Idag var det dags att ersätta snö och Norrbotten med gröna gräsmattor, tulpaner och flera andra utslagna mokus bokus-blommor i rabatterna lagom till den stora dagen. Knoppar i träden, en stor sol som lyser och benen är endast täckta av ett par tunnstrumpbyxor. Låser upp dörren väl hemma och inser att hela lägenheten är nystädad, dammtorkad, diskad, dammsugad - rubbet, och det nyper till lite, ganska mycket, i hjärtetrakten när jag ser mig omkring.

Nypet blir till en stor mun som äter upp hela hjärtat och allt i mitt inre när jag ser buketten med mina favoritblommor på vardagsrumsbordet och ett grattiskort med en åh så välkänd handstil och jag sjunker ner i soffan med kappan på och lycko-lipar en stund över hur glad han gör mig. Älskade, fantastiska underbara man, jag är så ofattbart lycklig med dig! ♥

Nu sitter jag och har torkat tårarna, ätit en korv-wok och väntar på att maten smälter lagom mycket så jag kan fara ut och springa i födelsedagssolen. Lite senare blir det ett besök till ICA för val av födelsedagsmiddag och... attiraljer som kvalar in till veckans bästa efterrätt. Så som smör, choklad, grädde, ägg och sötströ, bakpulver och vaniljpulver. Vad blir det? Det behöver jag ingen mattebok för att lista ut, och receptet har jag i huvudet sedan förra gången. 

Nu går jag runt och småler hela tiden över de minsta småsakerna och känner hur lyckan liksom dansar runt där inne någonstans. Om ett par timmar är Johan hemma igen och jag kan knappt bärga mig för att få återse honom. Vad jag saknat honom. Sex dagar ifrån varandra är skitjobbigt, men nu har jag i alla fall laddat upp mina familjebatterier så att de kan fortsätta lysa och driva mig framåt i de månader som följer. Älskade familjer. Lycka är att ha en vän. Lycka är att komma hem. Lycka är detta.

Taggar: #födelsedag #blommor #liljor #födelsedagsbarn #resa #flyg #sas #diabetes #choklad #tårta #22 #grattis #gratulerar #aprilbarn #hemma #hemlängtan #familj #band #kärlek #lycka #norrbotten #stockholm #piteå #kalix #överraskning #lägenhet

Efter veckor av hemlighetsmakeri, fnissande bakom kulisserna, mängder av meddelanden och telefonsamtal kom alltså dagen D. Jag var nervös hela dagen. Det kändes ungefär som att det var ens födelsedag eller julafton eller uppkörning... Nästan.

Jag såg dem på långt håll så jag gick iväg innan de kom in. Hjärtat ruuusade i bröstet. Jag hörde hur de satte sig ner, småpratade för ett par minuter. Och så gick jag dit.

Hej pappa.

Grattis på födelsedagen, pappa.

Jag har kommit från Stockholm för att fira dig. Vi har planerat det här i flera veckor. Trodde du verkligen att jag skulle missa din femtioårsdag? Finaste fina pappa, han blev såååå glad. Och tårarna rann både från det ena och det andra ögonparet, haha.

Ett förstört smink var en fis i rymden när jag fick fira min pappa tillsammans med hans och vår närmaste familj. Vi åt en jättegod middag, delade ut presenter, öppnade presenter, Anneli läste en så fin dikt så hela kalaset med tårar och floder började om och jag är sååå lycklig över att se dem tillsammans.

Och så sade jag åt henne, efter att ha torkat tårarna för femtionde gången den timmen, att jag har ju alltid velat ha en lillebror, och nu äntligen har jag fått mig en. Med tre dagars marginal, dubbelt så lång och dubbelt så muskulös. Haha.

Åh vad vi hade kul.

Sedan avslutade vi med bowling (där jag vann och kom sist - fuck lagom och sådär) och så splittrades vi, men nu är jag på kustbussen till Kalix igen för umgänge med min farmor och farfar och eventuellt ett till besök till pappa.

Jag kunde inte ha önskat mig en bättre tjugotvåårspresent än att se in i pappas ögon där på restaurangen, ögon som inte anade någonting alls, och presentera mig själv som en av alla de fina presenterna han fick.

Vad som än händer kommer vi alltid vara en familj. En, två, tre eller fyra familjer spelar ingen roll, en familj kan te sig på många olika plan och där skilsmässan tog vid vann jag plötsligt tre nya. Mammas nya, pappas nya, och min nya. Johan och jag. Jag älskar mina familjer. Att se dem glada, lyckliga, allihopa, är det bästa jag vet, och det gör mig glad och lycklig.

* N u har jag legat med näsan i böckerna i flera dagar och matat sida efter sida. Inte studieböcker, inte än, på måndag börjar det kapitlet, utan Game of Thrones. Första boken är genomläst och den andra är läst ett par hundra sidor av. Och så startade ju nya säsongen av serien igår kväll på Canal Plus Series. Jag är i himlen. Jag är inne i världens läs-il och kan sitta med den hur länge som helst. Sen vi kom hem från Linköping har jag inte gjort annat, haha. Snorat och hostat och läst och kliat mig i ögonen och läst mer och hostat mer och läst mer. 

Allergiförkylningar är tack och lov lindrigare än vanliga, men de lämnar inte mycket ork till så mycket annat. Tur då att jag precis lånade en stor hög med böcker på biblioteket och kan ligga i soffan och förlora mig i en värld långt borta. Träningen får vara lite vilandes, åtminstone till luftrören mår bättre. Det brukar ta ett par dagar :-)

Och idag fyller min älskade pappa 50 år!!!

Och på lördag fyller jag 22!!!

22!!! 50!!!

Waaaaa! 

Jag har liksom aldrig varit tjugotvå år tidigare. Det låter så himla gammalt. Så.... jag vet inte, men jättestort. 22 år. Nyss var jag ju arton och fick åldersnoja. Nyss var jag arton och träffade min stora kärlek. Nyss var jag arton och tog körkort, fick mitt första heltidsjobb och diabetes, allt på samma gång. Nyss var jag nitton och flyttade ihop med J i en liten, liten etta och var sååå lycklig. Åååh. Det har gått så fort, och samtidigt så långsamt. Jag njuter av varje dag. Ett liv med Johan, det är vad jag önskar mig i present det här året också. Ett liv tillsammans, vårt liv tillsammans, är det bästaste och finaste jag vet. 

Taggar:  #gameofthrones #födelsedag #böcker #läsa #författare #bok #boktips #film #serie #kärlek #lycka #diabetes #ålder #åldersnoja #22 #sambo #pappa #dotter

Det har gått nästan sju månader sedan vi begravde mormor och bortsett från den jobbiga och vackra timmen har jag inte gråtit över henne. Jag har gått länge och undrat vad det är för fel med mig, som gråter åt allt men inte åt det, inte åt dödsfallet och känt mig hemsk som individ.

Sedan morfar dog ville mormor inte leva. Eller det är fel sak att säga. Men hon tappade livsgnistan och med sin livskamrat död fick hon bara några dagar senare en stor hjärnblödning. Läkarna sade att vi skulle få begrava båda samtidigt.... Men hon repade sig. Höll ut. Levde. Log och skrattade och ju längre tid som gick ju gladare blev hon. Men också svagare. Sjukare.

När vi sågs för sista gången kramade hon om mig länge, längre än vad vi brukade göra. Hon var dement men när minnet klarnade var det samma gamla fina mormor som stod där, som kramade om både mig och mamma. Länge. Åh vilket fint minne...

Sedan inte ens en månad senare kom samtalet. Usch vad ont det gjorde. Jag grät då och jag grät under begravningen, men sen grät jag inget mer. När jag känner doften av cigaretter, vitlök och blåbärssoppa tänker jag på henne - men det är inga tunga tankar. Varför inte? Varför är jag inte ledsen?

Men då hände det. Jag drömde om henne - inatt - och jag ska berätta om den drömmen. Vi åkte bil, hon och jag och min barndomskompis Sofie och min syster Johanna. Hon satt i baksätet med mig, så finklädd, det var sommar och vi bara åkte någonstans. Mormor var... glad. Hon log. Kramade sin lilla handväska, hade omsorgsfullt lagda lockar och såg ideligen ut genom bilfönstret.

Sedan när bilen stannade kramade hon mig, hårt och länge, och jag kom plötsligt ihåg. Åh mormor, du är ju död. Inte kan du vara här nu. Jag grät. Jag var sååå ledsen. Lilla mormor, hur kan du vara här?

Då såg hon på mig igen sådär på en armlängs avstånd i sin fina klänning och lockarna och leendet, sådär mystiskt och "du ska få se"-likt. Och så vände hon sig om. Och började gå. Ut genom sjukhusdörrarna eller skoldörrarna - det var några liknande dörrar, saker är aldrig logiska i drömmar och inte i den här heller - men när jag såg vem som väntade på henne på andra sidan så kunde jag plötsligt förstå.

Jag förstod varför hon varit så finklädd. Varför hon var så lycklig igen utan hosta och med stolt hållning. Varför hon satt och såg ut genom fönstret på bilen medan vi körde framåt, drömde sig bort.

Hon hade träffat honom.

Morfar.

Och han såg på henne med sextio år gammal kärlek i blicken och tog henne om ryggen. Så lång tid tillsammans, så lång tid utan varandra, och ändå hade ingenting förändrata.

Sedan var de bara borta. Och när dörrarna stängdes bakom dem vaknade jag i mitt eget hem i min egen säng, bredvid min finaste man. Utvilad. Lättad.... Lycklig.

Precis som dem.

Mormor och morfar.

Tillsammans.

"En ängel flög förbi, mot himmelen så fri... Men hon lämnade sitt leende på vår jord."

Och jag - vi - behövde inte längre vara ledsna. De har funnit varandra. De har funnit frid.

Om några veckor fyller jag år igen. Flest barn föds ju i mars och april så det vore inte så konstigt om denna bloggerska också gjorde det. Vinterns sista snöstorm rasade utanför fönstret när jag ville komma ut trots att det var mitten på april, fyra dagar efter beräknad nedkomst. Men ut skulle jag. Ut kom jag. Jag föddes in i det vackra, lilla huset min farfars pappa byggt och där växte jag upp.

Jag saknar det ibland. Jag har så många minnen därifrån. Varje dag har en speciell känsla, ett speciellt minne därifrån, och just nu saknar jag det mer än någonsin. De stora ängarna, sjön som glittrade mellan träden, potatislandet, jordhögen efter utbyggnaden som jag gjorde en tunnel i under löven av den gigantiska fuskhallonbusken. Det växte styvmorsvioler där, och då lärde jag mig både vad violer och styvmödrar var för någonting.

Jag klättrade i den gamla rönnen intill, högre och högre upp tills jag var helt dolv av löven och dog nästan i samma träd då grenen jag stod på brast och rispade upp ett långt, blödande sår från höften, över magen, revbenen, mellan brösten och slutade bara några millimeter ifrån pulsådern. Där hängde jag, fast i jackan, dinglandes med fötterna och blodet som rann och min älskade, underbara lillasyster kom tultandes och ropade "nu kommer Johanna-ambulansen". Älskade, fina, fantastiska lillasyster.

Vi bråkade en del när vi växte upp, jag och Johanna-ambulansen. Jag var en hönsmamma. Det är jag fortfarande. Jag ville ha kontroll, struktur och tradition och brydde mig så mycket och om lilla grisen gjorde tvärtemot vad jag funderat ut att leken skulle innehålla blev jag ledsen och arg. Jag gillade inte förändringar. Jag älskade att leka med henne. Jag ångrar att jag var så hönsig. Jag har alltid varit hönsig. Jag älskar fortfarande att leka. Jag skulle kunna gå ut nu och leka kurragömma eller burkas eller något sådant tillsammans med andra människor och det skulle vara så fantasiskt kul.

Och cykelvägen till stugan. Huset låg på en smal väg och därifrån ledde en grusväg mig hela vägen till sommarstugan som jag också kan säga att jag växte upp i. Alla minnen därifrån håller jag hårt i medan åren går och jag inser att jag inte längre är tio år gammal. Jag gungar inte längre på den gula plastgungan farfar hängde upp och för varje år försökte jag nå de där tallkottarna som hängde högt där uppe. För varje år växte jag. Och så en dag nådde jag. Den yttersta kotten föll i marken. Det kändes inte ens bra längre. Inte lika bra som jag trodde att det skulle göra. Jag ville bli stor, och när jag blev stor ville jag vara liten igen.

Jag längtar efter vårt eget hus, lägenhet, stuga, ställe, som vi kan skapa massor av minnen vid att ta fram och putsa och vårda och ställa undan. Min och Johans. Jag vill ha allt det där jag hade när jag växte upp. Han gör mig trygg. Han håller fast mig när jag är ute och flyger och drömmarna och tankarna blir för mycket. Han drar tillbaka mig, försiktigt, så jag landar i hans famn igen. Jag vill alltid vara i hans famn. Jag vill visa honom Öland. Jag vill visa honom världen. Jag är ingen storstadstjej och kommer aldrig bli det, landet och naturen och havet betyder alldeles för mycket.

Att ha ett eget hus, lägenhet, stuga eller ställe just här skulle vara okej, det också. Det skulle vara mer än okej. Det är mer än okej, för det är ju vårt ställe på sätt och vis. Jag behöver ha havet, lugnet, stigarna, skogen, för att känna mig som hemma. En kort cykelväg in till stan och alla affärer är okej, lite civiliserad är man ju. Ingen grottmänniska. Men skog och hav och natur. Där vill jag bo. Här. Med honom. Med Johan. Och sen, med våra barn. Alla fyra. Vi sex. För kärlek kan man aldrig få för mycket av. Kärlek är det enda som blir större ju mer man delar på den. Och kärleken jag känner till honom, kärleken som jag alltid har känt för honom, är så stor, så djup att orden nästan inte räcker till. Min älskade, underbaraste gris. Genom världen med dig. Alltid med dig. 

Hemma i Norrbotten för ett par dagar. Flyttstädning. Säga hejdå till vår första gemensamma lägenhet, min första lägenhet, hämta alla våra grejer från vinden och tack och adjö Nytorget 1B. Det var skit. Skit var det. Men nu är det gjort. Jag är så glad över att Johan var där. Jag är så kär i honom, jag älskar honom så hjärtat går i bitar av kärlek. Vi gick igenom alla lådor fyllda med minnen från det året vi hann tillbringa i Kalix innan flytten och det skar i hjärtat det med.

Det var lådor med böcker, foton, tavlor, brev från vårt distansförhållande. Allt gick vi igenom, skrattade till, kramades till, och jag såklart, bölade lite till för att jag är en blödig person... ehe.... Det var allt som vi samlat på oss under nästan två års tid, innan vi stuvade in allt på vinden och flyttade till Stockholm. Just nu är jag som i ett vakuum. Jag vet inte vad vi gör nu med allt det där. Vi har varandra och hos Johan vill jag alltid vara, jag menar bara med boende, jobb...... Johan har inte samma... vad heter det.... känsla efter att måsta ha ett helt eget boende, han har ju sitt hus kvar i Kalix och därför är hans längtan inte lika stor. 

Men när mina föräldrar skildes rasade marken under mina fötter. Det var i januari, och i april kom Johan hem från Eksjö och vi blev sambos med en gång då allt var så osäkert med allting. Sedan sålde pappa huset - ännu ett slag i ansiktet - och vi skaffade vår egna lägenhet, jag och Johan. Det blev mitt hem. Mitt nya, riktiga hem för fyra månader och sen har vi bott i andra hand sedan dess.... Och nu är den första lägenheten också borta...

Vi stod i hallen innan vi skulle lämna in nyckeln och det var tungt. Nyckeln grävde sig ner i handen på mig, vägrade lämna mina fingrar. Johan höll om mig, vi bara stod där, och allt det vi gått igenom i den lägenheten åkte genom mig, åkte genom huvudet. Men när nyckeln åkt ner i brevinkastet och vi satt i bilen på väg hem så visste jag ju att det inte egentligen var så farligt som det kändes... För jag har inte lämnat mitt hem; jag har ju honom med mig. Johan är min fasta punkt, min andra halva. Längtan efter ett hem blev plötsligt mindre när jag sagt hejdå till lägenheten och insåg att Johan ju faktiskt var kvar där, hos mig, bredvid mig. Jag hade ju inte lämnat honom kvar där uppe.

Ett hem är inte alltid en fysisk bostad. Ett hem är så mycket annat också. I armarna på sin största kärlek, en underbart söt liten hund som stal mitt hjärta första gången jag såg henne, en sommarstuga ute vid en vik, en hel stor jätteö i sydöstra kanten av Sverige, i bandet till sina familjer där hemma i norr.... Home is where your heart is. Som Max Payne sade en gång för elva år sedan. Jag kanske skulle ha lyssnat på honom då, för det är så.... sant. Elva år senare inser jag verkligen dess fulla innebörd..... men lite får man gråta ändå, sentimental och blödig som man är, det får man faktiskt ;-)

Jag antecknar i min lilla röda bok. Jag ritar i min andra, lite större, röda bok, sitter med en blyertspenna bakom ena örat sådär som i filmerna och ibland stänger jag liksom av hela allt och låter händerna jobba fritt. Som när jag skriver på mina böcker - ibland får händerna bara mala och ord läggs till ord och snart är där hela meningar och stycken och sidor och kapitel.

Men i veckan har jag också ägnat mig åt en del hjärngymnastik. Det kliar verkligen där inne medan kugghjulen gnisslar, ungefär som under ett matteprov eller möjligen minuterna innan matteprovet. Jag gör allt för att inte tänka på ovissheten uti framtida jobb där jag inget kan göra medan rekryteringsprocessen pågår, men stressen ligger där ändå. Och hur blir det med lägenheten vi bor i? Får vi bo här på riktigt? Eller bara halvbo, som nu? Möblerna i den förra, grejerna? Vi har överlåtit den nu, vi äger den inte längre. Men processen gick snabbare än vi trodde och hyresvärden lade inte riktigt fram alla händer på bordet.

Jag orkar inte ta det nu för blodsockret sjönk till 3,4 och jag tappade tråden. Blandar nutid och dåtid. Min hjärna fungerar inte när jag är låg, så meningar läggs till meningar utan att egentligen få sagt det jag ville.

Jag kan spara det till en annan gång. Nästa gång. Egentligen skulle jag vid det här laget ha satt mig ner och börjat gräva, börjat nysta, på ämnet jag skulle ha berättat om i första stycket. Säga att trots att jag inte är där än så har jag redan börjat. Lite smått. Bara titta. Läsa. Och det är där som hjärngymnastiken kommer in. Brännskador på näthinnan och ändå har jag inte satt mig in i det på riktigt.

Men jag är ju så, får jag en idé i huvudet kan jag inte släppa den förrän jag fått gå igenom dess betydelse och engagemang. Som nu. En liten tanke slog knut på hela garnnystanet, och här är jag.

Jag pratar mer sen. Nu kom min favorit hem från jobbet och jag tappade tråden ännu mer. Åh vad han gör mig glad när han....... bara ser på mig sådär. Min älskade, älskade favorit. Jag får fortsätta med mitt hjärnliga matteprov lite senare. Det är faktiskt väldigt kul. Och väldigt, väldigt tankekrävande.

I promised from that day forward,
You would never walk alone
My heart would be your shelter,
My arms would be your home.

Älskade, älskade kompis. Tre och ett halvt år tillsammans idag. Med Biggest Loser, en prinsesstårtbit (Johans favorit, not so much mine hehe), soffmys och hemska plötsliga blixtar ur telefonen när jag förberedde mig för att bli fin på bild - aaah ojdå glömde bort att blixten var på! gastar han och hela mitt ansikte skrynklas mer än jag trodde det var möjligt med tappra försök att svälja all marsipan blandat med oförberedda ljussken. Haaaaha hälften av bilderna i hans telefon är på ett rikspucko med mungiporna nere i en treårings minspel. Men det gör ingenting. Han tycker att jag är söt ändå. Och så skrattar han hela vägen från hjärtat.

Då smälter jag.

♥