Jag sitter och lyssnar på Mass Effect 3-soundtracket och känner det där nypet, den där underliggande känslan, som ideligen poppar upp och gör sig påmind. Efter att ha spelat ut det igår var jag tvungen att gå ut och promenera, jag lät tårarna blanda sig med rumlande tankar och fötterna rörde sig mekaniskt, utan mål, bara framåt, framåt; jag måste få tänka. Varför gjorde det så ont? Hur kunde det göra så ont?

Jag tänkte på hur fint det är där vi bor. På rosbuskarna i rabatten som blommade långt in i december i fjol, innan snön kom och försatte dem i evig vila. Livsglädje. Kämpaglöd. De kämpade sig genom det omöjliga, för att leva, för att överleva, bara lite, lite till. Jag tänkte på de fyra fönster i fasaden som är våra. Hur mycket kärlek det kan rymmas bakom fyra fyrkanter. Hur mycket sorg, glädje, hopp, humor, omfamningar det ryms bakom dem där innanför.. Hur många fönster det fanns där intill, hur många liv som pågick på andra sidan glasen.

Jag tänkte på sommaren som gått och ville inte riktigt att den skulle vara slut ännu. Jag tänkte på allting som hänt och som vi och jag gjort. Början av juli och där satt jag på en altan i söderläge klockan halv nio på morgonen med en nybryggd kanna Indian Spice framför mig, min favoritbok och fågelkvitter intill. Solljus. Värme. Extrem värme. En rostig gammal cykel på en knögglig gammal väg ner till ett fantastiskt vatten, hav, med kalla vågor mot en människokropp med gåshus. Skrattet av min syster. Livet. Allt. Solnedgång i juli.

Augusti. Hem och tillbaka till norr igen. Skrattandes, skrikandes till rumlande vågor i Piteå som bröts just där vi stod och vattnets rasande kraft drog med oss ett par meter. Augusti. Juni, juli, augusti, i armarna på den människa som får hjärtat att stanna bara genom att titta på mig. En mormor som andades sina sista andetag. Jag visste inte. Så glad, så lycklig. Snart. Snart skulle jag få se honom. Så ringde mamma, en mamma jag just åkt ifrån. Och var ledsen. Förkrossad. Fumlade sig fram genom det oundvikliga. Klarade inte av att säga det, säga någonting mer. Det gjorde för ont. Och det gör för ont. Livet förändras så snabbt... Allt går så fort.

September. Imorgon.

September. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Påsken är här och alla barnen Isaksson är samlade med sina respektive. Jag har suttit ute i stugan mot solväggen och halstrat korv med mina nära en förmiddag när solen sken. Ansiktet värmdes upp av vårsol och av deras skratt och historier. Sedan sp...

  Livet rullar vidare. Vi arbetar båda två som förskolepedagoger, lärare, lärarassistenter, elevassistenter, resurs, extra resurs, resurspedagog, fritidspedagog... Vikarier alltså. Det är faktiskt väldigt roligt och man kan i stor mån välja sin ege...

Igår träffade jag en stor valp-Rottweiler som var så fruktansvärt fin med tjock, härlig päls och som tryckte sig mot mig när jag kliade honom på rumpan. Det fick mig att vela ta upp erbjudandet om vaccination mot min extrema kattallergi, vilket går...

Klockan är bara lite över 22 men vi och jag har legat i sängen sedan bastun som blev en lång dusch halv nio. Bastun startade inte, den jäkeln. Eller den startade men den blev inte varm. Så mycket att vänja sig vid och lära sig när man just flyttat in...

Vi tar allt en dag i taget. Även om de mentala listorna är långa, fyllda med text och saker att bocka av en efter en. Jag älskar listor. Alltid gjort. Aldrig varit tillräckligt strukturerad för att ha koll på dem, men vad gör det, listorna skrivs änd...