Telefonen ringer stup i kvarten, fingrarna hamrar på tangenterna och huvudet förvillas av den ofantliga mängd information som hävs i min riktning. Var det 48 kvadrat? Eller 50? Vad låg hyran på nu igen? Först nu fattade jag att det kunde vara bra att samla informationen på ett och samma ställe och har sammanställt ett Word-dokument med eventuella lägenheter, telefonnummer, fördelar respektive nackdelar med dem alla. Och tro mig, det är mååånga som ringer och har ringt. Och jag är tacksam. Glad. Men ändå gnager det. 

Igår var vi och kollade på en lägenhet i närheten. Den var fin. Men det var en tryckande känsla över bröstet, den kändes instängd med tunga färger och opersonliga väggar och utsikt över mer tegelbyggnader, sängen tog upp hela vardagsrummet och det kändes bara... inte hemma. Inte som ett hem ska kännas. Så jag började kolla på Hemnet. Jag är obsessed av Hemnet. Jag kollar allt av intresse. Men med det kommer gnaget tillbaka. Tankarna. Hur gör vi? Hur ska vi göra? 

Är det bättre att:

 - Köpa en egen lägenhet, lite längre bort från jobbet, men där vi faktiskt kan bo och inte behöver bekymra oss att vår hyresvärd kommer och knackar på en dag när vi inte har särskilt städat och står i duschen bägge två? Jag hade inte ens linser på mig när vi öppnade dörren, så jag såg honom inte. Stod där och lyssnade på vad han sade när han sade att nu måste vi tyvärr flytta. Tur var väl det, att jag inte såg honom. För så fort dörren stängdes bakom honom fick jag ont i hjärtat igen. Vårt hem sedan två år... kommer inte längre att vara vårt hem.

- Eller hoppa runt i andra hand och betala hutlösa hyror varje månad, som snart kostar mer än en egen lägenhet skulle ha gjort? Aldrig egna möbler, aldrig som vi vill ha det på rikigt? Medan vi väntar på... ja, vad då? Jag vill inte längre vara gäst. Jag vill ha ett hem. Och ett hem råkar kosta en miljon eller två mindre borta i Göteborgstrakten, Trollhättan, där släkt och vänner redan bor.

Är det värt att köpa en lägenhet där borta, säga upp sig från jobbet, flytta dit och börja jobba? De har ju en högskola där, en jättebra sådan, så om vi ska gå skola sen passar ju det perfekt... Att bo där i närheten, gå skola och sen flytta någon annanstans om det inte passar våra mål och drömmar längre. Har man en lägenhet, en förhållandevis billig sådan, där borta kan man ju hyra ut den om man far och reser, och har kvar den när man kommer hem igen... så man slipper börja om från noll med noll pengar på kontot och tänka att skit, önskar vi köpte den där från början... Eller?

Eller köpa en här, där vi trivs, här som är hemma, vårt hem, för en miljon mer, som vi måste belåna extremt för att kunna köpa? Den jag nämnde igår blev jag kär i, men nu hittade jag en annan fin, mååånga fina, i Trollhättan. Mamma är uppväxt där så jag är ju nästan därifrån jag också, känner de västliga vindarna blåsa mina tankegångar ditåt. Det är inte lätt det här och jag vet inte vad vi ska göra, vem man ska fråga. Alla har ju olika åsikter och jag värderar dem allihop. Jag ska i alla fall gå på banken imorgon om jag inte jobbar och be om ett lånelöfte. Hur det går till, hur det funkar. Hur man gör. Bara för att hålla alla dörrar öppna. Ett hem med Johan, det är vad jag vill ha allra, allra mest. Har vi ett hem kan vi göra vad vi vill, åka var vi vill utan att bekymra oss för vad vi ska göra när vi kommer hem igen...

Låsa dörren och fara på semester utan att tänka mer på det. 

Hyra ut den om man åker på en långvarig semester.

Här eller där, eller någon annanstans? Vad tycker du?

Lördag förmiddag och just nu

- Laddar jag för en löptur med de gamla skorna, så jag inte behöver bekymra mig för uppkommande skavsår och kan njuta av turen innan det börjar regna.

- Upplever jag en rivande avundsjuka och ofantlig glädje för min pappa och hans blivande sambo som är på väg till Öland, mitt favoritställe på hela jorden (och hans), och fylls av minnen och nostalgi av koltrastar, sånglärkor och öppna, blåsiga vidder tillsammans med min familj.

- Inväntar jag svar från en mäklare. Jag har bokat in en visning på en lägenhet i grannkommunen en halvtimme bort och det pirrar i kroppen. Den var perfekt, med accepterat pris och närhet till natur, hav och rimliga avstånd till Täby Centrum och jobb. I och med att den var så pass fin lär det ändå bli budgivning vi inte har råd med, men det vore fantastiskt att i alla fall åka dit och kika. Förstahandslägenhet vill vi ju helst ha...

- Väntar jag och vi på att besöka den första tilltänkta andrahandslägenheten när Johan kommer hem från jobbet ikväll, alldeles i närheten fast ändå inte. Fast magkänslan säger ändå, eller snarare viskar lite försiktigt, sådär som små barn gör när de drar i mammas tröja och ser upp mellan två pippilotter på var sin sida om huvudet: "Jag vill så gärna titta på den där förstahandslägenheten också...." och huvudet har redan börjat göra upp scenarion om hur det vore att bo där, jag och han, inreda så som vi vill ha det, med vår pyttelilla trädgård och våra två sovrum, vardagsrum och datarum/bibliotek. Ni ser ju? Ni hör ju? Då kan jag äntligen få mitt bibliotek/studierum.... och vi kan sätta ner rumporna någonstans utan att behöva bekymra oss för att vi snart måste flytta därifrån...

- Ska jag göra klart sista Hälsopedagogikuppgiften och sedan är kursen klar.

Men nu, på med löparkläderna och iväg. Drömma får jag göra när regnet smattrar mot fönsterrutorna och jag myser upp mig i soffan med en tekopp, hälsoboken och matematiken och gnager på blyertspennan så där som jag gör när kugghjulen snurrar i jakt på rätt siffertal.

Det har varit radiotystnad här på bloggen ett par dagar nu och det är först nu som jag kan sätta mig ner vid en dator och skriva ner det som har hänt sedan sist. Jag har nämligen börjat jobba. Tisdag kväll ringde vikariesamordnaren i Täby Kommun och erbjöd mig ett kontrakt som lärare /resurs/ fritidspedagog/ förskolepedagog/ barnskötare/ vikarie och sedan onsdag morgon har jag varit stationerad på en skola en bit härifrån i en helt fantastisk klass.

Om jag trivs? Om jag trivdes mer än jag någonsin trodde jag skulle göra? På bara tre dagars jobbande? Ja, oh ja. Det tog två timmar så insåg jag att japp, det är det här jag ska göra. Barnen är så härliga. Lärarna så fina. En elevs mamma kom fram till mig under lämningen här om dagen och sade "jag måste bara få säga vilket fantastiskt intryck du gjorde på min dotter igår. Hon pratade om dig hela kvällen och längtade till hon fick komma tillbaka till skolan." Att hon vågade säga det till mig. Herregud vad glad jag blev.

"Jag såg dig under rasten, du hade ett helt harem av elever efter dig - det märks att du är omtyckt" sade en annan lärare till mig.

Jösses vad jag trivs. På söndag får jag mitt nya schema för veckan som kommer. Och jag är så glad. Jag trodde inte jag skulle tycka om det så här mycket. Men det gör jag. Ja, oh ja. Det gör jag. Så nu har jag börjat tänka, skissa, planera.

Johan vill fortfarande åka till Australien och gå utbildningen som sträcker sig över ett helt år, och då sade jag till honom att om det är det du verkligen vill bli så startar vi ett företag där han är PT och jag är kostrådgivare. Enkelt sagt. Många underkategorier. Många frågetecken och många idéer, men hela planen var så bra. Då får han jobba hur mycket eller hur lite han vill, testa på PT-livet, är det nåt för mig, för oss? Och går det inte, så går det inte, då lägger vi ner och mer är det inte med det. Vi kan fortfarande jobba med annat på sidan av, men om vi gör det här har vi ju ett gemensamt mål att se framemot istället för två separata. 

Johans andra plan är att bli lärare. Vad kul sade jag, anmäl dig till vikariesamordnaren så fixar hon in dig i en skola och du får se om det är något för dig. Våga. Testa. Chansa. Gör. Som jag gjorde nu. Vi kan vara lärare och vi kan driva företag på sidan om. Det är inte orealistiskt. Jag har skissat på en plan. Flera sidor. Det är så jäkla coolt så jag blir så uppspelt och vill börja nu nu nu. Vi kan båda göra det vi älskar. Vi kan bara göra det vi älskar, om vi vill. Träna, äta gott, lära ut, både vuxna och barn, vara tillsammans, hur mycket vi vill. Två individer, ett par, med ett gemensamt mål och gemensamma drömmar.

Jag är redo att spänna på mig bältet och köra. Prata med banken. Med Arbetsförmedlingen, hur det egentligen går till att starta företag. Vad kostar det? Alla sådana saker. Det är skitläskigt, men det måste det få vara. Men ingenting utan en skiss, en plan, så man ser om den är genomförbar. Och detta är i högsta grad genomförbart, med lite jävlar anamma och framåtanda och driv. Vi är lika varandra i mycket, men olika i de sakerna som jag tror kommer bli en perfekt balans för hela den här baletten. Jag är impulsiv, han är eftertänksam. Jag flyger omkring i det blå, och han håller i snöret nere på marken och ser till så att jag inte far iväg allt för långt. En super-kombo för detta, jag bara vet det. Känner det.

Jag vill åka till Irland på ridläger, det har jag velat hela livet och jag kommer ångra mig om jag inte får fara någon gång, men, om jag åker dit och upplever landet tillsammans med Johan kommer jag vara minst lika glad och nöjd, för ridlägerdrömmen finns kvar och driver mig framåt i livet, i det jag gör, och vem vet, jag kan kanske åka dit med min dotter om tjugo år. Bara för att man inte gör det just nu betyder inte att man för alltid stänger dörren för möjligheten. Det finns så mycket att göra i livet.

Min farmor studerade när hon var 45.

Min mamma kommer att börja studera till sin livsdröm när hon är 49.

Att göra det här vore så kolossalt roligt och givande och intressant. Läskigt. Men mäktigt. Och går det inte så går det inte. Då har vi i alla fall provat. Tillsammans. För tillsammans är den plats jag vill vara på. Drömmar ska man ha, det är det som driver oss framåt, men vi får inte glömma bort att leva idag. Ta vara på den här dagen. Och inte heller glömma bort... att vi är två i det här. Uppåt, framåt. Vilka oändliga möjligheter det finns, när man är två med någorlunda samma dröm. ♥

Jag har många bekanta, många gamla jobbkompisar på Facebook man inte riktigt får tillfälle att träffas så ofta man kanske skulle vilja. Och jag har några få, riktigt nära vänner, och jag är så glad att de finns. Då vi bor över hundra mil ifrån varandra blir det av föreståeliga skäl inte många träffar per år, inte längre, och det är självklart inte så roligt när man spenderat så mycket tid tidigare med varandra. Men det gör egentligen inte så mycket. För mina vänner där hemma är sådana vänner jag inte behöver prata med varje dag, och när vi ringer varandra är det precis som vanligt, precis som förr, vi vet var vi har varandra och vi faller snart in i jargongen trots månader utan att ha sett varandra.

Min vän åt ena hållet och min vän åt andra hållet blev snart vänner de också. Vi är alla olika, men samtidigt så lika. Vi har känt varandra sedan vi kom upp i skolåldern och har kanske inte alltid funnits där för varandra hela tiden, men så är det ju, det går i vågor likt allt annat. Men jag är så tacksam att jag har dem och trots att jag önskar mig ett litet, mysigt, romantiskt bröllop vill jag att de ska finnas där och se mig gifta mig med mannen jag älskat så länge. 

De sade aldrig att jag var tvungen välja mellan dem eller honom när jag blev förälskad. De sade aldrig att jag inte hörde av mig lika ofta när jag tillbringade dygnets alla vakna, och sovande, timmar med honom, att vi inte sågs lika mycket när jag spenderade mina lediga helger i hans armar på andra sidan landet. För de visste. Och jag visste. Han är mitt allt. Han är en del av mig, min andra halva, och de öppnade armarna för honom när de förstod, när de märkte det. De fanns kvar där när jag kom hem igen, och så var det förstås även när de blev kära och tillbringade så mycket tid de kunde med sina respektive.

Var vinden än vänder så kommer vi alltid ha varandra. Var jag än bor. Och det känns så himla skönt. Med mina vänner är jag trygg. Tillsammans med min man är jag också det. Han är tryggheten jag alltid har velat ha och behövt för att kunna växa som människa. Han är tryggheten jag vänder mig till när marken svajar under fötterna, den som skrattar åt mig och håller om mig och älskar mig och som håller mitt hjärta. Han är allt. Han är verkligen det. Och det gör mig till jordens lyckligaste människa att få vara hans, att få kalla mina vänner för mina bästa vänner även om det gått flera år sedan vi kunde umgås "som vanligt", springa över till varandra och gråta till Titanic eller snacka skit eller mens eller om annat folk och få LRS över våra respektive, och sitta där och bara kvida för att vi är så lyckliga. Japp, tjejer gör så. När orden inte kommer ut och man klyver ansiktet med ett leende som når från öra till öra, då vet man att det är äkta.

När jag slår upp ögonen på morgonen vet jag att det är äkta. När jag samlar mina två vänner för att tala om att jag är glad att de finns, för sånt behövs ibland, vattna de relationer man har, är det också äkta. Jag är lyckligt lottad. Och jag är så djupt tacksam och glad för de människor som finns i mitt liv och som förgyller mina dagar med skratt, kramar, långa meddelanden, korta meddelanden, hjärtan och pussar och kvidanden i skriftformat och en varm kropp när man ska gå och lägga sig. Så outsägligt tacksam. ♥

Jag har funderat rätt mycket över en grej här i dagarna. Så när vi gick och lade oss igår kväll så viskade jag till Johan, så där som vi gör till varandra när Johan bara vill sova men jag kommer igång rejält med ordbajseriet. Varför är det så? Jag är som mest kreativ på kvällarna också, och har min peak just när det är läggdags. Märkligt. I alla fall, så sade jag till honom, "förlåt för att jag är inne i en bebis- och ringperiod just nu" och han svarade "Jadu gumman, det gör inget, för den perioden har bara varit i nästan fyra år nu". Haha..... 

I alla fall. I morse snörde jag på mig löparskorna efter en löpanalys på Intersport, dit jag ska återvända inom snart när min första lön trillat in - och for ut på en tur runt sjön. Jag lade mig raklång på den långa bryggan under pausvilan och lät solen värma mitt redan grisrosa ansikte och hörde måsarna skria i skyn och vågorna klucka mot kanten. Det luktade, andades, kändes som sommar.

Sen så låg jag där och lät tankarna åka förbi utan att egenligen greppa tag i dem. Jag lät dem säga vad de ville men lade ingen energi på att ta itu med det, det hade ju inte hjälpt dittills trots många om och men. Ljuden av sommar blandades av känslan av den långsamma längtan som brann i bröstet och så en rejäl dos vånda och ett försök att vara realistisk, som så många dagar förut. Men när hjärtat säger till...

.... Så hittade jag detta i huden där byxlinningen legat! När hjärtat säger till. Så. Jäkla. Jag-vet-inte-vad. Jag stod och tittade på det i flera minuter. Jag lovade ju här för ett par månader sedan att jag aldrig mer skulle gå emot min magkänsla? Ja, och nu bara... Ett hjärta på magen. Vad betyder det? Att hjärtat är med magkänslan, eller att jag ska lyssna på hjärtat i det här, för att magkänslan säger så? Märket var kvar i säkert en timme, trots att de andra strecken försvann. Trots en dusch och massor av vatten. Jag älskar sånt här, så jäkla häftigt och läskigt.

Nu kanske folk tror att jag inte äger annat än en randig klänning när det är det enda jag lägger upp, men den råkar vara favoriten här hemma just nu. Min älskade zebra-klänning jag alltid bär på somrarna är tydligen inte lika uppskattad av den andra i mitt hushåll, som säger att "det skulle vara som att sätta på en zebra", happ... Då får vi ta svartvitt i ett annat mönster, helt enkelt ;-)  

En annan - ny - favorit är Lindsey Stirling med Shadow. Att fiol kan låta så vackert och uptempo på samma gång. Den åkte raka vägen ner i min springlista så nu längtar jag efter morgondagens sega fötter som får vakna till denna, för det blir en långsam och längre tur när Johan farit till jobbet. Och sen matte. Och hälsopedagogik. Och besök av hyresvärden för inspektion och mätning av badrummet. Nervöst. Som tusan. Lika nervöst som hjärtat, som hamrar och pickar, sprängfullt av kärlek. Men när hjärtat säger till... får huvudet säga vad det vill.  Jag har ju ändå lovat det den gången jag föll illa och inte tog mig därifrån... jag kan väl inte svika det nu, inte när det gäller.... något som detta?

I used to think that I was strong
I realize now I was wrong
Cause everytime I see your face
My mind becomes an empty space
And with you lying next to me
Feels like I can hardly breathe

I close my eyes
The moment I surrender to you
Let love be blind
Innocent and tenderly true
So lead me through tonight
But please turn out the light
Cause I'm lost

Everytime I look at you

And in the morning when you go
Wake me gently so I'll know
That loving you was not a dream
And whisper softly what it means to be with me
Then every moment we're apart
Will be a lifetime to my heart

♥

Det doftade blöt gräsmatta efter ett varmt sommarregn i hallen utanför lägenhetsdörren när jag gick för att handla tidigare idag. Den kalla blåsten ifrån gårdagen var borta och solen tittade fram lite nu och då till största delen dold bakom disiga, tunna moln.

Jag tänkte på sommar och skog när jag låste dörren bakom mig. Jag tänkte på alla somrar som barn där man sprang barfota ut genom dörren, graciöst hoppade över gruset för att få någorlunda välklippt gräs mellan tårna istället. Hur man rusade utan mål, utan planering, rakt fram, väjde mellan stenar och ros- och vinbärsbuskar mot skogen eller mot sjön eller mot den grönskande äng vi lät vara ifred från gräsklippare och häcksaxar där blommorna frodades i mängder, eller till den gamla ladugården. Trampade på samma mark som min farfar och hans syster en gång sprungit över, när de var lika gamla som jag och min syster.

Kan man skogens språk är man aldrig ensam. Man är aldrig vilse om man förstår varför den och alla dess invånare beter sig som de gör. Hade jag inte haft diabetes hade jag kunnat bo i en skog i flera veckor, månader. Jag hade förmodligen blivit semi-vegetarin, att lägga mina små fingrar runt halsen på en panikslagen harpalt känn hjärtstannande hemskt. Men fiska kan jag. Jag vet vilka sorters bär man kan äta, det går att koka nässlor och tallbarr för en brygd som lenar hosta och sveda och som främjar immunförsvaret.

Jag brukade gå ner i "skogen" nedanför huset och låtsas att jag var i en annan värld. Krypa genom blöt mossa och axelhöga ormbunkar, klättra upp för den täta rönnen ovan komposthögen och slutligen komma ut på den lilla skogsvägen bakom dem. Jag brukade cykla längs strandpromenaden både till och från skolan och alla påhittade äventyr, äta mig proppmätt på bären naturen utanför knuten gav. Blåbär, vinbär, hallon - hallonen invid rönnen och komposthögen var de bästa och saftigaste - åkerbär, smultron, lingon, och så någon gång råkade man sätta tänderna i sprakabär och kråkbär och grimaserade genast. Jag hade namn på varenda plats, fågel, fantasidröm, till och med min cykel fick ett namn och alla mina gosedjur - fast det är en annan historia.

Och allt detta tänkte jag på medan jag låste dörren och kände doften av en blöt sommaräng efter att åskstormen har försvunnit och de första solstrålarna sken upp den någorlunda omskötta gräsmattan, den vildvuxna gräsmattan, rönnen och träden och de mörka molnen på väg bort. Och alla måsar som samlats nedanför för dagens beskärda mål mat.

Det var så länge sedan. En annan tid. Långt för länge sen. Och snart, om några eller om många år, kanske det springer ut en likadan glasögonorm med äventyr och fantasiglittrande ögon ur ytterdörren och bryr sig inte om annat än framåt, gräset under de nakna tårna och skrattet som tar sig upp genom strupen.

Mamma, kan vi baka blåbärskaka?
Pappa, vad är det för fågel som sjunger?

Och solen som sakta sjönk ovan taket och färgade rönnens löv till orange och guld; medan den svarta fågeln satt högst upp och dess sång för alltid skulle förnimma om en sommar för länge sen och känslan i en liten flickas bröstkorg och hur magiskt hon tyckte att det var.

Hur magiskt hon fortfarande tycker att det är, med telefonen hållandes mot örat och en mamma eller en pappa eller syster i andra änden. Med någons älskade famn att försvinna in i medan koltrasten sjunger utanför, även här, även så många år senare, rakt in genom det öppna fönstret, rakt in i hjärtat. Där det och minnet av det som var och det som blev och det som är alltid kommer fylla henne med samma glädje och kärlek oavett var hon är eller hur gammal hon blir.

Det är vår ute, och det gamla rensas ut och ersätts av nytt liv som kan få blomstra istället. Jag tror själen och hjärnan ibland är i behov av samma sak. Att få ventilera, även om ingenting är logiskt och ilskan lägger en slags skärpa över alla ord som sägs och som fyller hela kroppen med adrenalin. När adrenalinet försvinner tar den med sig allt det som var gammalt och trasigt och inte längre spelar någon roll, så att även kroppen kan få ta del av vårens pånyttfödelse.

Jag önskar bara att den kunde ta med allt det dåliga samvetet också. Våren har inget dåligt samvete. Det som var trasigt och gammalt, det var trasigt och gammalt och nu är det ersatt med någonting bättre och friskare. Men jag har haft dåligt samvete över saker och ting i hela mitt liv och jag har alltid varit bra på att snacka och jag tror att det gör saken mycket värre. Alla ord som kommer ut ersätts med ett uns av dåligt samvete och sen rasar en hel flod inombords och man tänker att varför i hela helvete sade jag sådär när det var något helt annat jag egentligen menade. När jag inte säger det rakt ut utan lindar in det i massor av gamla och trasiga saker som ingen av oss förstår eller blir klokare utav. 

Vad jag hade gjort för att spola tillbaka tiden. Ta tillbaka tårarna till det ögonblicket när han kramade om mig i soffan, innan jag börjat med vårstädningen jag då kände vad nödvändig. Se hans leende sådär fint och vackert lysa upp hela rummet. Jag hade bara behövt säga "jag vill bara att du lever ditt liv just nu även under tiden du strävar mot din dröm", bara det, den meningen, och bara behövt dammtorka litegrann, polerat upp de gamla och dammiga sakerna långt där inne så att de åter glänste igen. Men nej, istället lades ord på ord och vårstädningen med ommöbleringen blev till ett faktum jag är oändligt ledsen för nu i efterhand.

Han har gett mig den skönaste fåtöljen som går att få, stoppad med alla underbara minnen vi har tillsammans. Han har gett mig ett helt hem, omsorgsfullt målat med sakerna vi har sagt till varandra, alla flamsiga stunder där vi har skrattat tills vi har brutit ihop av tårar. Under fyra år har han varit det vackraste, det bästa, det underbaraste jag vet, och han har aldrig svikit mig, alltid lyft upp mig högt ovan molnen. Så varför den plötsliga vårstädningen utanför det lilla huset dök upp mitt i allt vet jag inte, och det dåliga samvetet river och sliter och jag är så ledsen trots att det är okej, nu, sådär när stormen bedarrat och hans hand mot ens kind är det skönaste som finns. Men alla gör så. Det behövs nog ibland, för att något nytt ska få chansen att ta vid där det gamla rensades ut. Kratta bort löven och se alla knoppar av outslagna blommor inunder som väntar på att få komma fram. 

Aldrig utan dig! ♥ 

För alltid. För evigt. Förlåt.

Taggar: #vår #vårstädning #sambo #minman #kärlek #lycka #metaforer #drömmar #resor #resa #berättelse #författare #känslor #vårkänslor #reflektion #älskling #föralltid #förevigt #nallepuh #citat #förlåt