Jag vet inte vad det var i tacosen eller i guacamolen eller i BMWns nya lukt (den var faktiskt ny, jag var tvungen att fråga då den var fin och då jag tänkte på pappa, för han heter också Peter och kör BMW haha, för det spöregnade ute och jag fick snällt nog skjuts hem). Så jag rusade in i lägenheten och hoppade upp i Johans famn och hade jättekul i mitt eget sällskap då han satt och spelade med Markus och ignorerade mig (Vi är på sista bossen nu, sista, jag kan prata sen). Oj så kul jag hade.

Jag tänkte på vad det är för skillnad på burhöns och en hönsbur. Mer än själva orden alltså. Det var fakiskt väldigt intressant. Jag skrattade en hel del, för svaret blev "jag vet inte heller" när Johan sade ingen aning.

Jag visade en mänsklig version av en space hamster från Mass Effect 2. Johan var inte så imponerad. Det var jag. Tills jag slog foten i marmorbordet och det blev ett jack i stortån.

Jag lade mig upp och ner i soffan och tittade på samma marmorbord som är tungt som ett hus och som har ett hål-som-ska-vara-där som jag inte sett för att jag inte befunnit mig i den vinkeln förr. Hålet dök inte upp efter fotincidenten, men det gjorde fan i mig så ont.

Jag berättade att mitt yngsta barn såååå gärna vill träffa Johan och att han tog min telefon för att ringa till honom för att säga hej fastän jag inte märkte något, men eftersom att Johan spelade hörde han inte att han ringde och barnet sade "åh, så trög han är" haha.

Jag tänkte på köttbullar och Markus. Ja inte speciellt på Markus men på köttbullelåten. Du får inte stoppa köttbullar i... Ja ni vet. Jag tänker alltid på den när Johan pratar med Markus. 

Man hinner tänka rätt mycket när man kommer hem och är speedad som en dvärghamnster i rymden. Jag tänkte på, jag pratade inte högt, för det har jag redan sagt, hur chockad jag blev när Shepard mitt i allt började lebbsexa i Mass Effect 3 utan att jag visste att hon skulle göra det när jag tog "join her", vilket jag förmodligen borde ha insett, men ja, så nu blev det en het duschscen istället... ok... visst... Stackars Kaidan som stod utanför dörren och bara "I have always loved you, even though you died and cheated on me and damn you"... Kul...

Sedan frågade jag faktiskt - för Johan har spelat det också, med en kvinnlig människa precis som jag - vem han hade sex med, för ja, man kan ha det med massor. Jag tänkte på Kaidan, på James, på Ortez, på Garrus, Thane, åh Thane, på Jacob (inte för att jag skulle göra det med honom men ja...) och så säger Johan Liara. Alltså HAHA. Så klart. Så typiskt.

Sen tänkte jag på att äpplet inte faller så långt ifrån trädet. På bittra människor. På en bitter människa jag känner. Eller två stycken rättare sagt. Eller fler. Och jag får lust att ringa dem och bara vara så glad som jag känner mig nu, sådär härligt jätteglad i hela kroppen. Säga hej, vad gör ni? Tänka på hur de spiller ut fredagsvinet när jag börjar småprata om ditt och datt som att det regnar ute, vilket det faktiskt gör och gjorde.

Det är fredag. Jag har fredagsfeeling okej?

Jag är inte bitter. Jag är glad. Och när Johan är borta på bio tänker jag fortsätta spela och söka upp alla roliga klipp jag kan hitta och skratta för att jag har all världens anledning till att göra det. För att jag är jag. För att jag är här, just nu. För att jag inte vill vara någon annanstans än just här. För att jag inte är bitter.

En glad överaskning och en mindre glad. Jag kom med i Ida Wargs Skin Perfection Challenge och är en av de trettio som gick vidare. Hur kul! Kommer få en hel massa nya hud-/ansiktsprodukter med posten inom kort och åh vad roligt det är!

Den mindre bra var väl att stället jag ville jobba på i sommar ringde och erbjöd mig en tjänst då de ännu inte hittat den rätta. Sedan i somras. Varningsklocka... Jag sa okej. De sa okej. De sa att jag får "provjobba" gratis då jag inte egentligen är rätt för jobbet, så att hon får se om jag duger. Haha. Jag skojar inte.

"Vill du ha karriär eller torka snor hjärtat?"

Jadu...

"Har du Facebook hjärtat? Jag tror jag vet vem du är hjärtat, tror jag sett dig här hos oss. Typ att jag känner dig... hjärtat."

Seriöst.

"Strunta i ungen imorgon hjärtat och kom och jobba gratis en stund... "

Nej. Vänta lite. Vänta vänta vänligen. Fågelturken minns ni? Vad är det för fel på människan? Den här alltså? Varför vill ingen jobba där? Varför ringer de en tjej med "fel" erfarenhet? Jobba gratis... Nej tack. Jag hade kunnat jobba gratis en dag om det genererade i en anställning som inte hindrade mitt barnvaktsjobb. Men jag har bundit mig vid det löftet, att finnas där, att hjälpa dem... och jag vill hellre vara där än hos någon läbbig hjärtetyp.

Alltså... ja.

Jag kanske skulle börja om.

Jag fick ett samtal idag. Där min eventuellt nästa chef kallade mig hjärtat.

Hur förklarar jag det på ett normalt sätt? Mina öron är fasen fyrkantiga just nu. De har gått i baklås. Hjärtat. Bah. Hjärtat. Hjärtat. Jag. Hon. Det. Där. Jag orkar inte. Jag går i baklås. Jag ska "torka snor" i ett bra tag till. För det är vad jag vill göra. Det är vad jag känner att HJÄRTAT vill göra.

Hallelujah Amen.

Godnatt.

En fantastisk helg och en snabb LCHF-pannkaksmåndag har passerat och vi har nu ett nytt hallbord och tevebänken står där så fint, äntligen, äntligen. Spotify och Leona Lewis skrålar i bakgrunden och regnet piskar ner emot fönsterrutorna. Jag är så lycklig över allt det här. Så löjligt glad. När Johan gick med på att åka till Arninge och köpa den där bänken så kastade jag på mig skorna och sade att nu åker vi, innan han hann ändra sig. Förvånad var jag, att jag inte behövde "tjata" så länge denna gång ;-) Och det blev superfint, jag ska visa bättre bilder senare.

Jag måste bara få dela med mig av en sak. Klart jag får, det är ju min blogg, hehe. Bara för att ha kvar, att gå tillbaka till, att läsa om ett år eller två eller tio, bara för att se om det är samma sak då. Nämligen mina favoritlåtar, eller rättare sagt låtar som fastnat, de som aldrig ger sig av, de som håller sig kvar, kramar mitt hjärta varje gång. De som alltid ger - och har gett - mig inspiration till att skriva, eller som bär på minnen jag vårdar ömt. . De som finns där, en lista jag lyssnar på för inspiration under sena höstkvällar, tidiga sommarmornar och året, livet, ut. Låtar som funnits där... så länge...

Min ultimata jättefavoritlåt såhär på hösten är Sia - My Love. Det fanns en underbar musikvideo av den på Youtube tidigare, men den togs bort. Jag tror inte det finns en mer fantastisk låt än denna. Jag har sagt att jag vill ha med den på mitt bröllop, och det håller jag fast vid fortfarande. Den måste det. Den måste finna där någonstans.

Detta är min Inspirational Playlist. 

Efter att ha städat köket och vardagsrummet och även spenderat ett par timmar i rymden (Mass Effect-serien är verkligen fantastiska spel) sjönk jag nu ner i soffan och blev jätteseg. Fredag idag och det känns som... tisdag, veckan har gått så himla, himla fort. I helgen är Johan också ledig så jag har bett om ett besök på IKEA, får sån himla inspiration av att städa. Nya grejen att (vilja) införskaffa är en micro, ett hallbord - fast det har jag ju alltid velat - och en tevebänk med förvaring för vi har nästan ingen sådan alls. 

Så vi får se.

Hoppas, hoppas.

Och målarattiraljer.

Jag vill skapa, måla, göra. Blått och mintgrönt. En sparv. En giraff. Rött och orange och vitt. Jag vill måla.

Jag vill glittra sådär som den gjorde. Glittra för dig.

Vi skulle ju egentligen behöva en bil för att forsla hem allt om vi köper nåt, men det får vi ta senare. Nu tänkte jag ägna mig åt lite hemmaspa-aktiviteter i en timme innan det är dags att åka och hämta barnen och spendera ett par timmar med dem. Jag har sån grym träningsvärk efter gårdagens femkilometersrunda på gymmet så backarna var grobianiska idag, sex kilometer kändes som sex mil. Får försöka hitta en väg med minsta möjliga backar på hemvägen haha. Och som går fortast. Det är ju fredag. Fredag och ikväll är Johan här hos mig. ♥

Will you stay with me?
Will you be my love
Among the fields of barley?
And you can tell the sun in his jealous sky
when we walked in fields of gold

Oj så seeeeg jag känner mig, sittandes i soffan efter sex kilometers cykling i ena riktiga backar. Jag fick sova länge både idag och igår och börjar inse att vid halv elva så går min gräns om jag ska stiga upp klockan sex. Jag somnar inte om efter att ha snoozat utan ligger kvar, blundar och lägger armen om eller får armen om mig ett par minuter till. Sedan kliver jag upp, äter ett par Finncrisp och sätter mig på cykeln. Det är så himla skönt med den här kyliga morgonluften tycker jag. Man blir så pigg på något sätt. Även om backarna är hysteriska så tidigt på morgonen, haha.

Idag ska jag ta en sväng in till Täby Centrum - med bussen - handla, kolla lite på nya leggings då jag letat igenom hela garderoben och inte hittar ett par byxor jag precis köpte och aldrig hann använda, och sedam är det tillbaka till mina barn igen. Jag vet att det kommer komma dagar när jag är kräkless på att cykla samma sträcka varje dag, när kylan biter i kinderna och det spöregnar. Buss finns ju i nödlägen och det är ju skönt också, att veta att man har alternativ de gångerna en cykeltur inte är aktuellt. Men jag ska cykla så länge det går. Så länge det är friskt och klart väder, lite regn gör ingenting, och framförallt så länge jag får ha kvar cykeln...

Nu ska jag bara sitta, halvligga, vara här en stund innan jag börjar med lite vettiga bestyr. Benen är löjligt möra efter helgens dubbelträning och veckans cykling. Självmord att träna ben efter att man cyklat sex mil haha. Nåja. Jag vill hitta tillbaka till den kropp jag hade i början på sommaren. Kondisen är nu bättre än någonsin, men det är orken som inte riktigt är lika stor. Men vi kommer dit, sakta men säkert. Det är jag övertygad om.

Lite Mass Effect 2 och visdomstandvärk, frukost på (eller rättare sagt i) sängen med ett halvt paket russin i filtallriken för att de hade gaddat ihop sig, Breaking Bad-avsnitt och en helt underbar morgon följt av städning tillsammans med Johan som också är ledig, åh. Jag är så tacksam över att allt detta är mitt. Att jag får kalla det för mitt. Jag vet att jag sagt det förr, men när det dåliga samvetet nästlat sig in i hjärtat och man bara vill hålla om, hålla om riktigt länge... Då måste jag säga det igen. Jag hatar att bråka. Speciellt när jag inte har kontroll över min egen ilska, det har jag aldrig haft. Stormen har bedarrat nu, det var ingenting allvarligt, bara droppen som flöt över, PMS och vardagsirritation. Alla gör så. Alla får så ibland.

Det viktigaste är ändå att gå till sängs som vänner, att aldrig lägga sig som ovänner. Jag tänker inte gå någonstans. Jag tänker aldrig någonsin lämna det vi har. Jag vill ha honom här, nära mig, jag vill vara en del av honom och jag är glad för varenda minut vi får tillsammans. Tänk att det fortfarande är samma sak efter tre år. Tre långa år som samtidigt känts så korta. Ibland kanske man måste släppa ut all ånga för att sedan kunna sansa sig och ta ett steg tillbaka in på stadig mark. Vi bråkar nästan aldrig och det är skönt. Inte för att vi egentligen gjorde det igår heller, det var mest jag som gapade och han som var tyst. Min älskade fina. Så dum man känner sig. PMS är inte roligt och inte mitt dåliga samvete heller, usch.

Jag vet att jag också har sagt att orden inte räcker till. Men jag älskar honom, så himla mycket. Hela vägen in och ut och ner och upp, genom och förbi och tillbaka igen. Hela mig. Jag älskar honom av hela mitt hjärta och än mer. Allt. Så skrämmande mycket. Jag får LRS bara genom att tänka på honom och det går hål i mitt hjärta varje gång jag tänker på hur irriterad jag var till ingen nytta. Det var ju inte hans fel. Inte bara. Usch. Gör man så? Gör alla så? Hålla om och hålla nära. Jag vill aldrig, aldrig, aldrig släppa taget. Förlåt. Förlåt mig.

Idag är en sådan dag då jag förundras över hur lite klockan är baserat på hur mycket jag hunnit göra. Jag var dödens trött i morse, riktigt masade mig upp ur sängen och cyklade iväg på supersega ben men det gick så småningom över. Jag är ine som Paulo Roberto som tvingar sig upp ur sängen halv sex på morgonen för att "göra bort träningen", träning för mig ska inte "göras bort" utan klaras av när man är pigg, kry och jäkligt laddad. 

Cykling till och från mina barn kanske inte är så lång - sex kilometer - men när jag kör den sträckan två gånger om dagen blir det en hel del i slutändan och jag tackar mina ben för att de kämpar på hur tidigt jag än stiger upp. Visst blir det en slags träning det också, en bra sådan till och med, men jag gör det inte för att "göra bort den" utan för att den är en del av mitt dagliga liv.

Ta i trä, men min mage har betett sig fantastiskt den här veckan. Jag har till och med ätit vitlök, massor av vitlök, men den har inte sagt ett ord?! Jag tror och hoppas att cyklingen är anledningen till det och jag ska därför fortsätta så länge det bara går (enda undantaget är väl snöstorm och ishalka). Men till Täby C tog jag faktiskt bussen, skulle klippa mig samt lämna in biblioteksböcker och handla. Min fina frisör väntade barn (så fin mage) och mitt hår blev lent och härligt igen. Och nu sitter jag här i soffan och klockan är bara lite mer än ett. ETT! 13:00! Wow!

Ikväll väntas ugnsbakad falukorv åt familjen och lax i folie till min man. Det är trots allt fredag. Snälla låt det bli en lika underbar helg som veckan som gått. Låt mig få fortsätta känna så här, fri, ledig, glad, lycklig, bara ett litet tag till.

Jag har precis landat i soffan efter sju kilometers cykling och en hel dag vikt åt diverse aktiviteter. Lagade middag med yngsta barnet och det blev kallrökt lax med stuvad spenat med massa vitlök. Så jäkla gott. Jag känner mig löjligt glad över mig själv. Glad över allt det vi har. Jag måste bara få säga det.

Titta själv hur fint det blev när jag spenderade ett par hundralappar på Rusta tidigare idag. Jag har länge velat göra något åt våra öppna förvaringsutrymmen, jag är kräkless på att se alla smågrejer som egentligen inte fyller någon annan funktion än dammsamlare. Tänkte mig en gardinstång-liknande sak som man hänger upp på undersidan av köksbaren och sedan hänga ett skynke för för att bara slippa ha det i ansiket dagarna i ända.

Men så hittade jag dessa fina kromade lådor på Rusta för 47 kronor styck. Det var fyra kvar så jag tog alla. Jag är inte så bra på ögonmått och synvinkel så jag trodde att de två glasbänkarna skulle rymma två korgar kvar, men så fel jag hade. Så nu fungerar översta hyllan som bokhylla för våra pocketböcker och inunder dem finns all förvaring, så smart och så snyggt. Så klart glömde jag två ljushållare jag köpte i samma stuk - TROTS att jag tittade om jag glömt något! - så jag måste åka tillbaka dit imorgon och fråga om de blev kvar. 

Sedan hittade jag en vas (på glasbänken längst in, se vad man kan hitta när man rensar ur) och bestämde mig även för att alltid ha blommor hemma. Jag älskar blommor. Rosorna jag fick av min värdfamilj är så himla vackra och gör en så glad. Mitt nyårslöfte var ju lycka, avslappning och optimism och jag ämnar hålla det också, inte bara träningen...  :-) 

Så klart ska Bloggplatsen dödar allt vad kontrast och fina färger heter... Gardinerna är mörkt purpurröda och rosorna mattorange. Nu ser det ut som att jag hämtat massa skrot från soptippen, åh. Lägg märke till LED-ljuset i bokhyllan, jag blev kär direkt och köpte alla i serien. De har alla olika budskap/texter :-) 

Taggar. #heminredning #rusta #shopping #shoppa #dekoration #dekorera #blommor #rosor #ljus #inredning #förvaring #tips #krom #lådor #bokhylla #böcker #pocket #smart