Låt oss leka lite med tanken.

Johan friar till den största slarvern i hela Täby (mig). Hur han gör det eller vad han säger spelar inte så stor roll just nu, det viktigaste i sammanhanget är ringen. Dyr, billig, med diamanter, utan, silver, guld, i trä - han har varit och köpt en ring som han gillar, som han tycker passar mig. Och så säger jag ja, tar på mig den, och vi gifter oss. Varje gång jag ser på ringen fylls jag av kärlek för honom och för oss.

Sedan på bröllopet får jag äntligen ta på mig ring nummer två som jag själv designat och marknadsfört som riktigt dyr och exklusiv.

Sedan går det knappt ett år och helt plötsligt har jag "tappat bort" båda ringarna, kryper till korset och erkänner det för min man, som ger mig en kram och säger "det gör inget, vi köper nya". Och så köper vi nya. Ännu dyrare. Han också. Helt annorlunda sådana. Och......

...... Stopp. Här reagerade jag. Tydligen med avundsjuka, enligt 115 Facebookanvändare som gillade den kommentaren en helt främmande tjej skrev som svar. Bara 100 stycken gillade min.....

Jag skrev att detta är en av anledningarna till att jag som slarver varken begär eller vågar ha en förlovningsring för 100 000. Jag skulle aldrig TA PÅ MIG en ring i den prisklassen av den enkla anledningen att jag KAN tappa bort den - och gör man det är det väl bättre att ha en billigare ring så hålet i börsen inte blir lika grobianiskt? Men. Man "tappar" inte bort sin vigselring hur slarvig man än är. Att tappa bort sin vigselring är att vara respektlös, och det står jag för att jag tycker. Jag fortsatte med att säga att ringen är ju beviset, bandet, mellan två personers kärlek, Johan har ju stått hos guldsmeden och svettats av nervositet medan han valde ut en ring till mig för att fria. För att han vill att jag ska bära hans ring, vara hans, så länge vi båda andas, så att jag kan se ner på fingret med kärlek och veta att vi hör ihop. På riktigt. Och det bandet ska jag sedan vårda ömt i nästkommande femtio åren.

Är man slarvig ska man definitivt inte köpa en snordyr vigselring som man dessutom tar av sig titt som tätt som hon gör (gör alla det? Jag tar aldrig av mig mina, och gör jag det lämnar jag dem ALDRIG utom synhåll).

Hur svårt kan det vara? Tappa bort bägge ringarna, egendesignade....... ett år efter bröllopet. Det mest respektlösa man kan göra. Betyder det inte mer än så? Visst, det är utbytbart material, värdet sitter i huvudet snarare än på fingret, men alltså hallå. Jag skrev att jag helt enkelt har respekt för ringens värde, för löftet mellan oss, för min man och för mig själv, tillräckligt mycket för att inte sätta mig i den positionen att jag slarvar bort allt det.

Och vet jag om att jag är en slarvig person köper jag inte en vigselring jag förmodligen snart kommer slarva bort. Man gör inte så. Jo, i Stockholm gör man så. I staden där allt saknar värde, eller där värdet inte spelar någon roll. Allting är utbytbart.

Om Johan friar till mig.... även om han så skulle ge mig den fulaste ringen någonsin, eller en ring köpt i en tuggummiautomat, så skulle jag förevigt älska den högt och fullkomligt och bära den med stolthet, glädje och kärlek. Jag skulle älska den ändå. Jag skulle faktiskt ta mig i kragen och se till så att jag fan i mig inte "tappar bort" den. Det kallas kort och gott RESPEKT och är så bristfälligt ibland hos vissa människor att jag blir svimfärdig. Pengar och det känslomässiga värdet finns inte. Det räknas inte. Ingen bryr sig om det.

Det känns som ett hån och ett svek mot ens löfte och ens man att förlägga ringarna. Olyckor händer, ja. Men inte med ens ringar.

Jag skulle bli såååå ledsen om Johan "tappade bort" sin ring. Och sen valde en ny, heeelt annorlunda ring, inte alls som den jag gav honom, och som dessutom var mycket dyrare än den jag köpte honom. Tur att alla inte är som jag..... som faktiskt ser på gemensamma löften och ringar och andra saker med respekt för mig och min partner.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Påsken är här och alla barnen Isaksson är samlade med sina respektive. Jag har suttit ute i stugan mot solväggen och halstrat korv med mina nära en förmiddag när solen sken. Ansiktet värmdes upp av vårsol och av deras skratt och historier. Sedan sp...

  Livet rullar vidare. Vi arbetar båda två som förskolepedagoger, lärare, lärarassistenter, elevassistenter, resurs, extra resurs, resurspedagog, fritidspedagog... Vikarier alltså. Det är faktiskt väldigt roligt och man kan i stor mån välja sin ege...

Igår träffade jag en stor valp-Rottweiler som var så fruktansvärt fin med tjock, härlig päls och som tryckte sig mot mig när jag kliade honom på rumpan. Det fick mig att vela ta upp erbjudandet om vaccination mot min extrema kattallergi, vilket går...

Klockan är bara lite över 22 men vi och jag har legat i sängen sedan bastun som blev en lång dusch halv nio. Bastun startade inte, den jäkeln. Eller den startade men den blev inte varm. Så mycket att vänja sig vid och lära sig när man just flyttat in...

Vi tar allt en dag i taget. Även om de mentala listorna är långa, fyllda med text och saker att bocka av en efter en. Jag älskar listor. Alltid gjort. Aldrig varit tillräckligt strukturerad för att ha koll på dem, men vad gör det, listorna skrivs änd...