Istället för (eller egentligen vid sidan av) min evinnerliga längtan efter barn så längtar jag nästan än mer efter julveckorna. Det börjar kännas nu i kroppen att det snart är dags, den där rastlösa glädjen över allt man skulle vilja göra inför jul. Jag älskar jul. Att träffa så många människor man inte träffar så ofta - eller egentligen, då man samlas och äter gott och myser och äter lite till. Johan fick nekad semester... Han som verkligen behövt åka hem... Så någonstans där mitt i allt hamnade jag och vet inte riktigt vad jag ska göra. 

Vintern ser osäker ut med jobb om jag inte hittar mig något "riktigt arbete" snart. Men det är ett senare kapitel, just nu är det julen som snurrar runt mina hjärnceller och för alla vettiga tankar dit. Igår skulle jag och mannen baka lussebullar, men vi for på gymmet och sen gjorde vi köttfärsbiffar och köttfärsbullar som vi fryste in, så nu har vi mat i ett par dagar framåt. Vi hann dock inte börja med lussebullarna... Mah... och nu är det måndag och han jobbar 12-20 hela veckan. Och helgen. Äsch då.... 

Jag frågade honom vad han ville ha i julklapp och han sade att han inte skulle bli förvånad om det visade sig bli ett graviditetstest i paketet. Hahaha. Tänk vad mysigt att vara höggravid på en julafton... Klä magen i en fin julklänning och bara gå runt och mysa med släkten och känna alla de där sparkarna och ta emot paket med små, små bebiskläder i och längta, och undra, och se framför sig vem den lilla skrutten egentligen är. Tänk att ha en liten ettåring som springer omkring på jul... Vänder upp och ner på allting... Tänk att se glädjen i en pappas och en morfars ögon över allt den lilla tar sig till, eller en morfar mors (jag får inte säga gammelfarmor)... eller en mormor jag vet skulle avguda varenda liten tomtenisse som jag kom hem med från bb.

Tänk vad mysigt den ändå är att vara två.

♥

Första julen utan dig mormor... Oj vad jag kommer att sakna dig då. Jag ska besöka dig, det lovar jag. Jag ska besöka dig och morfar och tända ett ljus för er. För oss. Jag ska tänka på er. Jag ska minnas er. Ni kommer aldrig att glömmas bort. Aldrig. Finaste fina mormor och morfar.

Taggar: #längtan #barn #bebis #jul #gravid #julafton #julaftonsmorgon #graviditet #kärlek #mormor #morfar #familj #lussebullar #träning #hälsa #gym

Nu har Fröken Gnällspik kommit fram från inunder stenen, till ett snöigt Stockholm dessutom. Sedan sömmen i två av mina nyaste tröjor börjat släppa och se förjävliga ut tänkte jag - måste jag - köpa nya. Jag är på jakt efter lite varmare tröjor, ja helt vanliga att ha till mina svarta jeans. Ni vet. Med två armar och hål för kropp och huvud. 

Så jag kollade först på H&M. Som alltid. Billigt och helt okej kvalité, trots att de där två tröjorna härstammar därifrån så jag antar att kvalitén inte är så jättebra ändå. Men alltså. Jag blir så irriterad. Konfunderad. "Tjocktröja, 99 SEK", helt okej. MEN DÅ SLUTAR DEN JU TA MIG FAN TRE CENTIMETER UNDER TUTTARNA. Alltså vad är det för fel med dem?! Vem i hela friden köper en STICKAD TRÖJA som slutar under brösten?! Vill jag ha en tjocktröja så ska den väl ta mig tusan nå ner till rumpan och lite längre, och faktiskt både TÄCKA och VÄRMA. Jag blir galen.

Och jag är medveten om att jag må låta som en gammal mormor, men en stickad tröja som slutar under brösten är slöseri med tyg. Det är alltså meningen att jag ska stå där i snålblåsten och snöstormen med jeans som slutar någonstans under naveln i varierande höjd och så är det en stoooor glepa upp till tuttarna och där har jag min luftiga yllebehå som hänger och dinglar. 

Jaaaa men visst. 

Preciiiis det jag ville ha.

Varför döper de inte bara tröjan till oversize bra och så slipper folk bli besvikna? Det är ju så himla "inne" nu med oversize dessutom....

UPDATE: Sen kom jag även på att H&M har ändrat storlekarna på plaggen. Jag som tidigare var en rätt hyfsad 34 har nu fått gå upp till 36 - 38 (!!!!!) på vissa tröjor och det utan att öka ett kilo (okej ett kilo eller två har jag väl gått upp men det är fler än jag som har detta problem med nya tröjor därifrån - och på alla andra affärer är jag numera en väldigt hyfsad 34 istället för en magerkråka till 34). Så skulle jag köpa den där stickade tröjan för 99 kronor i min vanliga storlek skulle det inte ens räcka till som behå. Alltså. :-( Jag får gå tröjlös i vinter helt enkelt...

Tänk så mycket vi skulle göra idag när Johan var ledig. Åka in till Täby C, lämna igen ett par böcker, låna nya böcker, träna, handla och köpa lite bra att ha. Haaaha. Haha. Visst. Johan satt vid datorn när jag kom hem och jag förberedde mig för att fara och träna, glad och pigg. Sedan hände något, jag vet inte vad, men jag lade mig ner bredvid honom i alla fall och han som är så lugn och fin och pedagogisk tyckte att jag kunde sova en liten stund (som vanligt). Eller i alla fall vila lite.

Tänk så mycket vi inte gjorde. Nu är klockan strax åtta och jag ska sälla mig till duschen och badrummet alldeles strax. Jag hann varken handla, träna, shoppa eller gå till biblioteket. När jag vaknade var klockan ett !!!!!!!! och vi satt hemma och kollade på lite videor på Youtube och teven innan jag lagade lunch och jag for tillbaka till jobbet. Haaaaha. Imorgon ska jag ta mig tusan träna och springa FÖRE jag däckar i soffan. Det är nog länge sedan nu. Typ.. .ett par dagar. Men i alla fall. 

November nu ju och jag har en månad på mig att klara milen. Efter och under all julmat lär jag inte vara så himla pigg på det och inte heller när kylan sänker sig över oss och gör att mina luftrör smalnar av till ej springvänliga sådana, så det är nu jag måste göra det. Nu. Varför inte i morgon? 

Nu är jag hemma i soffan igen och kan andas ut. Det tog längre tid än jag trodde att åka hem från Piteå, men jag orkade inte springa och flänga till tågen efter att jag kommit fram till Arlanda utan det fick ta den tid det tog. Egentligen hade jag tänkt gå till gymmet nu om en stund, Johan ska dit direkt från jobbet och jag har varit sugen länge, men jag känner bara att... näääe, inte idag. Jag vet att jag skulle behöva. Jag vill gå dit. Men jag vill sitta här i soffan också, bara ta det lugnt och dricka te och krypa upp i mitt sköna nattlinne efter en så himla fin helg. Och tänka på dagarna som gått, hur overkligt det känns att sitta här nu i en tom lägenhet och frysa om fötterna som jag aldrig annars gör.... och tänka att för bara ett par timmar sedan kramade jag om min fina mamma och sade hejdå till den delen av mina familjer.

Jag vet att jag skulle må jättebra efter en timme på cykel men... jag vet inte... Att ladda upp inför morgondagen lockar mycket mer. När jag är pigg(are) och alert. Och när jag har Johan med mig. Han är ledig imorgon också, så himla skönt. Kanske att det då blir ett löparpass på gymmet med lite marklyft. Intervaller på löpbandet. Jag vet inte. Jag känner bara hur kroppen säger neeeej just nu, för dagens kommande pass. Kanske är den lat. Kanske är den full med den där långsamma lunken som människorna hemma i Norrland ständigt lever runt omkring, kanske är det för att mina lungor ännu är fyllda med familjeluften och vill krama ur det sista.

 Men jag stannar nog kvar här. Jag behöver nog det.

Jag gör nog det. 

Här, bar här. Med filten, en tekopp, och bara... lugnet.

Det är sååå skönt att ha gjort bort diabetesbesöket, det första för i år och tolv månader efter det förra. Jag har haft så dåligt samvete över att jag inte varit dit, men nu så, nu har jag precis kommit hem till Piteå igen med en påse full av nya nålar, en ny blodsocker + ketonmätare och ett långtidssocker som låg på 51 trots en förkylning med skyhöga värden för ett par veckor sedan. Jag blev så himla glad och lättad över resultatet. Alltså.... puuuuh. Och Ewa är så himla fin som sköterska, jag vill inte byta bort henne.

Efter besöket så gick jag till farmor och farfar en sväng, vi fikade med pappa och Johanna och åkte sedan till stugan. Sedan hämtade jag upp mamma på dagis och en liten tjej runt två år såg på mig i fem sekunder, tog tag i min hand och sade "kom". Så liten och påbyltad med en stor overall och en reflexväst och en mössa halvvägs ner över ögonen. Så där satt jag. På knä ovanpå blöta löv medan en liten tvåårig tjej höll i min hand och visade mig runt och stannade för att säga något som inte gick att tyda. 

I Norrbotten.

Det som en gång var mitt hemma.

Ledig torsdag och fredag innebär hemresa sent ikväll. Kläderna jag ska ha med mig snurrar runt i tvättmaskinen runt nu, jag är jätteseg och vill helst bara lägga mig ner och sova ett par timmar. Trots att jag vet att jag har massor av timmar på mig blir jag ändå stressad över allting jag ska göra. Tvättmaskinen kan man liksom inte skynda på hur mycket man än vill för tar jag blöta kläder med mig så får jag väl betala för övervikt och lämna vattenpölar efter mig på Arlanda. 

Vi var och tränade igår också så jag är lagom mör och muskelsvag nu. Jag gjorde kanske femton marklyft allt som allt på trettio kilo haaaha, vågade inte pressa på mera trots att jag tog femtio i somras, och har så ont nu så jag undrar om det var åttio jag fyllde sist. Sedan skulle jag köra box jumps och ramlade såklart så jag slog i smalbenet i den jävla... trälådan så det gjorde så ont så jag ville dö. Haha. Sämst. 

Sen har jag vinkat av Johan tills på söndag. Det kändes plötsligt väldigt länge. Men jag ska njuta av den norrländska luften i ett par dagar, ta med min nya dunjacka för det lär säkert bli hur många minusgrader som helst. Eller, bara för att jag tar med mig den så blir det sjutton grader varmt som vi hade här igår och sommarjackan var för varm. Hmmm. Jag vet inte. Jag kastar bara ner lite (torra) kläder och nålar och sprutor och så får det vara bra så. Mamma och jag har ju samma klädstorlek nästan och min syster också, bara det att hon har tre meter längre ben än mig, så det jag inte tar med mig finns hemma. Hemma säger jag. Där uppe. 

Åh, vad jag längtar. Jul. Pepparkakor. Lussebullar. Snöbollskrig. Snöänglar och bastu med whisky och ölkorv och en varm och skön brasa. Att få skratta ihop med sina nära. Att få äta så mycket julmat man kan tills gylfen inte går att stänga. Att skratta och prata och lyssna på julsånger. Åh. Snart. Mindre än två månader kvar. Julen är det bästa jag vet. 

Nu ska jag gå och titta till tvätten. Sen spela lite mer Mass Effect. Bara ett par timmar kvar nu. Sedan... får jag börja spela nåt annat. Sedan får jag åka hem till Norrland. Sen. Men inte nu. Snart.

Älskade älskade älskade DU.

Let's laugh at the memories, and talk all afternoon
Let's remember the moments that leave us all too soon
We'll smile at the pictures still lingering in our minds
When you're reminiscing, then all you need is time

Tracing faded photographs, a scrapbooks lonely charm
Pressed flowers and dreams we had, our fingerprint on time
The 1st moment we ever met, when your eyes met mine
I remember the summers of Dandelion Wine

#family

Hahaha guuud vad jag är värdelös på att städa.  Jag är inte som Johan, som börjar rensa i lådorna när han bara ska dammsuga och städar inte undan det sen, nä då går han helt enkelt vidare till nästa rum och plockar ur en massa lådor eller flyttar runt saker och så fortsätter det. Hahaha. Jag är helt tvärtom. Jag gör helt klart ett rum innan jag går vidare, annars blir jag så stressad. Det är basic städ-vett, men idag... Det går inte att städa, det går bara inte.

Min älskade farmor och farfar är på besök i storstan och imorgon ska vi tillbringa dagen tillsammans, de ska få ranta runt på lite konserter och musikaler och föreställningar först, och imorgon blir det shopping, lunch och middag ute någonstans, förslagsvis Täby C :-) Så himla roligt, jag längtar såååå efter dem, efter ett känt ansikte i havet av människor som kan stilla min hemlängtan lite grann. Men deras ankomst innebär också att jag... bör städa. 

Ja ja ja, badrummet är skinande rent och hallen också, men alltså... Jag får sån himla inspiration när jag städar. Inte av städningen, gud förböje, det är det tristaste som finns näst efter diskningen och blodpudding, fy... men jag började längta och tänka på att inreda vår alldeles egna lägenhet - lägenhet nummer fem i ordningen... Och nu fick jag stora ögon - femte lägenheten?! Har vi verkligen bott i fyra stycken redan, på våra tre år? Jösses. Wow. Herregud.

Så jag stannade helt enkelt upp i min städning och lallade iväg till datorn i stället i jakt på inspiration. Där satt jag en timme. Så nu måste jag köra på. Jag ska hinna duscha och åka in till Täby C innan de stänger för att förnya busskortet, köpa en cykellampa, blahi och blaha och köket är fortfarande... ostädat. Men titta bara på det här. Aaaah.... hur ska man kunna städa då?!