löpning och cykling har blivit mina favoritsysselsättningar inom träningen, även fast jag längtar efter marklyft och styrketräning. Jag förlänger nog mitt kort direkt. Ja, så får det bli. Jag hade ju ett mål i början av året och jag ska inte svika det rikigt än, det är ju faktiskt bara 21 fredagar kvar till årsskiftet ;-) 

Strax före halv nio rullade jag in cykeln i cykelbodan och stod i vår hall ett par minuter senare efter att ha cyklat sex och en halv kilometer och sedan tagit hand om två fantastiska barn. Uppstigning, frukost, lite undanstädning, en kickboard-avfallning, mottagande av en underbar välkomstpresent och klockan är inte ens nio. Snacka om produktiv när man kommer igång så tidigt. Och så pigg man blir av att cykla!

Igår tog jag disken av bara farten, diskberget som inte blev mindre ju mer jag stirrade på den. Nu har jag ganska många timmar framför mig innan jag ska tillbaka till mina barn för hämtning från fritids, lek, middagsgöra och eventuellt paj-göra. Ytterligare sex och en halv kilometer cykling - jag inbillar mig att detta kommer hålla mig frisk i vinter - observera att jag säger i vinter för jag har en begynnande förkylning någonstans i kroppen som gör sig påmind då och då utan att på riktigt bryta ut.

Benen var lite tunga i morse också och sängen välkomnande och Johan varm och gosig. Det känns så bra det här även om jag för tillfället är trött. Sju och en halv timmes sömn jämfört med nio-tio i vanliga fall ger lite minus på sömnkontot men det går faktiskt rätt bra det också. Cyklingen ger de endorfiner jag behöver, barnen ger mig glädje och Johan ger mig en sådan lycka att jag får LRS bara genom att titta på honom. Min älskade, underbara, finaste Johan. 

Titta vad fin bukett jag fick av familjen :-) Har man ingen vas så får man improvisera. Jag visste väl att öl, vin och whiskey var bra för någonting!

Taggar: #aupair #jobb #nyttjobb #kärlek #sambo #pojkvän #barn #bebis #barnflicka #stockholm #cykel #cykla #träning #hälsa #fitness

Så var sommarlovet, semestern, vilan, lata dagar i solen över för i år. Imorgon börjar jag jobba som Au Pair och jag och Johan har precis köpt oss en ny cykel inför mina cykelturer till och från "mina" barn! Han cyklade och jag åkte bakom på pakethållaren i fyra kilometer, tyckte jag var en jättebra deal!

Nu har han åkt på en grabbkväll och jag som ska stiga upp klockan sex valde att stanna hemma till förmån för en hemmaspakväll som börjar... nu. Mass Effect-klanen har fått sig en ny spelare idag också. Jäää. Men mer om det sen, nu ska jag hoppa i duschen. Hejdå ledigheten. Så roligt jag haft med dig!

Jag sitter och tittar på  Hemnet och inser att min släkt inte är så dum som valt att bosätta sig där de gjort. Inte för att jag någonsin trott det, men ja ni förstår. Trollhättan är ju himla fint, mysigt och lagom stort, varför har ingen sagt det åt mig tidigare för? Jag känner helt plötsligt att ja, där vill jag ju bo. Utan att ens ha varit där.

En trea på Hemnet en liten bit utanför centrum kostar 190.000 Alltså hur lite är inte det? För en trea? Varför är det så billigt? Är det så billigt? De flesta normala lägenheterna en kilometer utanför stadskärnan ligger på max 400.000 Hjälp. Återigen, varför har ingen sagt det åt mig tidigare? En suuuupersnygg lägenhet mitt i centrum ligger på 495.000 En tvåa visserligen, men efter att ha levt enligt Stockholmsmått mätt så är det ju ingenting alls. Så ja, nu måste jag alltså dit och inspektera.

Träffa släkten som bor där. Jag tror vi kommer träffas snart igen, ändå. Av mindre lustiga skäl som fortfarande är för obegripliga för att förstå.

Igår kväll ringde min mamma när jag just satt mig på tåget. Jag hade åkt ifrån dem för en och en halv timme sedan. Hon grät så mycket och jag förstod absolut ingenting, mamma vad är det? Har du bråkat med min syster? Sedan kom Christers röst. "Jag är så ledsen..."

Mormor, älskade, älskade mormor. Hur kunde det hända? Så snabbt... Samtidigt, så väntat. Det gör ont. Jag trodde inte att det skulle göra så ont som det gör, som att hela hjärtat har mosats sönder inom mig. Jag skriver orden utan att reflektera för gör jag det kommer tårarna igen och jag vill inte gråta mer, även om det känns som att de ligger där och hotar att bryta ut om jag så mycket som andas. Jag störtgrät igår på Arlanda Express med mamma i telefonluren. Stackars mamma. Nu har hon förlorat bägge två. Hur känns det? Hur skulle det kännas? Tårarna hade inget slut. De har inget slut.

Men slutet, det kom.

Älskade, älskade mormor. Det gick så snabbt, så fasansfullt snabbt... 

Sista gången vi sågs, för lite mer än en månad sedan, kramade hon mig hårt, länge, innan vi skulle fara, riktigt klamrade sig fast. Visste hon? Kände hon på sig att det var sista gången? 

Fina, fina mormor.

Det gör så ont.

När jag återsåg Johan igår kramade han mig hårt, riktigt klamrade sig fast, och tårarna rann igen, av sorg, av lycka, av själadjup smärta, av tryggheten i hans armar.

Jag ska aldrig släppa taget om honom. Aldrig.

Att kärlek kan göra så ont.

Sov gott, lilla mormor. Jag vet att du är lycklig nu, var du än är. ♥

Efter en bussresa på en timme (jag sov bort en och en halv timme, helt däckad, drömde och allt, och väntade utanför i Luleåsolen i en halv) mellan Piteå och Kalix mötte farmor och farfar mig vid stationen haha, stora leenden och välklädda som de var inför ett styrelsemöte, oj vad jag älskar dessa två människor.

De hade köpt en sallad från Lyktan som jag åt efter att de åkt iväg till mötet, diabetsmottagningen var stängd och Gallerian folktom. Det var ungefär det jag kom hit för, förutom att träffa dem förstås, och allt detta avklarat på cirka tjugo minuter ;-) Såg ett par stycken jag kände men inte var det många. Kalix Centrum en varm sommardag är ju lika människotät som en februaridag i Mudosolombolos träskmarker. Alla har flytt till skärgården, kramar ur det sista av sin semester.

Och det gör jag med. Det här är min sista, lediga sommarvecka för i år. Jag minns så väl den känslan under mina skolår, den där bitterljuva känslan att sommaren var över och skolan återigen började, och så när man väl satt där vid skolbänken den första dagen efter det långa lovet... Åh. På måndag är det tidig uppstigning och cykla eller promenera iväg till mina barn för att lämna av dem på skolan. Nu är det deras tur att få uppleva samma sak, och en av dem för allra första gången. Och jag ska få vara en del av det. Jag ska få minnas precis hur det var. Jag ska få finnas där som stöd, en hand att hålla, en famn att krama.

Men inte än. Det är fortfarande fem dagar kvar. Fyra. Och nu ska jag bara vara. Här, just nu. 

En artonåring på Norrlandskustbussen, haha ;-) 

Jag smet in till en barnmorska idag när min syster skulle förnya lite recept, tänkte medan jag satt där och såg på alla gosedjur i taket som var formade i lustiga formationer - de skulle föreställa könssjukdomar - ungdomsmottagningen i Piteå har alltså könssjukdomar hängandes från taket, haha - att det var lika bra att gå in och höra om min spiral.

Jag har haft den nu i sjutton månader. Inte fått mens någon gång. Okej det här inlägget sträcker sig till oss och er kvinnor så ni andra kan ju sluta läsa. Och varje månad har det känts som att jag ska dö. Två gånger i månaden får jag en sådan hiskelig mensvärk, typ värkar, ja ungefär exakt som värkar, tätare och tätare tills de kommer utan uppehåll och jag inte kan andas för att det gör så ont, tänkt att "den ska ut, nu, imorgon, om en minut, nu, nu, nu" och sedan, under vilominuten som följer, "äsch jag måste stå ut, det här är det enda som funkar".

För det är det enda som har funkat. Jag har provat i princip allt annat och alltid varit missnöjd, alltid fått mens titt som tätt, hela, hela tiden.

Så sade barnmorskan att jag förmodligen har en väldigt känslig livmoder och att det är därför jag får dessa värkar under ÄL och "mens". Livmodern vill göra sig av med den, försöker trycka ut den under de två tillfällena varje månad som kommer med två veckors mellanrum. Och det känns ju lagom kul. Jag är stark, visst är jag det, men dessa värkar river och sliter och ilar och jag kniper ihop käkarna tills ögonen tåras och kvider, svettas. Då förstår ni hur ont det gör.

Jag tänker på vad som händer om jag tar ut den... vad jag ska ha istället... vad som händer om drygt tre och ett halvt år när den ändå måste tas ut... Jag undrar när min barnlängtan ska ta slut, upphöra, i alla fall ebba ut... Gömma sig djupt där inne tills allting har ordnat upp sig, tills vi har ett eget boende och har rest runt precis sådär som vi drömmer om... Jag tänker på hur mycket jag skulle älska en bebis, en blandning av mig och Johan... dess små, små fingar och tår och tjocka kinder och som smälter mitt hjärta. På känslan när den läggs upp på mitt bröst och jag ser på Johan över dens lilla, späda kropp och hans ögon lyser av samma kärlek. Skit också.

Ibland försvinner den. Under ganska långa stunder. Ibland vill jag aldrig ha barn. Men då ibland, som nu, så anfaller den med en sådan kraft att jag får ont i hjärtat. Gud alltså. Jag vet att det också är biologiskt, men jag kan inte hjälpa det. Jag ska bara rida på vågorna tills de inte längre finns där. För barn, det passar sig inte, inte nu. Jag vet det.

Så hur fanken ska jag göra med spiralhel#!§(%#et?

Tror detta var den första pussbild som någonsin togs på oss, åh. Älskade underbara. 

Taggar: #spiral #mirena #hormonspiral #preventivmedel #ppiller #gestagen #östrogen #barnlängtan #barn #bebis #gravid #graviditet #tankar #bekymmer #ångest #värkar #ont #mensvärk

Det ligger verkligen en speciell känsla över flygplatser. Människor som talar olika språk, som springer, går, skrattar, kramas, alla på väg åt skilda håll, nya håll, nya platser. I gaten på väg till Luleå hörde jag både Luleåmål, Pitmål och Kalixmål som flög över rummet, det var strålande sol ute och jag var fylld med ett slags lugn samtidigt som jag var förväntansfull.

Nu sitter jag i ett hus i Piteå och har precis lagat middag. Igår kväll satt jag i en lägenhet i Täby och gosade med min man och åt en kebabrulle till lunch för att jag var bakis. Whiskey kan jag dricka utan att magen blir galen på mig dagen därpå, men inte öl eller cider. Nåja. Whisky är ju gott - och så har det ju uppenbarligen bevisat att fungerar som astmamedicin ;-) 

Nu väntar en spännande vecka med sol, bad, umgänge och avslappning, Noliamässan, stughäng, bokskrivande, sena kvällar och allt det där som gör ens sista semestervecka så fin. Mest av allt önskar jag att Johan var här med mig, var en del av allt det här, men man kan inte få allt. Jag drömmer om att åka och resa med honom, att sätta oss ner i en gate som ska ta oss till nya platser, så att den där speciella flygplatskänslan sveper sig om oss också.

Jag drömmer om att sommaren ska fortsätta bara lite, lite till. Snart är de där mysiga höstkvällarna här, med tända ljus och en fleecefilt, varm oboy och en storm som viner utanför fönstret. Snart, men inte än. Inte än.

Efter en utedag igår i innerstan - utedag i innerstan, det lät lite klatschigt haha - med Johan och Björn och lite mjöd på en vikingabar och middag på Skinnarviksberget - så sov jag som en stock hela natten - Nästan. Framåt sextiden vaknade jag upp efter en marddröm och insåg att det åskade som tusan. Vi hade flera fönster öppna så det lät ju en hel del, både blixtarna och mullren.

Jag har aldrig kunnat sova när det åskar ute så jag buffade upp kuddarna och kramade om Johan medan han fortsatte slumra, han kan ju ta mig tusan sova sig genom ett världskrig, och jag var trött, men ändå klarvaken, tänkte på drömmen (zombies... jag är så rädd för zombies... vääärldens mardröm var det, usch). Räknade sekunder mellan blixt och muller och de blev allt intensivare, blixtarna kom närmare, exploderade över himlen så fönsterrutorna skallrade. Det måste väl vara tacken av Tor för att vi drack mjöd bland vikingar igår, eller hur?

Sen, alltså helt ur det blå, när jag minst anade det - SLOG BLIXTEN NER I GATULAMPAN TJUGO METER BORT. Alltså fy fan! Det dundrade i fönstren, hela världen blev liksom vit och så efterföljdes det av det kraftigaste muller jag någonsin hört, aaah! Jag kastade mig in under Johans täcke och var övertygad om att jag skulle dö eller nåt, haha. FY FAN! 

Nu halvligger jag i soffan och är så trött, trött och så himla seg. Tänkte åka och bada men det är mulet och Johan jobbar extra hela dagen idag så jag dricker massa Echinea-te och motar bort förkylningskänslorna inför min hemresa på tisdag. Bokade den alldeles nyss, hur hänt som helst. Då väntar ett mycket behövligt besök hos diabetesläkaren och sköterskan Ewa, har inte varit där på över ett år oops... och ett par dagar i Piteå. Pappa och Anneli har tjuvåkt iväg till Rom och jag är såååå avundsjuk!  

Jag hade tänkt hinna träffa dem också men det får bli en annan gång som sagt... Jag börjar ju jobba nästa måndag och då kan jag inte längre åka hem när jag vill, men jag LÄNGTAR verkligen efter en inkomst igen! Och det är ju en himla fin och stor bonus att få jobba med något man tycker om!

Antagningsbeskedet nummer två kommer på onsdag också, så jag håller verkligen tummarna på att det går bättre den här gången och att min reservplas har höjts med en sisådär 100 platser ;-)