När det känns som att allting rasar. Allting skakar, ytan spricker, tegelstenarna börjar falla. När ovisshetens tårar rinner och hjärtat sprängs och ångesten och ältandet gröper stora hål i ens inre. När man inte kan andas för alla tankar som ligger i vägen, när det enda som hjälper är en varm, sovande människokropp alldeles intill. 

Då finns han där. Han som gör mig så glad bara genom att existera, han som gör mig lycklig bara genom att le åt mig på morgonen när han precis vaknat. Han som kramar om mig hårt och säger att han alltid har en plats - den där platsen på hans bröstkorg, eller den där platsen djupt inne - för mig. Han som får mig att känna mig trygg. Älskad. Omtyckt. Alltid. 

Han som har fått mig att känna som världens lyckligaste tjej i tre och ett halvt år. I medgångar men också i motgångar när marken gungar och jag inget annat vill än att klamra mig fast vid honom då jag vet att jag står på säker mark med hans armar runt mig.

Jag älskar dig Johan.

Jag vill säga dig så mycket. Göra så mycket. Jag struntar i om det är en offentlig blogg. Varför ska jag dölja det finaste och bästa som hänt mig? Varför ska jag hålla det inom mig när jag imploderar av lycka och glädje över att jag får dela mitt liv med honom?

Ett av de finaste filmcitaten någonsin kommer från Angelina Jolie i Beyond Borders. Bästa klippet i en film också för den delen Jag provade söka på det på Youtube, men det fanns inte, så jag skriver det i alla fall, som det är, som det var. 

I wonder, do we all know where we belong? And if we do, in our hearts, why do we so often do nothing about it? There must be more to this life, a purpose for us all, a place to belong. You were my home. I knew from the moment I met you, that night, so many years ago. It's you. It's you. It's always been you.  

J ulen har kommit och gått och en hemresa hägrar i horisonten. Nu har jag varit hemma i en och en halv vecka och det är fantastiskt på alla sätt, men jag börjar faktiskt längta hem nu till Johan och vår lägenhet. Ganska sådär jättemycket. Julafton var underbar, jag fick och gav så mycket fint men det bästa var helt klart att samlas och samtala, skratta och äta gott många gånger om. 

Jag öppnade Johans medskickade klappar på julaftonsmorgonen och ville gråta av lycka och av glädje. I paketet låg en fotobok med bilder från vår resa till Kreta tidigare i vår och oj så fin den var. Så mycket pillande och fixande och jag har inte anat någonting. Jag ska visa lite bilder senare. Dessa små saker som trasslar sig ända in i hjärtat... Jag vill bara krama om honom för alltid. Hemlängtan blir ju inte direkt mindre för den sakens skull! 

Fina, nya träningskläder, min älskade kapselmaskin, Sims, Aktivt Liv-armband och ett spikmatte-set följer med i resväskan och jag lämnar kvar årets sista förkylning och en jul som var fantastisk på många sätt. Nu har jag fyllt på mitt må-bra-konto väl över mätarens högsta punkt och jag tänker vara glad för det, njuta över det. Jag har inte gjort många knop under veckan som gått men det är faktiskt helt okej det med. Plöjt igenom lite filmer, promenerat med mamma, firat julafton med pappa och farmor, farfar och min syster och så blöta hemma hos svärföräldrarna där jag sedan åkte madrass i slalombacken med svägerskan dagen innan julafton och skrattade så mycket att jag fick ont i magen och ilande tandkött av all nysnö som flög in i munnen under vansinnesfärden ner.

Följt av lilla julafton i Piteå, kortspel i mängder och härligt umgänge som avslutning på årets julfirande. Men nu längtar jag efter Johan. Och det är faktiskt helt okej det med.

S nön faller i mängder. Hemma i Täby skiner solen och är fortfarande barmark. Det var barmark när jag kom hit upp i torsdags - eller rättare sagt fredag morgon, halv två var jag innanför dörren. Sedan började det snöa, och det snöade rejält. Jag satte mamma och bonuspappa i arbete med snöskottning och drog själv på mig raggsockarna och satte mig i soffan med en tekopp. Jag hade ju ändå semester... typ.... Bihålorna känns bättre med Rinexin, hostan hänger sig kvar men nu borde den närma sig sluttampen känns det som ... och dääär kom världens hostattack deluxe, haha.

Jag gick ner på stan i fredags efter att jag vaknat och steg in på Annelis kontor för att säga hej, och vi shoppade lite julklappar och åt en lunch från Wayne's Coffee. Obligatorisk, lågkolhydrat-tacos till middag för min Piteå-familj och sedan Wii-bowling och golf till sent på kvällen. Lördag och ännu en shoppingtur på stan, denna gång med mamma, jag hittade lite smått och gott och lade vissa av dem under granen efter en timmes paketinslagning. Rostas-middag, te och vin och mer Wii-bowling och golf och sedan kortspel med resten av familjen som nu har utökats med en pojkvän till min syster. Och med en övertrött Jennie blir allting roligt och oj vad vi har tränat magmusklerna under dessa dagar och speltillfällen... 

Johan skickade detta klipp till mig med motiveringen "Detta är du när jag kommer hem ifrån jobbet" och jag skrattar hysteriskt så fort jag tänker på det. Med de svajande öronen (mina flätor jag brukar sova i ibland) är det här så spot-on det bara går. Hade jag haft en svans hade jag turboviftat med den när jag hör honom i trappuppgången... oavsett om han varit på jobbet i tio timmar eller nere i tvättstugan i tio minuter. Älskade gris.

Och justja, på tal om grisar. Mina små grisar ringde för att säga hej igår. Först den stora och sedan den lilla. Åh så glad jag blev. "Jennie, hur mår du, Jennie, vad gör du, Jennie, är du frisk snart". Älskade, älskade barn. Må ni alltid ha varandra.

Jag hade formulerat ett inlägg i huvudet innan jag satte mig här, men nu när jag tog upp en ny sida finns där inga ord att skriva ner. Det blir ofta så efter de lediga helgerna med Johan, det finns så mycket att säga, att skriva ner, att komma ihåg, att minnas. Trots att han bara var ledig en dag och jag fyra - krasslig liten pojke var min anledning - så hann vi göra en hel del. Lördag kväll och Hobbit 3 - samma datum de senaste tre åren haha. Jag fick storböla i vanlig ordning, speciellt åt det här: 

"If this is love I do not want it, take it from me. Why does it hurt so much?" 

"Because it was real." 

Så simpla ord, men gud vad det gjorde ont i hjärtat under den scenen. Jag satt och bönade för mig själv: "Låt dem få se varandra en gång innan, låt dem få se varandra en gång innan." Och så bara... nä. Eller jo, de fick de ju, men det var inte en bild av den man älskar som man vill minnas för all framtid och inte vad jag önskat så hårt efter. Ja men ni känner ju mig. Ont i hjärtat är bara förnamnet. Usch jag hatar sånt. Jag blir så ledsen, det spelar ingen roll om det handlar om en bok eller en film med fiktiva karaktärer - för mig lever dem precis lika mycket som vem som helst jag möter på stan. Lika mycket som mig.

Sedan slutade filmen och Johan log mot mig sådär jättestort och så kom tårarna igen. Rutinerad biobesökare hej hej. Jag är definitivt inte en sån som bryter ihop mitt på stan över hur vackert det är med julbelysning eller så - det är jag inte - men just olycklig kärlek eller kärlek som inte... får blomma ut tänder varenda sorgepunkt jag har i min lilla kropp.

“She walks in starlight in another world."

Mitt "nyårslöfte" förra året var avslappning, lycka och optimism, och nu när det nya året (det har gått så himla fort tycker jag, snart är det 2015... hjälp) är i antågande är det dags att fortsätta på samma bana. Jag ska utvärdera hur det har gått lite senare, varför jag lovade mig själv just de tre sakerna, men jag tänkte börja skissa på det nya nu med mindre än tre veckor kvar på året. De är ju inte direkt löften-löften, men grundstenar att alltid ha med sig och sträva efter att uppnå. Mina... mål med de kommande månaderna, kan man nog säga.

Struktur. Jag ska bli mer strukturerad. Det måste jag bli. Det låter simpelt. Struktur har väl alla? Jo, och så även jag - men jag är slarvig och tappar ideligen bort mina saker och räkningarna ligger i femton olika högar och jag far fram som en virvelvind genom huset och det funkar inte, min stackars hjärna får ju aldrig vila. Jag lämnar jeansen i en hög invid soffbordet, tröjan på den redan överbelamrade fåtöljen, sedan gräver jag mig fram till hårborsten och kastar den sedan i klädhögen när jag är klar - eller i hallen, eller på stolen i badrummet (inte toastolen, en vanlig stol - en överbelamrad avlastningsbänk bestående av dassböcker - såna man läser en sida eller två i när man sitter på dass alltså - och tidningar och då och då ett badlakan eller en tröja), så jag får leta ihjäl mig nästa gång jag ska använda den.

Var sak på sin plats. Det måste jag bli bättre på. Allt smink i den här lådan, alla tröjor på den här hyllan, arkivera gamla räkningar i nya mappar som jag lägger någonstans där jag vet var jag har dem, till exempel. Vi har fina förvaringsutrymmen här i lägenheten även om de är få, men allt som egentligen skulle ligga där i, mestadels mina grejer, saker jag använder dagligen, ligger just nu... där de inte ska.

Hälsa. Mitt nya, kortsiktiga mål är att när jag fått ett nytt jobb ska jag köpa mig en ny dator, en lagom morot för att inte ligga på latsidan när det gäller jobbsökandet. Men jag har också ett mål att göra ett allergitest, ett http://www.amodomedical.se/imupro-fodoamnesintolerans. Därför att jag varit i kontakt med en tjej som gjort det testet efter att ha lidit av sin ballongmage trots återhållsam kost i form av glutenfritt och lågt intag av kolhydrater precis som mig. Det visade sig att hon var allergisk, tredje graden, av 62 av 300 matrelaterade saker och att det var därför hon inte fick bukt med sin mage. Till exempel paranötter, havre och svartpeppar, så himla simpelt och löjligt men bra att veta så man kan utesluta det... För hur tusan skulle man annars kunna veta att det är svartpeppar man reagerar på?

Jag skulle så gärna vilja göra testet själv för att ta reda på alla mina "allergier". Men det är inte direkt gratis (fem tusen riksdaler får man punga ut för att göra det då blodproverna skickas utomlands) så innan jag gör det så ska jag, från och med första januari, inleda en eller två mjölkfria månader där jag tar bort alla mejerier. Laktosfritt äter jag redan men magen är inte riktigt glad över det heller, gladast är den när jag inte äter mejerier alls. Kanske är det så enkelt. Kanske behövs det så "lite" för att magen ska stabilisera sig. 

Mina tredjegradens allergier som jag redan vet om och som jag försöker undvika att äta är all sorts lök, curry, chilli, paprika, rotfrukter, gluten, kokosmjölk och all sorts kål... Känns ju inte sådär jättekul. Så ett ImuPro300-test ser jag framemot att göra under 2015, bara för att få vet svart på vitt. Självklart gör ju stress mycket dåligt också, och det är nästa punkt på listan.

Stressa ner. Finna lugnet.  Ja, det är en av byggstenarna i förra årets lista och något som snurrar hela min värld. Om ingenting skulle hålla mig tillbaka, om ingenting skulle finnas på sin plats och Johan inte var hemma och kunde hjälpa mig eller om jag spiller te över tangentbordet på jobbet samtidigt som det ringer och plingar i chatten samtidigt och chefen ropar "Jennie, säljmöte om två minuter!" skulle jag bli galen. Jag skulle sprängas. Men tack vare att jag under året som gått har tagit ett steg tillbaka och andats mig igenom de stressade ögonblicken så är de ögonblicken inte lika stressande. Den stressen jag inte kan hantera får jag försöka släppa taget om, förstå att jag inte är någon superwoman som hinner med trettio saker på tio minuter. Att jag gör så gott jag kan och att det måste räcka med det.

Stress gör ingen glad. Inte mitt humör, inte mitt blodsocker, inte min mage. En lugn Jennie är en koncentrerad, glad och envis liten Jennie som kan visa sig från sin bästa sida och som kan tackla allt. Självklart kan måttlig stress sporra mig, men jag sätter ibland upp för höga murar som jag inte kommer över och så kommer de närmare och närmare och jag får ingen luft, jag kvävs av min egen önskan att bevisa att jag kan visst göra det här, bussen går om tio minuter men det är ingen fara, jag hinner sminka mig och dricka upp min tekopp och borsta tänderna... och så blir jag arg och grinar istället för att jag inte hinner, det går inte, det är omöjligt.

Och så vill jag även hinna med en resa. Lång eller kort. Australien vet ni redan, men också till Island, England, Irland, Skottland, och till Öland igen. Mitt paradis. Mitt lugn. Jag vill forsätta göra det som gör mig glad, tillsammans med den person som gör mig så glad. Jag vill göra det för att jag vill, för att vi kan, och för att det är roligt. 

I underkategorin, som självklart är lika viktig men som jag anser att jag kanske inte ska skriva med risk för att det då blir en hel novell av detta inlägg som ingen, inte ens jag, orkar läsa. Inte direkta mål, men ändå, direktiv åt det håll jag vill sträva efter. Träningen, crossfit, yoga och så milen på under 60 som inte blev nu då jag istället drabbades av tre förkylningar med start i oktober. En egen lägenhet. Ett jobb jag trivs med - självklart. Jag kommer bara på mer och mer saker jag vill skriva, säga, göra, men det får räcka så. Barn? Gifta sig? Inte mål, inte direktiv, men en dröm. En dröm om 2015 eller 2016 eller ännu senare. Jag har ingen brådska. Det har jag inte. Jag är lyckligare än jag någonsin varit såhär, just nu, bara vi två... åh.

Min vackra sambo på väg till julbord med jobbet.

Ni kanske såg och ser på omgivningen att det inte är absolut hundra prydligt hos oss just nu, men då ska jag dela med mig av något som någon en gång sade:

"Finns det skit i hörnen så vet man att man kommit till ett kärleksfullt hem."

Jag behöver nog inte säga mer än så...... :-)  

Tio saker jag längtar extra mycket efter just nu:

* Att helgen skulle fortsätta lite längre.

* Lön för att existera, precis sådär som Kardashian-familjen och Paris Hilton får - då skulle jag slippa ha pengaångest nu när julen närmar sig och jag inte kommer jobba något. Bara  kunna sitta här på min lilla rumpa och se hur kontot fylls av pengar bara för att jag andas. Himla trevlig faktiskt.

* En badtunna & en bastu

* Och en eldstad. Att ligga hemma hos Johans föräldrar i Norrbotten framför brasan och se på någon julfilm och dricka glögg och bara vara. 

* Att diabetesen kunde åka på semester och komma tillbaka igen i januari. Jag vet ju att gluten i sig höjer inflammationerna i kroppen och gör en sjuk på lång sikt även om man är utan diabetes i vanliga fall, men bara sådär så jag skulle kunna äta en eller två chokladbitar eller massor av knäck och Janssons och det skulle vara helt okej för min

lilla kropp, och jag skulle inte behöva sova i fyra timmar efteråt för att det höga sockret gör mig så dåsig.

*Dra på sig morgonrocken eller nattlinnet, på med tjocksockarna, håret i en knut och bara mumla runt i mammas hus och äta en lussebulle eller någonting juligt, clementiner, bara för att man ska göra det runt jul.

* Busa i snön med Johan och en hundvalp.

* Att kunna skriva igen, börja skriva på min nya dator som jag inte har.

* Att varva skrivandet med timmar framför Sims & Skyrim.

* Fira jul hemma hos farmor och farfar med pappa och min syster. Det behövs inte mer ord än så. Åh, vad jag längtar!

Nu har jag ett sådant där moment när jag inte riktigt vet hur jag ska formulera mig, i vilken ände jag ska börja, exakt vad jag ska skriva om såhär en söndagkväll efter att ha haft en helt underbar helg. Johan har varit ledig ända sedan fredag och vi har bakat pepparkakor, lussebullar, mjölat ner hela köket och skrattat och flamsat, vi har legat i soffan framför The Rock och tagit två långa sovmornar efter en whiskykväll och en-Jennie-som-somnade-klockan-elva-en-fredagkväll.

Vi har lyssnat på julmusik, bråkat med sorroundsystemet till teven som kapar det trådlösa internet emellanåt, mitt under en låt eller mitt under The Rock, och så har vi städat och gått ut på en långpromenad som varade i en och en halv timme. Såna där saker man gör, man bara är, när den där lediga helgen en gång i månaden dyker upp och hänger en julig myskänsla över dagarna.

Min syster har även fyllt 17 och jag får panik över hur gammal och stor hon blivit. Hon är längre än mig, och mycket snyggare är hon också, med långt hår som böljar nerför ryggen och höga kindben. Årets Idol-vinnare är bara sexton och går förmodligen bara första året på gymnasiet och när jag gick första året på gymnasiet, well... Jag var ju... äldre.... Liksom... Men å andra sidan... Mina föräldrar lär tycka att det är ännu värre att vi döttrar blivit så stora, den ena fyller sjutton och den andra går i giftastankar... Mer eller mindre... Haha.

Och justja, igår låg jag och Johan i soffan - en storgrät och en gapskrattade. "Men vad är det?" frågade han omåttligt road över mina snabba humörsvängningar från glad till ledsen. Jag såg på honom genom halvstängda tårblöta ögon och utbrast: "Det finns inte nog många fina pojknamn älskling, min lista är för kort"........ öh.... ok....

Alltså. Jag skrev bara upp dem för att jag... ville se vilka namn jag gillade. Och det blev bara sex namn. Ett går fetbort enligt Johan och två andra är nej och kanske inte not so much, så de övriga tre är alltså de namn jag har att ge på mina blivande söner, hahaha. Förutsatt att han ser ut som en Oliver, för annars är det rätt så kört på den fronten. Mellannamnen tar man ju från släktingar... Men alltså... Jag var så ledsen. Snacka om humörsvängning deluxe... Hatar det.

Tjejnamnen då?

25 stycken......... Och de allra flesta går i en fyra-bokstavs-kombo. "Men vi kan ju döpa barnet till Bo Helena efter dig, efter hans mamma", sade Johan och var jätteglad att han löst det. Vi brukar skoja om att ungen ska heta Bo Valdemar (bland annat) - Bo har namnsdag när Johan fyller år och Valdemar, well, när jag fyller år. Jag gillar det namnet. Valdemar alltså. Men Bo Helena. Ja, varför inte. Det är ju modernt nu, att uppfostra sina ungar som... könsbefriade. Nej vad heter det? Köns... Utan kön? Samma kön? Skit samma. Bo Helena is it.

Sen pratade vi om åkpåsar också. Ni vet, som man har i vagnen när det är kallt ute.

"Åkpåse? Vad är det?" frågade han.

"Det är typ en liten sovsäck man har bebisen i när man är ute", berättade jag.

"Jahaaaa!" sade han och lyste upp sådär som bara han kan. "Och sen drar man den bakom sig på marken i ett snöre?!"

Så ja, det var vår helg. Vår andra advent. Inte vår andra advent, alltså, det är snarare vår... öh... hur många advent går det på fyra jular? Så många i alla fall. Nu ska jag stänga ner här och krama ur det sista av den här söndagen tillsammans med..... ja, gissa. :-) 

Oj, klockan är över tolv och vi sitter fortfarande här i soffan i mjukiskläder/pyjamas och har precis beställt årets skörd av julklappar. Så himla smidigt att göra det online, slippa trängas i svettiga köpcentrum med tusen andra. Eftersom att jag har en liten lön blir klapparna i år inte så många - men istället väldigt, väldigt personliga och omsorgsfullt ihopknåpade. För mig är det roligare att ge än att få. Jag älskar att ge, se hur glada alla blir. Julklappar ska inte köpas i all hast utan vara noga planerade, och jag ger alltid sånt som jag själv skulle vilja ha. De blir oftast de bästa presenterna, brukar min farmor säga, och hon har så rätt i det. 

Nu ska jag börja klä på mig och fortsätta med städningen inför bakandet av lussebullar senare i eftermiddag. Igår gjorde jag pepparkakor när jag kom hem från jobbet - diabetesvänliga - och de blev sega och goda, precis sådär som jag vill ha dem, och inte så hemskt fruktansvärt söta och sliskiga och fabriksgjorda.

Det är jul i vårt hus och det känns i varenda fiber. Det doftar apelsin och kanel och rester av pepparkaksdoften hänger kvar i taket, i gardinerna, och jag ser fram emot varje dag nu i december med allt vad det heter som hör julen till. Johan, barnen, min mamma, min pappa, resten av min släkt och alla Norrlandsvänner jag äntligen får återse. Snart är vi där. Om mindre än två veckor är jag hemma igen. Galet.

... Och Skyrim förstås, som är mitt favoritspel när vinden viner utanför knutarna och  köldknäppar i väggarna vid trettiofem minusgrader i ett bitande januarimörker.