Att det är härligt med en liten barnakropp som ställer sig tätt intill och viskar "Kan du lyfta upp mig?" och sedan det där gigantiska leendet när jag gör som han ber mig om, och så lutar han sig lite tillbaka med händerna vilande på mina axlar och skrattar sitt tysta, hackiga skratt där inga ord kommer ut, och flämtar: "Du är min ponny!"

Ja, älskade, underbara lilleman, jag är din ponny. Jag kan vara din ponny. Jag kan vara en groda, om dina blågrå små ögon tindrar som stjärnhimlen och ditt mjölktandsleende ber mig. Jag kan vara din apa, om du vill, jag kan bära dig när dina ben hoppar och vibrerar av en plötslig längtan att inte längre vidröra marken du står på.

Jag hade semester från jobbet förra veckan när föräldrarna var i Karibien och mormor och morfadern tog hand om "mina" barn, och när jag gick tillbaka till familjen i måndags så flög båda barnen nerför trappan för att krama om mig. Det satte sig i hjärtat. Sedan var de så glada. Det var som att vända på ett mynt man ännu inte sett baksidan av - klart de har varit glada tidigare, skrattat jättemycket åt och med mig, men den här veckan, det var något annorlunda. '

Äldsta barnet som vill rita och busa och kittlas. Vi kan sitta i en halvtimme och prata om allting, hon är nyfiken, käck, härlig och så glad - oftast i alla fall, sådär som alla åttaåringar är. Yngsta barnet som lägger sina små armar om min hals när jag lyfter upp honom och som frågar, "Jennie, när du ätit klart, kan jag få sitta i din famn och äta min mat då?"

Och jag har inte hjärta att säga nej. Jag säger åt honom när hans lekar blir alldeles för våldsamma och han trampar av mig revbenen eller drar mitt huvud i fel vinkel, han är busig den där, men när han kommer och är sådär himla hjärtekrossande söt så varför ska jag? Varför ska han inte få närhet av den enda vuxna människan i hushållet han faktiskt träffar mest under veckorna medan föräldrarna jobbar? Det är ju därför jag är där. För att finnas för dem, för att hjälpa både dem och föräldrarna med att se efter de två barnen.

Den här veckan har vi kommit ännu närmare varandra. Det märker jag. Det ser jag. Och jag njuter till fullo av varje dag jag får vara med dem. Veckan som gick var skön och välbehövlig, men att få återse dem var nästan ännu bättre. Jag har varit stressad över något jag inte vet, vilket har resulterat i sömnsvårigheter, men just nu, just här, idag, känner jag mig så lycklig. Så avkopplad. Johan kom precis in genom dörren också, min fina, underbara man. 

Jag tänkte idag på den där första sommaren när allting började. Hur allting började. Att vi vågade tömma våra hjärtan i handen på den andra, att vi vågade gå ihop till en enda inför hans flytt ner till Mariannelund trots att det skulle bli jobbigt och svårt och dyrt. Hur starka vi var och hur starka vi blivit. Och här sitter vi nu. Tillsammans. Vilken resa vi har gjort. Jag ångrar ingenting, inte ett dugg. Och jag hoppas, med all mitt hjärta och kärlek, att jag får somna bredvid honom i många, många år till.

Det är så härligt med December. Hela ordet är bara så mysigt. Ja, jag vet att det är grått och råkallt ute och att fingrarna som håller om remmen till väskan fryser så fort man går ut, att gallerian fylls av stressade människor som kivas och trängs fram till Åhléns för att köpa sig julklappar till sina barn som ändå aldrig blir nöjda. Det jag menar är all den här förväntan. Det är som att man äntligen kan släppa ut magen och dra på sig mjukisbyxorna och raggsockarna och att det är okej att sjunga julsånger hemma för sig själv trots att man har sån himla dålig sångröst.

Det är okej att äta en lussebulle nu och då och att dricka en lightvariant på julmust och sockerfri glögg där man sitter i soffan med adventsljuset tänt och julstjärnan i fönstret och alla ljusstakar under och bredvid och i samtliga tre fönster som är i hushållets ägo. Det är okej att gå runt och småle och inte göra någonting, inte bry sig om att tvätthögen ökar i omfång eller att inte dricka koffeinte på kvällarna. 

Det är nästan som att vara gravid. Man längtar, önskar, hoppas, ser framemot den där dagen. Min graviditet är kortare än normalt, tjugosex dagar bara om man räknar från den dagen vi tände det första ljuset. Men det är förberedelserna som är själva målet, för man vet vad man får - ett barn, eller i det här fallet, julafton. Julshopping i en sömnig småstad. Renar med bjällror runt halsen, julgranar och ljus i mängder och att köpa och att slå in julklappar i varierande storlekar och sedan att lägga dem under granen. 

Det är så mysigt att tillhöra någon. Att dela allt det med någon annan. Hos oss har julafton alltid varit årets dag. Vi har samlas, våran lilla, lilla släkt med åtta-tio personer på jul och det har varit så rofyllt och underbart och fint, både julaftonsmorgon, när man vet att this is it, sedan förväntan under dagen, duschen, håruppsättningen, sminket, skrattet, glädjen, och så iväg genom plöjande snöstormar, långsamt dalande snö eller stjärnklar trettiotvåminuskvällar. På senare år har släkten utvidgats, förståeligt nog, eller krymt, beroende på hur man ser det. Vi har tappat några men andra har också kommit till oss.

Och efter de där snöstormarna, minuterna genom den stjärnklara kvällen, för att få höra skrattet och glädjen och maten i någons annans hus. Påsarna med julklappar. Den långsamma musiken och så julmusten igen, lussebullarna, rödbetssalladen, prinskorven. 

Alltså, åh. Bara åh. 

... Man får faktiskt också en större mage så det är inte sååå långt ifrån en graviditet. Det är sant. Det brukar jag få i alla fall. Och nu när jag inte får träna på ett tag så lär den bli ännu mer större. Men det gör ingenting. Det är ju december. Lite kärlekshull efter all förväntan och julmat tycker jag bara är att välkomna. Det är faktiskt bara jul en gång om året.

Tittar igenom gamla bilder på vår hårddisk och hittade denna. Min studentbal 2012. Det var svinkallt och regnade och jag hade spräckt hakan dagen innan och hade skitont i huvudet men bet ihop och jag var världens, världens lyckligaste som fick ha Johan med mig dit. Min fina. Han var så himla stilig. Och min klänning. Gud vad jag älskade den. Nu står vi som två stelfrusna pingviner men den satt så perfekt så jag grät när jag provade den året innan på en spontantripp in i en bröllopsklänningsbutik.

Och där var den. Där hängde den, halvt undangömd bakom två andra, en storlek för stor men inget som inte en skräddare kunde fixa. 

Och jag blev kär. Direkt. En sån där kvinnlig kärlek för något som blänker och är vackert och med en enda blick på mamma såg jag att vi delade samma känsla. Det var häftigt. Jag ska visa mer bilder sen, nu har jag lite bråttom att klä på mig och dutta lite smink i ansiktet innan jag ger mig iväg till barnen. 

Gissa vad jag har suttit med hela helgen? Fotoalbum. Valt ut bilder. Kollat på bilder. Och inte kunnat bestämma mig för vad för sorts bok vi vill göra. En sommar 2014-bok? En Grekland-bok? En treårsbok? En fyraårsbok? Haha. Det är så himla svårt.

... Men julklapparna är i alla fall fixade. Nästan alla är klara. På tal om bröllop, balklänningar, kärlek, fotografier och minnesbilder. Det känns skönt att ha det färdigt redan nu. Slippa julstressen i galleriorna och mammor som springer runt som yra höns och stressar ihjäl sig när julveckorna, julmånaden, ska vara lugn och mysig och fin i sällskap med sina nära. Och dessa julklappar är inte något man springer in och köper på ICA i sista stund, så mycket kan jag säga, och jag är stolt och glad över dem. Över hela idéen. Den artonde december åker jag hem och jag längtar redan.

Det är sååå skönt att ha gjort bort diabetesbesöket, det första för i år och tolv månader efter det förra. Jag har haft så dåligt samvete över att jag inte varit dit, men nu så, nu har jag precis kommit hem till Piteå igen med en påse full av nya nålar, en ny blodsocker + ketonmätare och ett långtidssocker som låg på 51 trots en förkylning med skyhöga värden för ett par veckor sedan. Jag blev så himla glad och lättad över resultatet. Alltså.... puuuuh. Och Ewa är så himla fin som sköterska, jag vill inte byta bort henne.

Efter besöket så gick jag till farmor och farfar en sväng, vi fikade med pappa och Johanna och åkte sedan till stugan. Sedan hämtade jag upp mamma på dagis och en liten tjej runt två år såg på mig i fem sekunder, tog tag i min hand och sade "kom". Så liten och påbyltad med en stor overall och en reflexväst och en mössa halvvägs ner över ögonen. Så där satt jag. På knä ovanpå blöta löv medan en liten tvåårig tjej höll i min hand och visade mig runt och stannade för att säga något som inte gick att tyda. 

I Norrbotten.

Det som en gång var mitt hemma.

Ledig torsdag och fredag innebär hemresa sent ikväll. Kläderna jag ska ha med mig snurrar runt i tvättmaskinen runt nu, jag är jätteseg och vill helst bara lägga mig ner och sova ett par timmar. Trots att jag vet att jag har massor av timmar på mig blir jag ändå stressad över allting jag ska göra. Tvättmaskinen kan man liksom inte skynda på hur mycket man än vill för tar jag blöta kläder med mig så får jag väl betala för övervikt och lämna vattenpölar efter mig på Arlanda. 

Vi var och tränade igår också så jag är lagom mör och muskelsvag nu. Jag gjorde kanske femton marklyft allt som allt på trettio kilo haaaha, vågade inte pressa på mera trots att jag tog femtio i somras, och har så ont nu så jag undrar om det var åttio jag fyllde sist. Sedan skulle jag köra box jumps och ramlade såklart så jag slog i smalbenet i den jävla... trälådan så det gjorde så ont så jag ville dö. Haha. Sämst. 

Sen har jag vinkat av Johan tills på söndag. Det kändes plötsligt väldigt länge. Men jag ska njuta av den norrländska luften i ett par dagar, ta med min nya dunjacka för det lär säkert bli hur många minusgrader som helst. Eller, bara för att jag tar med mig den så blir det sjutton grader varmt som vi hade här igår och sommarjackan var för varm. Hmmm. Jag vet inte. Jag kastar bara ner lite (torra) kläder och nålar och sprutor och så får det vara bra så. Mamma och jag har ju samma klädstorlek nästan och min syster också, bara det att hon har tre meter längre ben än mig, så det jag inte tar med mig finns hemma. Hemma säger jag. Där uppe. 

Åh, vad jag längtar. Jul. Pepparkakor. Lussebullar. Snöbollskrig. Snöänglar och bastu med whisky och ölkorv och en varm och skön brasa. Att få skratta ihop med sina nära. Att få äta så mycket julmat man kan tills gylfen inte går att stänga. Att skratta och prata och lyssna på julsånger. Åh. Snart. Mindre än två månader kvar. Julen är det bästa jag vet. 

Nu ska jag gå och titta till tvätten. Sen spela lite mer Mass Effect. Bara ett par timmar kvar nu. Sedan... får jag börja spela nåt annat. Sedan får jag åka hem till Norrland. Sen. Men inte nu. Snart.

Älskade älskade älskade DU.

Let's laugh at the memories, and talk all afternoon
Let's remember the moments that leave us all too soon
We'll smile at the pictures still lingering in our minds
When you're reminiscing, then all you need is time

Tracing faded photographs, a scrapbooks lonely charm
Pressed flowers and dreams we had, our fingerprint on time
The 1st moment we ever met, when your eyes met mine
I remember the summers of Dandelion Wine

#family

Dessa tre är bara en bråkdel av de klipp jag suttit och kollat igenom och lyssnat på mellan varven av allt spelande idag. Jag har en sjuhelsikes träningsvärk, det regnar konstant, himlen är grå och jag har ingen lust att göra någonting annat, så det fick bli en speldag idag. 

Och det är inte mig emot. Mina ben är så ruskigt stela så jag skrattar åt smärtan. På riktigt. Igår när jag skulle resa mig upp ur soffan och Johan satt med famnen full av dator och choklad och ritplatta och alltså var obenägen att hjälpa mig (ja, så illa var det) så hasade jag ner på golvet, kröp till fotpallen/fåtöljen i andra änden av rummet och använde den för att resa mig upp med mycket möda. Haaaaha. Johan tyckte det var döroligt. Det tyckte inte jag. 

Kanske borde... sluta titta på det här. Klockan är snart tre (?) och jag är körd i huvudet och skrattar åt fula bilder på 9gag. I min ensamhet. Alltså hjälp. Jag har alltså suttit framför burken hela dagen. Hela dagen. När jag kom hem från jobbet hasade jag ner i mina mjukiskläder och åt en stor frukost och sedan satte jag mig vid datorn. Innan tio. Jösses. Skaffa mig ett liv. Men Mass Effect äääär ju så kul. Det är så himla bra. Så jäkla bra detta. Jag skulle kunna.... spela hela natten. Sådär som man gjorde när man var yngre.

På tal om yngre... Jag satt och kvällsflabbade i soffan igår åt gamla låtar och gamla minnen jag och mina kompisar lyssnade på när vi var runt tolv tretton fjorton. Typ svensk hiphop och jag vet inte vad mer det var. Jag tyckte det var döroligt. Det tyckte inte Johan.

Typ... Rasmus e sämst på alla lördagar har han bonnafest och DJ:n är en häst, han är fan sjuk hm-hm av en kooo den ba mooo... Rullstol rullstol heeela dan... Du har ett hjärta av guld och har alltid stöttat mig för när skiten var som svårast var det du som trösta mig.. . du är det bästa som har hääänt mig och som kommer att hända miiiig. Jag sjöng högt här någonstans. Och så den bästa. Do you wanna fuck? Yes I wanna do, I wanna put my d in you.... och vid det laget gapskrattade jag så högt att jag var tvungen skriva till min barndomsbästis och fråga om hon mindes den.

Haaaaaha. Döroligt. Tänk att det redan har gått sex sju åtta år sedan dess. Förstå hur många år. Förstå hur gammal jag är. Förstå hur gammal jag känner mig och hur hemskt det är att vara så här gammal. Min syster fyller för tusan snart sjutton och hon lyssnar inte på sånt här ens någonsin.

Nu måste jag fortsätta titta på dessa innan jag tar bussen. Måste glömma att jag är så gammal. 

Det är så härligt när det känns som att allting bara är... härligt underbart. Jag fick en mysig fredag tillsammans med min lediga sambo, vi kurade upp oss i soffan och spelade Rayman, sedan städade vi och så somnade vi i en timme. Så skönt. Och sedan vaknade vi, såg att bussen skulle gå om tio minuter och jag fixade mig på fem. Nytt rekord tror jag, från det att jag slår upp ögonen till jag står utanför och låser dörren, haha. Spenderade en stund i Täby C, handlade och så pussade jag honom hejdå och åkte iväg till mina barn, hämtade dem, och så åkte vi tillbaka till Täby C för fikamys och BR Leksaker.

Och barnen kramade mig så himla mycket, höll min hand medan vi gick från bussen och inne på affären... Alltså hjärtat smälter bara så fullständigt ibland. Medan jag satt där och såg på deras lyckliga ansikten tänkte jag på hur gärna jag själv vill ha barn. Två stycken är inte så farligt - jag skulle satsa på tre eller fyra. Jag har varit med familjen i snart två månader, sett både uppgång och nedgång och arg och sur och tvär och riktigt, riktigt snälla. Jag trodde att min barnlängtan skulle dämpas när jag fick tillbringa mina dagar med dem, men nej... den ligger där. Det är som på ett helt annat plan nu. 

Det är... varmt. Det känns i hjärtat. Och med Johan vid min sida... hur ska jag kunna låta bli att tänka så då? Åh, jag vill så gärna... men jag ska inte. Vi ska ordna upp vårt liv, vi ska bygga ihop det så som vi vill ha det och så ska vi bara vara vi två en stund. En stund, ett tag till. Jag vill inte förlora honom. Jag vill inte mista honom. Jag vill inte se på min son eller dotter och tänka på att de är spegelbilder av den man jag inte får röra vid. Jag vet att man inte kan tänka så, skiter det sig så skiter det sig och småbarnsåren sägs vara de jobbigaste åren. Så jag vill bara... det kanske är själviskt... men njuta... bara lite till... av allt det vi vill göra, allt det vi ska göra, och sen...