Jag har dåligt samvete. Jag bara säckar ihop som en... säck potatis i soffan strax efter att Johan har gått och är så lycklig över att jag får vara med honom så jag bara sitter här med tårar i ögonen och ett leende som lyser upp hela mitt inre när jag tänker på allt vi har och gör. Igår så längtade jag efter att det skulle bli kväll så vi skulle kura ihop oss i soffan och spela Witcher 3 eller se Homeland eller busa och äta middag. Men det blev inte så, och för det är jag så ledsen och har dåligt samvete.

Jag glömde min blodsockermätare på jobbet och efter olyckan kände jag att jag inte mådde allra bäst. Blodsockret brukar ju stiga under stress, adrenalinpåslag, inflammationer och liknande, så jag tänkte på det och doserade insulin därefter uti det jag åt igår även om jag inte fick i mig så himla mycket med den smärtan i halva kroppen.

Så kommer Johan hem och jag börjar må illa. Tar Resorb, lagar klart middagen, äter en fågelportion och trycker i mig massa insulin. Det är här mitt dåliga samvete kommer in. Inte bara för att jag inte kunde öppna i morse, vågade öppna i morse efter det som hände, utan rädsla för att det där igår ska hända igen. Jag är helt utpumpad efter det. Jag mådde till slut så illa att jag var tvungen att kräkas. Jag hatar det. Det värsta jag vet. Och det gjorde jag. Om och om igen bara att inget kom ut för det var ju inte magen det var fel på, det var blodsockret och ketonerna, antar jag...

I med mer insulin, Samarin och en lång varm dusch, den andra för igår, och sedan lade jag mig i soffan helt matt och slut och med ont i magen bredvid Johan som sa "äntligen kan jag sitta ner i soffan" (och då menade han efter en hel dags arbete). Och då rev det bara i mig. Han har haft en hyfsat bra dag på jobbet, är nöjd över att jobba kontorstider, och vi skriver med varandra så ofta vi förmår och kontentan är ungefär att vi båda längtar till nästa soffmys, för att det är det underbaraste i hela världen. Och så kommer han hem till en tjej som är helt uppåt väggarna dålig, helt plötsligt från ingenstans. Det var inte så det skulle bli.

Jobbet idag hänger på en skör tråd. En tunn tråd. Jag ser att det är ungefär en månad sedan jag kände mig likadan. Inte med blodsockret eller ketonerna, men med den där ofantliga tacksamheten och lyckan och glädjen och så är man bara så tom. Det är väl den tiden på månaden. Jag har nya p-piller så kanske är det dem som gör mig såhär. Jag vet att det bara är en fas. Jag är lyckligast i världen. Så glad att jag får dela mina dagar med Johan och att vi snart kommer att fira vår femte jul tillsammans sänder fjärilar ner i magen. Fem år. Fyra och ett halvt enligt kalendern, men den femte julen står för dörren. Åååh vad jag ser fram emot det.

Vad jag ser fram emot ikväll, idag, imorgon. Nästa vecka. Jag vet att det skiner igenom i varje inlägg, den där djupa kärleken jag hyser. Kalla mig töntig om ni vill, det är ok. Kalla det gulligull, för det är precis vad det är, rakt ifrån hjärtat. Farfar sade här om dagen att han satt vid sjukhussängen och strök farmor över kinden och att han tyckte att hon var så söt. Stolthet, glädje, kärlek i hans ord. Efter femtiofem års äktenskap. Femtiosex.

Tvåsamhet, den finaste gåvan man kan få. Jag trodde inte att det gick att känna så här. Och här sitter jag. Vi. Eller bara jag, men ni vet vad jag menar. I hans armar är jag trygg. I hans närhet är jag fnittrig, lycklig, hoppig och studsig och bara glad. I hans närvaro vågar jag det jag inte vågar annars, för jag vet att han tar emot mig om jag faller.

Vet ni vad som gör mig mest glad? Det där som han säger att jag är som vackrast när jag vaknar på morgonen, utan smink, med rufsigt hår och plirande ögon och kinder som är påsiga. För då är jag, jag. Ingen annan har någonsin sagt så till mig. Han bara ser mig. Den jag är innan jag hunnit sälla mig till världen där utanför. När jag fortfarande är i vår bubbla. Du är som vackrast när du vaknar på morgonen. Älskade du. Tack för att du finns.

Jag är egentligen inte klar. När jag masar mig ur sängen vid tjugo i sju varje morgon vet ryggraden att jag har fyrtio minuter att göra mig klar - för det är så länge det tar. Jag gör det liksom på autopilot, med sömndruckna ögon utan glasögon stapplar jag in i köket, trycker in huvudet i kylen och stirrar på objektet två centimeter framför ansiktet i hopp om att det är smöret eller yoghurten. Känner med fingrarna, tänker med blicken riktad rakt framåt i suddighetens suddiga värld. Häller upp yoghurt eller smör på mackorna (glutenfria) och knäpper igång tekokaren någonstans i all den suddiga massan.

Ja men ni vet ju hur man gör sig klar på morgonen. Håret åt alla håll, ansiktet svullet (i alla fall mitt), morgonrocken i ett krampaktigt grepp om kroppen då jag alltid fryser när jag stiger upp. Och den första droppen te, gräddligt och hett, i soffan eller vid köksbordet. Lite gos med Johan, sedan vinkar jag iväg honom vid dörren och fortsätter med de fyrtio minuterna. Nu har bara trettio gått, och jag har varken sminkat mig eller borstat tänderna, jag bara sitter här vid datorn (som jag inte ska göra förrän efteråt) och snorar (ja, visst är det fantastiskt hur sällan man kan vara snorig?) och... tänker, så allt annat gled in i den där suddiga massan även fast jag har linserna på mig. 

Jag är så glad och tacksam. Samtidigt blir jag så ledsen. Eller inte ledsen, sådär som jag var för någon vecka sedan när jag bara ville gråta för allting, men... bara liksom ett stort jaha. Ojdå. Allting har sedan juli fallit på plats. Ny lägenhet, utringt på mitt vikariejobb varenda dag sedan dagen innan skolstarten i augusti, och nu fast jobb - tillsvidaretjänst, men det kanske är samma sak. Kontrakt som sträcker sig i två år framåt. Världens finaste sambo jag är så himla kär i.

Och igår fick jag veta att jag blivit antagen till förskollärarprogrammet på LTU. Antagen, inte reserv. Antagen. Liksom förtjänar jag det här? Varför då? För att jag hade en skitvinter med femton olika sjukdomar som avlöste varandra och nu gör någon människa eller gud bot för det, jag vet inte? För att min mormor dog? Varför? 

Nu måste jag gå och göra mig klar på riktigt, jag kan inte gå till jobbet och snora utan smink och med salami-andedräkt. Men jag blev så mållös. Så tom. Jag vet att man inte ska tänka så, varför förtjänar jag detta, yin och yang och allt det där. Men det är svårt att låta bli. Jag vill inte att mitt liv ska backfire in my face när nyhetens behag lagt sig och något jättehemskt händer. Jag vet inte varför jag säger så.

Jag vet ju att jag gör ett bra jobb och att det är härligt och underbart att det uppmärksammas. Att jag äntligen börjar få ordning på det och kan visa världen och mig själv och alla i min närhet att jag minsann också kan. Jag har alltid haft hög självkänsla. Vetat att jag duger, oavsett vad det gäller. Förutom zombiespel, då blir jag rabiat. Kanske är det självförtroendet som inte reser sig som det ska och tar emot allt detta utan att blinka så som det förväntas av en stockholmare med självförtroende och yta som hyllas av gudarna. Kanske behöver jag sätta nya glasögon över dess näsa också, så att det ser och vet att jag är en i gänget också. Att jag är mer än vad jag tror. Att jag är duktigare än jantelagen någonsin skulle berömt mig med hemma i Kalix.

Tänk att jag och Johan hamnade här. Så glad jag är för det. För oss, för honom, för mig. Det är så fint. Så perfekt, just nu, just här. Lite stökigt på sina håll och diskmaskinen måste tömmas, golvet i sovrummet skuras. Men det är fredag, och ikväll och i resten av helgen är det bara vi två. Jag älskar de dagarna. Jag älskar det vi har. Det är jag alltid och evigt tacksam för. Tack för att du valde mig. Att jag får dela mitt liv med dig. Du är det viktigaste som hänt mig.

Min babe och jag, Grekland 2014. Fulla och glada. Lyckliga. Alltid. ♥

När adrenalinet och endorfinerna svävade runt inuti kroppen och jag cyklade hem från gymmet med värkande ben och kalla fingrar trots mina vantar tänkte jag på de sakerna som får mig att ta djupa andetag av vällust och blev sådär själaglad.

Jag tänkte på hur fruktansvärt skönt det är att låsa in sig på toaletten och "kissa" i tio minuter med Facebook-flödet som scrollas förbi eller där blicken är fast i de brokiga tapeterna i andra änden av det lilla skrymslet och man hör och känner hur alla barn springer och skrattar och skriker där utanför och man har laglig - nöden har ingen lag - rätt att inte bry sig just då. Hej småbarnsföräldrar, jag förstår nu verkligen det där med toalett-egentid ibland någon gång sådär mitt i veckan. Hallelujah.

Det är så skönt att bara andas för ett par minuter, blaska lite vatten i ansiktet eller borsta håret bara för att dryga ut de där fem minuterna och sen återgå till alla mysiga barn och busa eller måla eller leka eller dirigera eller hjälpa och bli dränkt av bautakramar och "du är min, jag ääälskar dig." Busråttor. Och orden: "Häl äl lilla gliiisen din." Ja, du är min lilla glis, alltid så glad och skrattig. 

Jag tänkte på hur skönt det är att sjunka ner i soffan efter ett träningspass som gick så bra. Soffan är så mjuk, inbjudande, vårt lilla hörn nedsutten för att passa våra rumpor perfekt. Luta tillbaka huvudet och bara... aaaah... vanligtvis tjugofem minuter efter att man slutat jobba, även om det blev två timmar senare idag. Och med tanke på det...

Hur fantastiskt roligt det är när chefen säger att hej, jag vill förlänga ditt kontrakt till och med juni... 2017! 2017 är så futuristiskt det bara går att tänka sig, det var liksom 2008 för två år sedan, och jag ska vara en del av det. En del av den futuristiska framtiden på skolan jag trivs så väl i. Jag. Jennie. Lilla Jennie från lilla byn där alla säger jå och mosatrampare och trora och myssing och baki och äter smola till frukost. Hallelujah. Hur magen fylls av brusande fjärilar. 

När jag tänker på hur skönt det kommer vara att åka hem över jul och ligga i soffan och äta kolor och lussebullar och veta att jag får betalt för det. Hurra. Åka madrass i slalombacken, mysa framför brasan, skidra, promenera, fotografera, bara vara, träffa kompisar, titta i skyltfönster, dricka te. Allt tillsammans med mitt hjärtas hälft.

När jag tänker på Johans ansiktsuttryck när han kommer hem eller när han vaknar eller när han är glad och ler. Min mage exploderar av flygande fjärilar med vackra färger, när han bara finns till sådär som han gör och det nyper till i maggropen av kärlek och en slags oförstående, lycklig huvudskakning. Hjälp, är du min? Är jag din? Är den vackraste och härligaste och viktigaste människa jag någonsin mött min? Fyra och ett halvt år snart och jag bara sitter här och bara andas för att jag inte kan förstå det. 

Jag vill åka till världens ände med dig. Jag vill åka till Soffhörnet i Mitten och spela The Last of Us så vi glömmer att gå och sova i tid. Jag älskar dig räcker inte till. Jag vill ge dig hela världen och lite plättar på det. Betalda plättar. Egengjords plättar. Lediga plättar. 

Och ja, för att återgå till det icke putti-nuttiga. Min kvällshumor är hysteriskt kul. Jag älskar mig själv. Så jävla rolig. Eller hur?

If I lived a million lives

I would've felt a million feelings

and still would I have fallen

a million times for you

 - r.m drake

Pust och stön, full av energi fram till skogsbesöket och ett antal tjattrande, öronstängda barn och där dog alla planer om att ta sig ut i löpspåret. Men nu är jag hemma, i soffan med en tekopp och har precis ätit middag - smola och en korvbit, fast det måhända blev stockholmsversionen då jag försöker sluta med gluten igen och bara hade corn flakes hemma. Nåja. Solen skiner, benen värker efter lördagens kortkorta löptur och jag är slut, men alldeles tillfreds. När energin kickar in ska jag röja upp i köket, göra det fint här. Igår var vår fyra år och två månader-dag, eller som jag märkte när vi nästan skulle gå och sova - femtio månader. 

Så nu när Johan kommer hem kommer diskberget efter gårdens middag att vara ett minne blott, diskmaskinen snurra på sista minuterna och köket dofta fräscht av såpa och vara skinande. När energin kickat in. Fem minuter till, sedan kommer det krypande, anfallande, det där sprittet i benen, i magen, som drar mungiporna uppåt och fyller hela kroppen med glädje. Sockerruset, än mer markerat nu efter diabetesdiagnosen. Men i alla fall... Jag ska städa och göra fint för Johan jobbar en timme längre än mig och är piggare än mig och ska träna. 

Älskade fantastiska. Det kittlar i magen, det rör någonting djupt där inne när jag tittar på honom, när jag smyger upp vid hans sida när han sover på morgonen - idag var den första på lääänge jag kunnat göra det - och han är sådär varm och fin. Femtio månader. I femtio månader har jag fått leva tillsammans med den vackraste, finaste personen som tänkas kan. I femtio månader har jag älskat honom. Det slog mig ju som en säck cement den där gången när vi först träffades, det har jag berättat många gånger förut. Kärlek vid första ögonkastet. Attraktion. Någonting mer.

Men det var inte den där känslan av "kom hit så har vi lite kul" som plöjde genom min kropp som en vinterstorm som tog andan ur mig när han uppenbarade sig, sådär som man kanske vill och kan tro när en översnygg, muskulös man kliver ut rakt i ens bröstkorg och det är öken på kärleksfronten. Det svarta håret, skäggstubben. Det där sexiga leendet, de glödande ögonen. Hans röst. Nej, det var någonting mer, någonting djupare, som nitade fast mig vid golvet där jag stod. Något som såg rakt ner i min själ och viskade "där är du ju, jag har väntat på dig i hela mitt liv." Så naturligt. Så rätt. Och cementsäcken föll rakt ner i skallen, dammade till hela min identitet.

Jag tittade på honom, kved åt hans uppenbarelse varje gång hans ögon mötte mina under de kommande veckorna. Vad skulle jag göra med all den där hettan, det där självklara här är mitt liv ta det jag vill inte ha det utan dig det kan aldrig mer bli som förr, jag kan inte sluta titta på dig? När jag hela tiden kände det där klickandet, bultandet, fördjupas för varje dag, varje minut, för varje mail som senare damp ner i inkorgen. För varje spontant "men är du här"-träffar på stan som hotade att sätta brand på hela mitt inre. Vid alla vakna MSN-nätter där jag leende tog mig igenom arbetsdagen med fyra timmars sömn i bagaget. Alla skratt, skämt, diskussioner. Hans mjuka, varma närvaro. Där jag var, där var han. Där han var, där var jag. Som magneter. 

När han kysste mig den där första gången, grabbade tag i mina handleder och förde ner dem och sitt ansikte mot mitt, kunde jag svära på att det där klickandet bara lade sig ner på sin plats, där det var ämnat att vara, att stanna, att växa, att leva för resten av sin livstid. Så naturligt, så glasklart. Och jag minns att den där säcken cement ramlade över mig ännu en gång sedan han höjde huvudet och såg på mig. Bara såg på mig. Där, och då. Jag bara... visste. Utan krusiduller, utan en tanke på att hålla emot eller spela svårfångad. Gör om det där.

Här är mitt liv. Ta det, jag vill inte ha det utan dig. Jag vill leva det med dig. Binda samman mitt med ditt, se världen genom dina ögon. Fläta samman fingrar och hud och säga samma saker och tänka samma saker och kura ihop mig vid din sida när jag sover. Låta din kroppsvärme vagga mig till sömns. Varje natt. Alltid, alltid. Det är du. Det har alltid varit du.

A million years from now,

my heart will ever hold you.

Och så. 

Puss!

Hösten är här med nyckfulla regnskurar, för stor jobbjacka som jag under korta stunder i fönsterglasen ser ut som min mamma i. Jag står med på schemat uppsatt på tavlan på Fritids, jag cyklar hem i vinande stormar så att det suger i benen i alla backar och handen får torka bort vätan ur ansiktet på väg framåt. Kallt, grått, sedan kommer solen och jackan åker av fortare än kvickt. Sommaren har inte släppt sitt tag, inte än, inte helt. En krigare är vad hon är. 

Ögonen är grusiga nu trots att klockan bara är lite över nio. Imorgon är det fredag igen och en ledig helg tillsammans med min stora kärlek väntar, som jag ser fram emot det. Tekoppar i mängder och tända ljus och min nya favoriträtt zucchinipasta och snart borde min nya diabetesmottagning ringa för att boka in en tid för årskontroll och ögonbottenfotografering. Sist jag var på en sådan ska jag inte nämna för det svider lite att tänka på, men mitt långsocker är fortfarande fint så ta i trä, så jag hoppas att det ändå är okej ställt med mina brungröna tingestar. Jag skickade efter ett par nya glasögon här om dagen också och jag kan knappt bärga mig inför att jag får hem dem, åh. 

Och när lönen kommer, vilket den borde göra imorgon, lagom till helgen och allt vad det innebär, så ska jag styra min breda näsa hela vägen till den för mig okända affären som hyser kappan jag blev vanvettigt kläd-förälskad i i samma veva som jag provade ut nya glasögon. Den, en vinröd sjal, mina glasögon och slutligen en ny väska och ja, hela detta inlägg är receptet på allt det som känns alldeles, alldeles fantastiskt.

Veckorna går så fort när man börjat jobba igen. Det är måndag, tisdag och fredag varenda dag tycker jag, och så brer helgen ut sig i all sin prakt och mysiga, regniga dagar med morgonrocken hårt virad om kroppen. Imorgon är det friluftsdag. Bara ordet mulnade till mitt medvetande redan för flera veckor sedan när jag hörde talas om det. Och dagen har kommit närmare och närmare. Jag tänker tillbaka på mina egna friluftsdagar och får ont i magen redan nu fast jag är vuxen, fast det är länge sedan.

Det kalla regnet, den grå kylan och matsalen som luktade fränt och konstigt och vi som inte ens satt vid vårt vanliga bord. Jag satt på någon annans plats. Tittade bort över lokalen på min egen, önskade vi kunde sitta där istället, men det skulle ju ändå inte vara samma sak. Alla mina klasskompisar var inte där. Några få, som nu delade samma grupp, och så resten en skara rastlösa, irriterade äldre elever. Hur jag hatade det. Ja, det gjorde jag. Jag hatade de dagarna - minns de dagarna - mer än allt annat ifrån skoltiden.

Och imorgon är det alltså dags igen. Men den där blanka, bleka ansiktsuttrycket jag gick runt med då, för nästan femton år sedan, syns inte någonstans hos de barn jag jobbar bland. Det finns inte kvar. Istället lyser ögonen på dem allihop, och en pojke blev så glad när jag berättade att jag skulle vara med i hans grupp. "Då är det den bästa gruppen", sade han och slog näven i luften. Ja, tänkte jag, besvarade hans stora leende. Tänk att snart få möta demonerna, att slåss med dem - arga, bitande minnen som blandas med skratt och samarbete och glada barn och solsken. Det kanske är det jag behöver för att komma över den där tröskeln över hur hemskt mina friluftsdagarna kändes. Kanske är det allt som behövs. Kanske.

Den bästa gruppen. Det var aldrig ett alternativ när vi hade friluftsdagar. Men vilken beskrivning. Vilken härlig inställning. Det är den bästa gruppen för att du är med i den. 

"We are willing to suffer, to die for the things we care about. For love, for the right choices. Is it worth it? Saying that it never is would be a lie. Sometimes you get lucky. Sometimes, something good comes out of it. Something you know you wouldn't deserve in a million years. Something that gives you a reason to go on."

Så var det plötsligt september och augusti har sett sitt slut. Varma, soliga, härliga augusti ersattes av ett sådant där ihållande höstregn som klapprar på fönsterrutorna och sänkte temperaturen med flera grader. Nu nalkas tända ljus, tjocksockar, stickade tröjor och fleeceplädar i soffan med en stor, rykande kopp te mellan händerna; men inte än, sommaren har inte släppt sitt grepp helt och fullt och håller sig kvar med envisa fingrar runt trädstammarna.

Sockerfritt september säger många, en repris från ifjol med en hel månad utan socker. Mellan juni och juli i år levde jag nästan enligt den principen, och hur bra jag mådde. Inget bröd, inget onödigt socker. Sedan kom Johans semester och alla resor vi gjorde, bröd här, kakor där, fika, cola, ost och kex i mängder, cider, vin... Precis som det till sommaren hör. Men min mage tyckte inte om det.

Jag känner inte igen mina egna rutiner längre - plötsligt kan den bestämma sig för att blåsa upp sig till dubbel storlek eller mola och göra ont. Det går inte att veta på morgonen om jag ska ta min favoritklänning med utsvängd, klockad kjol som sitter tajt just över midjan eller den svarta som håller in och gömmer det som finns under i ett invecklat, vackert tygstycke men som inte sitter lika bra (eller jeans - försök proppa in i en gravidmage i ett par tajta jeans och se hur bra man mår efter någon timme). Så jag har bestämt mig för att haka på det - glutenfritt, sockerfritt september.

Jag vill inte sitta hemma och undra om det var något jag åt som gjorde att det blev helt fel, om det är saltbrist eller intolerans eller allergi eller stress eller något helt annat. Idag har jag fyllt magen med bra saker för att få den på banan igen, och så är det sockerfritt som gäller. Som att det är någon konst. Jag gillar inte godis, dricker inte läsk, fikar nästan aldrig, och något sådant finns heller inte i vårt hem. Bär och rotfrukter och mjölk tänker jag fortsätta med, men det raffinerade sockret ska bort. De två första dagarna är alltid värst - de som var i helgen - men sedan är det som att kroppen skärper till sig och inser att nej, jag behövde inte den där skiten.

Så kör vi ett Sockerfritt Tjejmilen också på lördag. Som jag ser framemot det. Men först, tre dagars underbart jobb till och sen kommer mamsen på besök för att stanna hela helgen. Vilken fin helg som väntar. Vilken fin helg som var. Skärp dig nu mage, nu ska vi sätta igång med nya charmen Diablo och invänta Johan.

Vi kan inte hålla på att gnälla mer över saker som inte går att förändra, som redan är inne i systemet. Ja jag åt vitlök. Förmodligen massor trots att jag var försiktig och bad kocken att minska dosen. Ja jag kanske åt en matsked currysås på skolan och panerad fisk till det. Nej jag vet att du inte är van. Jag ber om ursäkt. Men nu kör vi upp med hakan, in med magen; september är här. Dags att sluta grina och börja prestera, allt för ett bättre mående. Vi klarar detta. Det gör vi banne mig.