Middagen intagen och jag ska snart promenera till vår varma dusch och göra lite inpackning och ansiktsmask med nya peeling-vantarna jag köpte. Huden blir len som en bebisrumpa och man riktigt känner hur kornen peelar hudens flera lager, tar bort den trötta vinterblekheten och gör ansiktet så rosigt och fint. Som jag tycker om sånt, jag skulle kunna stå där i en timme... Alla bekymmer bara försvinner, rinner av mig. Samma när jag handlar matvaror. Jag älskar att göra det. Det är terapi. Jag går igenom dagen i mitt huvud, går lugnt och sansat mellan hyllorna och ja, njuter. 

Ibland är det alldeles fullt med folk där, i olika stadier - barnfamiljen, ensamma pappan, PT:n, hälsogurun, vegeterianen med sin korg full av ekologisk kaninföda, ungkarlen med sina snabbmakaroner och fyra liter mellanmjölk och snabba leende, trötta mamman i mjukisbyxor, tonårsparet, gamla paret... Varje människa har ett eget liv, egna problem, egna bekymmer, och då och då korsas våra vägar, vi kanske går in i varandra och säger oj, förlåt. Tågen är alldeles fullsmockade på mornarna, fullt av människor i olika kläder, färger, klädstilar, frisyrer, och alla är påväg någonstans. Alla har sitt eget liv någonstans, sitt jobb. Alla bilar är påväg någonstans. Alla har ett mål. 

Ibland önskar jag att jag inte var så djup så jag slapp reflektera över sånt. Typ en knapp, på och av. Men jag ser människor. Jag känner stämningen i luften utan att se deras ansiktsuttryck, jag bryr mig även om jag inte känner dem. Jag släpper före den trötta mamman i kön och får ett trött men ärligt leende tillbaka, jag tränger mig före den uppkäftiga tonåringen som blockerar fyra kassor genom att inte kunna välja tuggummi. Jag blir uppriktigt ledsen och arg över ytlighet, att dumma blondiner går före för att de är snygga och pantade med stora tuttar. Jag gråter till filmer och böcker, det skär i hjärtat när folk som älskar varandra inte får vara tillsammans, varför måste vi alla komplicera saker och ting? Jag önskar ibland att det gick att stänga av alla känslor. Men samtidigt, det är ju jag.

Jag vill inte stänga av mig själv heller. Jag lever och jag andas och jag känner så otroligt många känslor. Jag är en Highly Sensitive Person. En fjärdedel av Sveriges befolkning är sådana. Det är ingen diagnos, inget syndrom. Det är en personlighet - att värna om och skydda resten av våra medmänniskor. I varje flock finns det en sådan personlighet. Ni har väl sett på TV, alltid ett djur som håler utkik och varnar för fara? Det är vi som räddar liv. Johan sade åt mig att jag har ett så stort hjärta så det var därför som resten av kroppen blev så liten... All kraft gick åt till hjärtat. Jag hyser så många känslor för allt och alla, jag ruvar på så många känslor. Jag förstår främmande språk bara genom att lyssna på tonläget. 

När jag lyssnar på den här låten blir jag så sprickfärdig av lycka och kärlek. I wonder, do we all know where we belong? And if we do, in our hearts, why do we so often do nothing about it? There must be more to this life, a purpose for us all, a place to belong. You were my home. I knew from the moment I met you, that night, so many years ago. It's you. It's you. It's always been you. ♥

De flesta av mina inlägg skrivs ifrån vår soffa, jag vet, ni har hört det förut. Men det är för att soffan är så stor att den tar upp två väggar av vardagsrummets tre (den fjärde väggen är egentligen ingen vägg utan där köksön är, men allltså det är tak och så och en smal vägg på sidan om... okej, det är en vägg med ett stort hål/fönster i mot köket, men föga liten vägg jämfört med de andra helväggarna.) Det är så hila skönt att sjunka ner i den efter ett gympass för att äta middag, se på serier eller spela Xbox. Den är stor nog för att två stycken ska kunna ligga bredvid varandra, stor nog för oss båda att sova i om vi skulle vela. Det är här min favoritplats är. Bland alla filtar, kuddar och fleeceplädar med ärmar - en julklapp av pappa och som flitigt används av oss båda - här är min oas. 

Jag har precis kommit hem från gymmet efter en timmes rygg- och armpass. Det gick helt okej, inte fullt så intensivt som fredagens benpass som har gjort mig halvt invalidiserad i hela nederdelen av kroppen både igår och idag. Lagade panerad rödspätta med morötter och kall dillsås och en potatis till. Och jag njöt av det. Det var så himla gott. Så himla skönt att slå sig ner i soffan med vår lugna spellista på Spotify, äta och njuta.  Fyra gympass hann det bli i veckan och jag är mer än nöjd. Äntligen är jag på gång igen efter julens frossa, med en ny attityd och ny luft under vingarna. Telefonsamtalet med pappa gav mig tillfällig hemlängtan och minnen från en tid som varit men som inte längre finns kvar - min barndom i det gula huset och alla arton år det hann bli innan jag flyttade därifrån.

Min pappa är min idol. Min förebild, det har han alltid varit. Jag har alltid sett upp till honom. Beundrat honom. Världens bästa. Huset kanske inte längre finns kvar för oss, men det gör alla minnen. Mina föräldrar är lyckligare nu, jag kan inte säga ett elakt ord om skilsmässan för två år sedan. De har hittat hem, förälskat sig på nytt i någon annan och börjat bilda nya stigar tillsammans med dem. Och jag älskar dem allihop för att de lockar fram det bästa i de bästa föräldrarna man kan ha - skratt och glädje, som kommer allra längst inifrån hjärtat. Det är aldrig försent att bli lycklig.

Jag tänkte göra en liten årsresumé av året som gått, men när jag kom halvvägs insåg jag att det blir alldeles för långt och komplicerat. Det behöver inte vara komplicerat. Året som gått har stärkt mig, jag har vandrat på vägar jag aldrig trodde mig vandra på och jag har och har haft den otroliga glädjen och lyckan av att vakna upp varje dag intill den människa som jag älskar med hela mitt hjärta.

De här bilderna representerar hur jag ser på livet. De här bilderna representerar mina motton. Det behöver inte vara svårare än så. Det behöver inte vara lättare än så heller. Det bara är. Det är livet, som det är tänkt att vara. Ingen sade att det skulle vara enkelt. De sade bara att det skulle vara värt det. Om du älskar någon, säg det. Om du undrar något, fråga. Du ska lyssna på ditt hjärta. Den kommer inte alltid att tänka logiskt eller ens rationellt, men den kommer att leda dig till lycka, och lycka är balsam för själen.

När flyget landade såg jag framemot en lugn och fridfull vecka med besök till höger och vänster och flängandes hit och dit med den grå bilen för flera julaftonar hos diverse släktingar. Jag glömde bort hur stressande det skulle bli. Inte själva grejen, utan mig själv. Jag glömde bort hur stressad jag skulle bli. Det är så kul att återse alla familjemedlemmar igen, kul att träffas och äta god middag, men jag var så stressad häromdagen så jag darrade i hela kroppen. Hejdå Johan vi ses om två dagar fick mig att böla som en unge i bilen på väg till mamma, var hade dagarna tagit vägen? Men underbara mamma sade att hon jobbade men skulle lämna min sista julklapp för i år till Anneli och vidare till pappa idag, så jag kunde vända om och vara med min Johan till imorgon bitti. Ååååh :) 

Nu ska jag njuta av sista dagen före julen 2013. Det känns inte som att det snart är jul. Men det bästa av allt är att få se alla igen, umgås, prata, äta, skratta. Imorgon blir det en ny sorts jul med nya släktingar. Det blir nog en bra jul det också. Men nu ska jag njuta här först. En stund. Bara andas... det kommer en dag imorgon, men det är imorgon det. Nu är klockan strax efter tolv och det är tjugofyra timmar kvar innan jag behöver bekymra mig för någonting alls. Det löser sig. Allting gör det. Det ska bli en jättefin jul. Det kommer bli en jättefin jul. Skidor, smörgåstårta, släktkalas, kramar, skratt, fredagsmiddag, vin, kortspel, pappa-umgänge, allt sånt som gör julen värd att minnas. Jag tycker så om julen och vill att allting ska bli perfekt. Och det kommer det bli, det vet jag. Nu när jag vävt ihop det sista av mina lösa trådar inför morgondagen. Luta mig tillbaka och slappna av... det låter som en bra idé :)

A tt jag hatar när man blir så arg och frustrerad så man kläcker ur sig ord i all hast utan att reflektera över innehållet, och den som får höra det säger "tack, du får mig att känna som världens sämsta människa" och hela magen liksom skrumpnar ihop när samvetet sätter in och man gör allt i sin makt för att återställa det, man gråter, håller om, vill inte släppa, vill ta tillbaka allt. Min mage var en hård knut länge, länge. Det var ju jag själv som kände mig som världens sämsta människa, och så fick jag honom att känna det. Det var tankar om julen, att inte veta om det blir ledighet eller ej och så satt jag där och ville boka hemresa när bombem briserar, det finns inga biljetter kvar... "Jag får aldrig ledigt så lång tid innan... jag hade tänkt vänta och se", och jag blev så ledsen, så genomledsen... besviken, arg... inte på honom, gud vet att det inte var på honom, men allmänt så himla himla arg och det var han som fick ta all skit för det. Magen knyter sig fortfarande vid tanken, munnen gör en lustig grimas av illvilja och ånger. Förlåt. 

Och jag såg ju i hans ögon hur ont det gjorde när alla orden kastades ut, mina besvikna jämmer och heta tårar utan att få någon luft och jag hade ingenting och så mycket att säga, men inte ett enda ögonblick tänkte jag på honom, på att det inte var hans fel egentligen, det var det ju inte och det var inte det jag menade... jag är så avundsjuk på honom. Så stolt, men samtidigt gränslöst avundsjuk. Nej, avundsjuk är fel ord, jag missunnar honom definitivt inte... jag är bara... Han har ett fast jobb, äntligen, han har tagit sig för att operera sina ögon som han velat länge, länge. Det är alltid tal om att hans framförhållning är obefintlig... och så är det min egen det är fel på. Det är där det sitter.

Jag har ingen framförhållning. Eller i mångt och mycket har jag det, men när det kommer till vissa saker, saker som innehåller våga , så vågar jag plötsligt inte, det blir stopp i hjärnan. Hade jag haft mer framförhållning än jag har så hade jag fått ett jobb redan. Flera. Jag hade slitit och gnetat och arbetat mig blå i jakten på ett jobb, och vad gör jag, sitter på röven i en stor soffa och skriver ett blogginlägg som aldrig hade existerat om jag faktiskt haft ett jobb att gå till. Efter anklagelser, jämrande, besvikna kvid som heller aldrig hade existerat om jag haft ett jobb att gå till och om jag inte vore så ängslig och rädd att saker och ting inte ska bli som jag önskat, en jul hemma i Kalix med honom, som vanligt. En jul i Kalix utan honom, medan han är här och jobbar och kommer hem till en tom lägenhet, vad är det för jul? Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Där han är vill jag vara. Om det är jul, midsommar eller åttonde november spelar ingen roll. 

Där han är, där vill jag vara. Och jag vet ju, såklart jag vet... att det är samma för honom. Där jag är, där vill han vara. Varför blev jag då så himla arg och ledsen och besviken, när det bara behövde bli sagt en enda sak? "Där du är, där vill jag vara", och så slut på diskussionen... Ibland är man allt bra knäpp.

T itta vad jag hittade idag! Jag är i himlen! Aaaah liksom! Nu känns det liksom på riktigt... inte bara böcker och fantasi. Hade kunnat shoppa upp hela avdelningen alltså, det fanns så himla mycket fint. Behåar, underkläder, strumpeband, stay ups, korsetter, nattlinnen, ögonmask, halsband och... that tie. Den gråspräckliga slipsen Christian Grey band fast henne med och sen bar på hennes examen där han höll tal på hennes skola. Exakt som i boken riktig. Exakt som i fantasin. Mina ögon blev till runda, grönbruna klot av aaah ma gaaad när blicken fastnade på den. Jag ville nästan köpa den bara för att, men Johan bär inte slips och hade han haft på sig den en enda gång, ja, då hade det ju inte blivit så mycket jobb för honom den dagen ;) Kittlade lite i magen när jag stod där får jag ju villigt erkänna och såg alla andra kvinnors småleenden när de uppenbarligen tänkte på samma sak som mig haha. Tror jag ska lägga mig i sängen med alla tre böcker på en gång och börja sträckläsa dem för tredje gången. Förlora mig i deras kärlek ännu en gång. En sexig Twilight. Iiiih. Oh my god. Not that tie.

Taggar: #fiftyshades #fiftyshadesofgrey #fiftyshadesofkappahl

Snön ligger centimetertjock på backen och hela världen är återigen vit. Julkänslan är återigen tillbaka och jag sitter framför datorn och ser ut genom de stora fönstren på vinterlandskapet där ute. En promenad tänkte jag hinna med innan det blir mörkt, om inte min historia tar upp all vakna tid, som den liksom gjorde igår. Jag skrev och skrev och skrev och jag fortsätter skriva nu, jag har skrivit i två timmar nu med en paus för lunch i tevesoffan med Christer. 

Jag drömde en fruktansvärd dröm inatt. Jag vet inte var vi var, men det var sommar och vi var inte hemma. På äventyr, skulle lösa någon gåta av något slag, ett spel. Jag försökte verkligen och Johan var ofta borta med några andra... sedan ringde jag honom och sade att jag behöver hjälp. Då sade han att vi måste prata, och bara orden fick hjärtat att hamra i bröstet. Det började göra ont. I hjärtat. Han lät inte som vanligt. Han lämnade mig, sade allt det där om att jag inte var bra för honom, att han var värd bättre och att jag var för barnslig för honom och jag tänkte att bara jag fick tillbaka honom så skulle jag ändra på allt, för jag kunde inte tänka mig ett liv utan honom. Han var stark. Rösten bröts inte en enda gång. Nonchalant. Det är över nu. Nej, jag kommer inte tillbaka. Jag tror jag bönade, bad, jag skrek, bad... snälla... jag vet inte vad jag ska göra utan dig. Nähä, sade han, och lade på.

Jag minns att jag stod där, mitt på torget. Jag gick runt i cirklar. Det gjorde så ont. Så förbaskat jävla ont, jag kan inte beskriva det. Känslan... kalla kårar. Panik. Tomhet. Jag ville dö. Herregud, jag ringde Frida tio gånger trots att det var mitt i natten, någon måste ju svara, jag måste få ur mig det. Johan var ju mitt allt. Det var verkligen extremt. Och när Frida inte svarade... så vaknade jag, på riktigt, sökte mig efter Johans kropp... och så var han borta. Jag menar inte att låta desperat, svag, förblindad av kärlek, men jag drömde det. Jag drömde att jag miste allt det och det gjorde så ont, ondare än jag kan beskriva. Det var bara en dröm... men jag hoppas verkligen att den aldrig, aldrig händer på riktigt. Johans tonläge, sätt att säga det... och så var det över. Allt var slut. 

Åh fy vilken panik jag hade. Det får en att inse vad som är viktigt i livet. Att ta vara på det man har, varje dag. För en dag kanske allt är borta. Slut. Som tur var blev det inte den här dagen. En livstid känns inte lång nog. Mitt hjärta. Hur jag älskar honom. 

Jag skriver igen. Jag har skrivit hela dagen. 35 sidor har jag smattrat ner med fingrarna som äntligen fungerar igen, som äntligen kopplar signalerna mellan hjärnan och fingertopparna. Mitt nya nagellack kanske gjorde susen. Det vinröda, som jag aldrig använt. Eller att vara utan Johan, att ha vinkat av honom när han for och sett mitt älskade hjärta åka hem för att vänta på mig om ett par dagar. Jag älskar honom så himla himla mycket. Om jag inte kan vara med honom just nu måste jag sysselsätta mig med annat. Fingrarna knattrar mot tangenterna, kilometer efter kilometer bildas ord, kanske hela vägen till Johan. Det är dit jag vill. Det är han som är min inspiration. Jag skriver igen, jag kan andas igen. Han och jag, här, vi har haft en helt underbar vecka. Hemma. Jag är ledsen, men jag tänker gifta mig med honom en dag, jag tänker bära hans bebisar. Det bara är så. Min underbara :)

"Minnesbilder": Lily Rosewood vaknar upp efter elva månader i koma och kan inte minnas någonting. Hela hennes liv är blankt, och det enda hon vet är att hon måste hitta tillbaka till den hon var förut för att kunna lista ut vem hon egentligen är. Det känns som att föräldrarna döljer någonting men hon kan inte komma på vad. Tills hon otillåtet smyger in i ett rum som visar sig innehålla en spjälsäng i blått siden och minnena ifrån olyckan plötsligt väller över henne.

"Hon hade haft bråttom. Hon var sen till undersökningen för att målandet hade dragit ut på tiden, så som det alltid gjorde numera. I tretton timmar hade hon suttit där, framför fönstret invid staffliet och sett snön vräka ner hela dagen. Det hade snöat konstant sedan morgonen. Vägen var spårig och hal, knappast gjord för att köras på med en liten, liten bil och av en virrhöna som var helt uppe i sin tavla och att hinna till undersökningen innan mottagningen stängde. Tankarna var på allt annat än bilkörning, och fastän vindrutetorkarna piskade bort snön som föll såg hon inte många meter framför sig.
    Det var därför hon inte sett lastbilen som kom ur kurvan med alldeles för hög hastighet för att hinna bromsa eller väja för den lilla, lilla bilen och dess förare. Chauffören tryckte på bromsen. Det hände ingenting. Han ställde sig på bromsen, mejade ner kängorna på pedalen och bet ihop käkarna. Det hände ingenting då heller. Bilen kom närmare och närmare, han såg den knappt för all snö som vräkte ner ifrån den svartmålade himlen. Den var röd. Den lilla bilen. Hjulen letade fäste i det hala underlaget, låste sig när anti-spinn-lampan blinkade som en siren ifrån instrumentpanelen. Lastbilen åkte från sida till sida på vägen, hytten lade sig med sidan framåt, blockerade båda körfälten medan det vibrerade som vid en jordbävning. Helvete. Bromsa då för helvete.
    Han gav upp ett lågt, hjälplöst kvidande. Händerna borrade sig ner i ratten medan han mumlade för sig själv. Knogarna blev vita. Helvete. Helvete. Hade han vetat att ”helvete” skulle bli hans sista ord i livet hade han kanske sagt någonting annat, någonting skonsammare, trevligare, men just då, i snöovädret, var ”helvete” det mest passande uttryck han kunde komma på. Lastbilen körde över på höger sida igen, men lasten åkte från sida till sida i snön och i vinden. Den lilla bilen var mindre än femtio meter bort och hans lastbil dånade på i åttio kilometer i timmen och bromsarna fann inget fäste. Det fanns inte en chans att hon skulle se honom eller de tunga släp han förlorat kontrollen över, fanns inte en chans att hon skulle överleva smällen.
   När Lily såg honom var det försent. Hon tryckte ner sina nya stövlar, köpta för pengarna ifrån den senast sålda tavlan, på bromsen och spärrade upp ögonen. Det var det enda hon hann med. Chauffören tutade en sista evighetslång, dov melodi som tycktes ebba ut och försvinna när hon förstod vad som skulle hända. Strålkastarna lyste upp hennes vettskrämda ansikte, dränkte henne och bilen i ljus.
    Smällen, hög som ett pistolskott, hördes kilometerlångt genom den fallande snön."