Nu struntar jag i om detta blir ett personligt inlägg, ett alldeles för långt inlägg, ett alldeles för kärleksfullt, lyckosaligt inlägg, jag struntar om det finns kvar för all framid, omöjlig att sudda bort. Jag vill inte sudda bort det heller. Jag vill se tillbaka hit om ett år, två år, tio år, och minnas den här dagen och hur fullständigt lycklig jag kände mig.

Jag och Johan har fört över alla våra bilder till vår nya hårddisk, bilder från min telefon och min dator som sträcker sig hela vägen tillbaka till 2009. Vi har kollat igenom varenda bild som har fastnat i kameralinsen under våra tre och ett halvt år tillsammans, vi har skrattat, jag har gråtit (jag är verkligen superblödig), vi har suckat och åh:at oss och bara suttit där med ett slags leende på läpparna som inte heller det gick att sudda bort.

Det är lätt att glömma bort det man har. Lätt att fastna i höstruskets drömmar om att vara någon annanstans, att vilja se någonting annat, att resa bort till varmare ställen. Men när vi gick igenom de otroligt många bilderna - tretusen bara från min telefon! - så insåg jag att vi har faktiskt gjort en hel massa saker, vi har tagit oss igenom så mycket. Och fortfarande är han min bästa vän. Fortfarande kramas vi varje dag. Fortfarande tillbringar vi våra lediga dagar max en meter ifrån varandra. Fortfarande är jag så full av kärlek för honom att mitt hjärta brinner.

Jag vill inte förlora detta. Jag vill inte mista det här, inget av det, inte hans armar runt mig eller hans fina kommentarer som ideligen sveper över rummet, vanliga kommentarer som "du är så fin när du ler sådär mot mig" eller "tack för allt du har gjort idag", när jag kanske bara har diskat.... Jag struntar i om jag är töntig, okej? Jag struntar i om folk inte vill läsa det här. Jag struntar i alltihop, för jag är så lycklig. Bilderna gjorde mig så ofantligt lycklig så jag går runt och ler som en idiot och gråter om vartannat för att jag är så himla själaglad.

En riktig liten tönt är jag. En glad och gladledsen liten tönt som sitter och mappar, raderar och går igenom de olika bilderna och minns, och kommer ihåg, hur det såg ut, hur det luktade, var bilderna är tagna och när, och varför, till och med de från 2009 och 2010. Speciella bilder. Speciella minnen. Och jag vet precis vad jag ska göra med dem allihop :-) 

Hemma i Norrbotten ligger ett centimetertjockt lager snö på marken. Här i söder är det centimetertjocka lagret snö i själva verket gult. Och brunt. Och mörkbrunt och hundra andra nyanser... brunt. Det både blåste och regnade igår så de flesta löv föll i marken och tog alla favoritfärger med sig. Nu är det bara kala grenar utanför vårt fönster. Hundra nyanser av grått. Och det är bara oktober. Om en vecka är det november. Herregud. November. 

Egentligen tänkte jag väva in gårdagens löpning med det grå vädret och att det faktiskt regnade när jag for iväg, men jag är ännu så dåsig så jag inte kommer på en fyndig övergång. I alla fall.

Det var det äckligaste löppass jag någonsin varit på.

Jag hann fem kilometer innan det blev TVÄRSTOPP. Mina ögon svullnade igen, händerna blev alldeles rödprickiga av eksem jag aldrig någonsin tidigare haft och jag fick ingen luft. Tungan var snustorr. Det var som att någon stod och viftade med en kattunge framför ansiktet på mig och bara "känn då, jamen känn då" och jag kände, jag borrade in ansiktet i pälsen och varenda allergen i min kropp rusade.

Händerna kliade, allting kliade, jag ville lägga mig ner och rulla runt i gräset för att få bort allt kli. Jag fattade INGENTING. 

Jag fattar fortfarande ingenting. Var? Hur? När? Varför? Av vad? Jag snortade ingen kattunge. Jag rörde inte i någon kattpäls. Jag stekte möjligen min mat i kokosolja som jag aldrig tidigare gjort och två timmar senare såg jag ut såhär. Men kan det verkligen vara så långsökt? Jag är allergisk mot kokosmjölk, men kokosflingor går bra och jag har smort in mig med kokosolja i ett år utan det minsta besvär.

Nä, jag fattar inte. Och jag vill aldrig ha det sådär igen. Det här var alltså max på hur mycket jag kunde se. Jag fick inte upp ögonen längre än såhär. Hahahaha. Stackars alla dem som mötte mig längs vägen när jag stapplade hemåt. 

[Arkivet:2013]

I will look for you in the falling leaves, in the cold wind breeze

And when the snow begins to fall, I will know I'd lost it all

Someday.

[Jennie:2013]

Jag har suttit och spelat sedan jag kom hem andra gången för dagen. Efter den första gången kurade jag ihop mig bredvid Johan i vår soffa och somnade i tjugo minuter. Sedan åkte han till jobbet och jag somnade om. Till tjugo över tolv. Haha. Au Pair-läkarmamman frågade om jag kanske hade - har - vitaminbrist när jag är så trött. Men jag är inte så "trött". Hela mitt liv, från det jag var nyfödd, har jag sovit tio timmar per natt. Alltid. Om jag kunnat. Nu kan jag inte det, så jag sover på dagen. Ibland. En stund. En timme. Sju och en halv timme är för lite, alltså måste jag väga upp det.

Och jag mår prima. Lite höstseg såklart, men annars. Jag var på väg att springa in ett nytt personbästa på fem kilometer igår - genomsnittslig tid var fem minuter per kilometer. Jösses vad jag sprang. Sen hörde jag "Aktivitet avslutad" och blev så jävla arg så jag gick hem istället. Jag vet att det är löjligt, men jag vill ha det dokumenterat. Jag är sån. Dah. PMS plus plötslig ilska över mobilen gjorde att den föll ur mina händer när jag kom hem och landade bakom soffan någonstans. Nog om det.

Jag har längtat efter att få fortsätta spela hela dagen då jag inte hann det i förmiddags. Jag kollade igenom nya trailers jag inte sett, lyssnade på dem, alla citat, allt som de säger i spelet och jag bara... ryser. Jag har hitat et nytt citat jag vill tatuera in. Damn you Johan. Du får sluta visa mig såna här spel jag står inte ut. Tatuerar jag in det så blir jag en space viking, och jag vet inte riktigt om det går ihop.

Skyrim och Mass Effect. Stormcloaks emblem och citatet från Thane och Kolyat och Drells Bibel. En Space Viking. Ingen Spectre eller Space Hamster, men en Space Viking. Haha. Det gååår ju inte. Kulturkrock med tusen års mellanrum. Dumma spel. Dumma dumma favoritspel. 

Det finns så många citat ur spelen som är så fantastiska så hela kroppen fylls av gåshud.

Guide this one to where the traveler never tires, the lover never leaves, the hungry never starve. Så mycket historia, så mycket känsla, nittio timmar av pure seduction bakom de orden. Jag behöver inte förklara det mer än så. De som vet innebörden vet det. Jag vet det. Och det är det som spelar någon roll.

May you be in heaven half an hour before the devil knows you're dead. If this thing goes sideways, and we both ends up there, meet me at the bar. We're in this together.

Det är nästan löjligt hur mycket jag älskar detta spel. ARHMAGAHD.

Typ så.

Bara för det så länkar jag denna igen åh.

Detta gör mig så ledsen. Så arg, så irriterad, så frustrerad. Jag har diabetes. Jag har ätit lågkolhydratkost i tre år och mitt långtidsvärde pendlar mellan 42 och 48 (mer än perfekt). Jag behöver inget måltidsinsulin. Jag blir aldrig hög, aldrig låg. Inte om jag inte tagit insulin, för då kan mina värden pendla något alldeles fruktansvärt. Alltså. Varför äta något man som diabetiker inte tål? Varför äta något som man måste ta medicin för att äta, och därefter må dåligt? Ska jag lägga mig ner nu i en halvtimme, ska jag promenera i en halvtimme, planera, räkna... Jag behöver inget sånt. Jag behöver inte planera. Jag äter när jag är hungrig, jag tränar när jag vill. Jag äter finncrisp för att få upp blodsockret innan träning och that's it.

Och jag är inte ensam. Se det här klippet. Gud, det är så klockrent. Det borde vara standard för alla läkare att tänka som den här tjejen. Jag vet inte hur mycket insulin det behövs till en påse godis. Jag skulle inte ens vilja testa. Antingen blir jag jättejättehög i flera timmar efteråt, eller så blir jag låg i flera timmar. 

Minska ner på kolhydraterna om du har diabetes. Det är enkelt. Det är livsavgörande. Varför inte testa allt man kan om man har problem med sin sjukdom? Det är jobbigare att vara förkyld än att ha diabetes. Jag tycker det. Visst kommer det bakslag. Det gör det alltid. Men bara om jag ätit kolhydrater. Äter jag en tallrik pasta så kommer jag må dåligt dagen efter. Det är fakta. Och jag vill ha kvar mina ögon, mina händer och fötter när jag är sextio, så jag äter alltså mindre pasta och mer grönsaker och protein och sås. Enkelt. Det behöver inte vara svårare än så.

Se denna intervju. Bara se den. Se hur störd diabetesvården är idag. Se hur jävla sjukt det är. Se den och förstå varför vi gör som vi gör. Varför vi går emot vården, läkarna. Varför vi kan leva precis som en icke-sjuk.

http://www.kostdoktorn.se/hon-fick-panik-och-sade-att-jag-skulle

God morgon vilket uppvaknande! Drömde inatt om att Johan börjat chatta med en jättesnygg tjej och när jag konfronterade honom sade han: "Jag kan prata med henne om saker jag inte kan prata med dig om". Jaha tänkte jag, det känns ju kul... Sen kikade jag i smyg på hans meddelanden (i drömmen) och såg att han hade skrivit "åh du är så himla himla fin!" till henne, och jag hade vääärldens puls, en sån där arg-nu-jävlar-vad-fan-händer-puls.

Då sade han att han inte vet om han vill vara med mig längre. Att han skulle åka med henne till Australien istället för med mig. Ni vet sådär hemskt som man innerst inne är rädd för att ens partner ska säga någon gång - och då han förklarade att tjejen var sjutton år så blev jag heeeelt galen. Oj vad arg jag var. Oj vad ledsen jag var. Haha. Sedan vaknade jag och insåg att det bara var en dålig dröm och åh så lättad jag blev. Men puls, det hade jag fortfarande... Jag klamrade mig fast vid honom resten av natten och var så lycklig över att känna hans doft och hans värme och hans armar sluta sig om mig. Åh. Dumma dröm. Vad ont det gjorde i hjärtat.

Sedan cyklade jag till jobbet. Sedan cyklade jag hem igen. Och mitt vid övergångsstället så hinner jag knappt ens reagera förrän jag drar världens uppvisning inför de övriga tusentals pendlartrafikanterna. Cykelkedjan small och lossnade från höljet och jag som en kanonkula framåt. Heja heja. Sekunderna innan hade jag tänkt att det vore bra att införskaffa en hjälm. Suck. Åååh. Typiskt.

Så jag stannade och försökte fixa kedjan men det gick inte. Den var helt och hållet av. Roligt. Mycket roligt. Så jag fick leda skiten resten av vägen. Och lågt blodsocker på det. Men... å andra sidan så fick ju bilisterna antagligen ett härligt skratt eller två. Och jag fick mer motion än vanligt. Fast dumfan som stod en meter ifrån och bara ignorerade mig hade jag kunnat lägga kedjan om halsen på (lugna sig nu). En karl i sina bästa år nästan.... men såklart... han ville väl inte skita ner sin nya dyra stockholmsjacka...blööö!

Nu ska jag gå och äta frukost. Bättre förmiddag och eftermiddag och kväll önskas :-) 

Först regn, storm, snålblåst och ilsken höstmorgon på cykel, sedan böcker, solsken och LCHF-pizza. Sååå vackert. Sååå mätt. För att räkna ut det hela: Hösten HAR sina sidor! En härlig sida och en stormig sida i alla fall, vilket väderguden (eller gudinnan, nyckfull som vi kvinnor är och allt det där) tydligt visat idag.

Och en ko har sju. Sidor. En insida, en utsida, en framsida, en baksida, en ovansida, en undersida och en långsida, men det har jag ingen bild på. Haaaha.

I alla fall. Höst + solnedgång = mycket bättre. Plussa på lite nytto-pizza och glada små barn som trycker i sig allt vad deras små magar orkar (åtminstone den ena) och regnet är snart bortglömt. Nästan. Jag berättade för barnens pappa sen när han kom hem att S åt som en myra. Då stack minstingen in huvudet i dörröppningen och utropade: "Och jag åt som en gris!!!"  

Älskade, älskade barn. Ni gör denna höst till något alldeles särskilt.

Som för att bevisa att jag var lat som tog en innesittardag igår och skyllde på regnet och de blytunga molnen så har vädergudarna totalt släppt höststormarna fria. Det är nu man skulle glida ner i sina mjukiskläder, dra filten om sig och dricka te och äta ost i soffan och bara lyssna på ovädret som drar förbi. Det är nu man skulle sätta sig vid datorn - sin egen dator, om den bara fungerat som den skulle - och fortsätta skriva på sina böcker.

Jag vill så gärna, jag har sån inspiration, men min dator orkar inte, och  Johans dator har visserlige Open Office men det är ändå inte samma, jag får inte samma stuk på de som jag önskar och då skiter det sig. Jag skulle behöva en ny dator. Jag skulle behöva en ny cykel - behöva och behöva - en träningscykel som är enklare och bättre. Men mest av allt en dator. 

"The things that I want by Max Payne. A smoke. A whiskey. For the sun to shine. I want to sleep, to forget. To change the past. My wife and baby girl back. Unlimited ammo and a licence to kill. But right then, more then anything,  I wanted her."

I alla fall. Jag tänker att när jag väl har skrivit klart, på riktigt, om jag nu någonsin gör det, så kan jag i alla fall få en liten inkomst till, beroende på hur det går. Jag vet ju att det skulle gå bra, åtminstone i liten skala. Till att börja med. I alla fall. En dator står högst på önskelistan. Och en resa till ett varmt land där jag och vi kan träna, mysa, bada, sola och upptäcka saker. Utomhus. Där det regnar lite mindre.

Ååååååh.

Så känns det. Men jag tar mig i alla fall upp ur soffan idag, så det får vara det plus i kanten jag behöver för att sluta ut mysa i soffan hela dagen-tankarna och snöra på mig skorna och ta en (buss)tur till biblioteket för lånande av nya böcker. Kan jag inte skriva mina egna just nu så får jag läsa andras istället. Tills den dagen jag håller min egna bok i händerna, lutar mig tillbaka i soffan, och läser mina egna ord och tankar nedpräntade på pappret... oj vad jag längtar dit.