Igår var den jobbigaste och finaste dagen i mitt liv. Vi begravde vår älskade, älskade mormor. Jag tänkte inte gråta, jag visste att det var för det bättre, att hon äntligen fick återse sin älskade efter så många år utan varandra - men när musiken började spelas och jag hörde hur tårarna började falla hos mina släktingar kunde jag inte heller hålla mig. Det gjorde så ont. Att mista sin mamma, hur kan man förklara det? Jag kan inte ens föreställa mig hur det känns... Och där satt fyra stycken som just gjort det.

En krampaktigt hållande hand. En beröring på axeln. Du är inte ensam. Vi finns här. Vi är alla en enda. En enhet. Alla syskon, alla barnen, deras män - alla vi barnbarn, vi kusiner. Kärleken var så stark. Jag såg det, jag kände det, genom tårarna, genom värken i bröstet, och jag visste var jag fått mitt stora, blödande hjärta ifrån. Det var så fint. Så hemskt. 

Prästen sade att om någon nu vill säga någonting så får man gärna komma fram. Ingen rörde sig. Jag hade just övervunnit en gråtattack och tänkte att åh, jag står inte ut.

Sedan reste sig någon. Jag såg det i ögonvrån och jag visste.

Farmor och farfar. Min underbara, älskade, älskade, älskade farmor och farfar. De jag älskar mer än mitt eget liv, och som håller av mig med hela sina hjärtan. Du är som en dotter för oss. Att de gjorde så, där, ställde sig upp och pratade om min döda mormor så som de minns henne och läste farmors favoritdikt från Lasse Berghagen med tårar i ögonen, att de kom som stöd åt en hjärtetrasig familj... åååh... 

Det var så fint. Alltihop. Det var så tungt, så jobbigt, så hemskt. Så många kramar, så många tårar. En enhet. Jag har aldrig sett något vackrare än det. Ingenting kan vara vackrare än det. Störst av allt är kärleken - och det bandet kommer alltid finnas kvar. Blodsband. Familj. Vi är alla en familj. En stor, härlig, vacker familj. Och vi var alla där för att säga hejdå till vår mormor. Från Göteborg, från Stockholm, från Luleå, Piteå, Kalix, Haparanda, Finland... det spelade ingen roll. Vi var där. Allihop.

Jag är säker på att mormor såg oss. Att hon stod vid morfars sida och tittade ner på oss. Fri. En ängel. Äntligen tillsammans. Och allting liksom... bara föll på plats. Hon är på en bätte plats nu.

Tack. För allt. För allt du var, för allt du gav. För allt du visade, allt du gjorde. Älskade mormor vad ont det gör. Jag älskar dig. Jag saknar dig så otroligt. Min fina, fina mormor. Sov så gott. Sov så gott ♥

Och när natten sänker sig
Är vi trygga i varandras andetag
En vind, som smyger sig hit in
Bär en doft utav vilda rosor

En ängel flög förbi
Mot himmelen så fri
Men hon lämnade sitt leende, på vår jord
Som en sol som värmer oss
Och som en himmels stjärnebloss
Så vi kan betrakta livets skeende, med en tro
Kärleken är

Lite Mass Effect 2 och visdomstandvärk, frukost på (eller rättare sagt i) sängen med ett halvt paket russin i filtallriken för att de hade gaddat ihop sig, Breaking Bad-avsnitt och en helt underbar morgon följt av städning tillsammans med Johan som också är ledig, åh. Jag är så tacksam över att allt detta är mitt. Att jag får kalla det för mitt. Jag vet att jag sagt det förr, men när det dåliga samvetet nästlat sig in i hjärtat och man bara vill hålla om, hålla om riktigt länge... Då måste jag säga det igen. Jag hatar att bråka. Speciellt när jag inte har kontroll över min egen ilska, det har jag aldrig haft. Stormen har bedarrat nu, det var ingenting allvarligt, bara droppen som flöt över, PMS och vardagsirritation. Alla gör så. Alla får så ibland.

Det viktigaste är ändå att gå till sängs som vänner, att aldrig lägga sig som ovänner. Jag tänker inte gå någonstans. Jag tänker aldrig någonsin lämna det vi har. Jag vill ha honom här, nära mig, jag vill vara en del av honom och jag är glad för varenda minut vi får tillsammans. Tänk att det fortfarande är samma sak efter tre år. Tre långa år som samtidigt känts så korta. Ibland kanske man måste släppa ut all ånga för att sedan kunna sansa sig och ta ett steg tillbaka in på stadig mark. Vi bråkar nästan aldrig och det är skönt. Inte för att vi egentligen gjorde det igår heller, det var mest jag som gapade och han som var tyst. Min älskade fina. Så dum man känner sig. PMS är inte roligt och inte mitt dåliga samvete heller, usch.

Jag vet att jag också har sagt att orden inte räcker till. Men jag älskar honom, så himla mycket. Hela vägen in och ut och ner och upp, genom och förbi och tillbaka igen. Hela mig. Jag älskar honom av hela mitt hjärta och än mer. Allt. Så skrämmande mycket. Jag får LRS bara genom att tänka på honom och det går hål i mitt hjärta varje gång jag tänker på hur irriterad jag var till ingen nytta. Det var ju inte hans fel. Inte bara. Usch. Gör man så? Gör alla så? Hålla om och hålla nära. Jag vill aldrig, aldrig, aldrig släppa taget. Förlåt. Förlåt mig.

Jag sitter och tittar på  Hemnet och inser att min släkt inte är så dum som valt att bosätta sig där de gjort. Inte för att jag någonsin trott det, men ja ni förstår. Trollhättan är ju himla fint, mysigt och lagom stort, varför har ingen sagt det åt mig tidigare för? Jag känner helt plötsligt att ja, där vill jag ju bo. Utan att ens ha varit där.

En trea på Hemnet en liten bit utanför centrum kostar 190.000 Alltså hur lite är inte det? För en trea? Varför är det så billigt? Är det så billigt? De flesta normala lägenheterna en kilometer utanför stadskärnan ligger på max 400.000 Hjälp. Återigen, varför har ingen sagt det åt mig tidigare? En suuuupersnygg lägenhet mitt i centrum ligger på 495.000 En tvåa visserligen, men efter att ha levt enligt Stockholmsmått mätt så är det ju ingenting alls. Så ja, nu måste jag alltså dit och inspektera.

Träffa släkten som bor där. Jag tror vi kommer träffas snart igen, ändå. Av mindre lustiga skäl som fortfarande är för obegripliga för att förstå.

Igår kväll ringde min mamma när jag just satt mig på tåget. Jag hade åkt ifrån dem för en och en halv timme sedan. Hon grät så mycket och jag förstod absolut ingenting, mamma vad är det? Har du bråkat med min syster? Sedan kom Christers röst. "Jag är så ledsen..."

Mormor, älskade, älskade mormor. Hur kunde det hända? Så snabbt... Samtidigt, så väntat. Det gör ont. Jag trodde inte att det skulle göra så ont som det gör, som att hela hjärtat har mosats sönder inom mig. Jag skriver orden utan att reflektera för gör jag det kommer tårarna igen och jag vill inte gråta mer, även om det känns som att de ligger där och hotar att bryta ut om jag så mycket som andas. Jag störtgrät igår på Arlanda Express med mamma i telefonluren. Stackars mamma. Nu har hon förlorat bägge två. Hur känns det? Hur skulle det kännas? Tårarna hade inget slut. De har inget slut.

Men slutet, det kom.

Älskade, älskade mormor. Det gick så snabbt, så fasansfullt snabbt... 

Sista gången vi sågs, för lite mer än en månad sedan, kramade hon mig hårt, länge, innan vi skulle fara, riktigt klamrade sig fast. Visste hon? Kände hon på sig att det var sista gången? 

Fina, fina mormor.

Det gör så ont.

När jag återsåg Johan igår kramade han mig hårt, riktigt klamrade sig fast, och tårarna rann igen, av sorg, av lycka, av själadjup smärta, av tryggheten i hans armar.

Jag ska aldrig släppa taget om honom. Aldrig.

Att kärlek kan göra så ont.

Sov gott, lilla mormor. Jag vet att du är lycklig nu, var du än är. ♥

Efter en bussresa på en timme (jag sov bort en och en halv timme, helt däckad, drömde och allt, och väntade utanför i Luleåsolen i en halv) mellan Piteå och Kalix mötte farmor och farfar mig vid stationen haha, stora leenden och välklädda som de var inför ett styrelsemöte, oj vad jag älskar dessa två människor.

De hade köpt en sallad från Lyktan som jag åt efter att de åkt iväg till mötet, diabetsmottagningen var stängd och Gallerian folktom. Det var ungefär det jag kom hit för, förutom att träffa dem förstås, och allt detta avklarat på cirka tjugo minuter ;-) Såg ett par stycken jag kände men inte var det många. Kalix Centrum en varm sommardag är ju lika människotät som en februaridag i Mudosolombolos träskmarker. Alla har flytt till skärgården, kramar ur det sista av sin semester.

Och det gör jag med. Det här är min sista, lediga sommarvecka för i år. Jag minns så väl den känslan under mina skolår, den där bitterljuva känslan att sommaren var över och skolan återigen började, och så när man väl satt där vid skolbänken den första dagen efter det långa lovet... Åh. På måndag är det tidig uppstigning och cykla eller promenera iväg till mina barn för att lämna av dem på skolan. Nu är det deras tur att få uppleva samma sak, och en av dem för allra första gången. Och jag ska få vara en del av det. Jag ska få minnas precis hur det var. Jag ska få finnas där som stöd, en hand att hålla, en famn att krama.

Men inte än. Det är fortfarande fem dagar kvar. Fyra. Och nu ska jag bara vara. Här, just nu. 

En artonåring på Norrlandskustbussen, haha ;-) 

Jag vet inte vad det var, om det var att temperaturmätaren stannat vid en dräglig och helt perfekt grad eller om det var Johans mystiska leende när han kom hem med en storbrakapåse från Media Markt. I alla fall, vi tar det från början: Jag steg upp när Johan åkte och jobbade tio i sju och bestämde mig för att fara ut och springa. Efter ett stort glas rödbetsjuice (Nyhet från Good Morning, så himla fantastisk - finns som morotsblandning också!), en smörgås och två dextrosol var blodsockret uppe i 16.4 och jag snörde på mig skorna, slog igång Lunatica och Runkeepern och sprang iväg.

Och vilken runda sen! 8 kilometer i underbart, svalt väder och tre rekord slagna - bästa genomsnittliga kilometertid, snabbast tid och längsta distans. Jag slog mitt personbästa på fem kilometer med exaktus 28 minuter och kunde därefter springa hem, betydligt långsammare, och landa på en åttakilometerstid på 45 minuter. Glad, gladare, gladast! 

Lite shopping i Täby C efter det följt av besök av Johan 2. Sedan säger min Johan "jag kommer lite senare idag från jobbet", ok, visst. Sen dyker han upp med världens påse och jag fattar ingenting, det klickar helt enkelt inte, vad har han nu köpt? 

Och sen ser jag vad det är och åååååh jag vill gifta mig med honom, skaffa bejbisar med honom, leva med honom för alltid och pussa honom varje morgon ända tills dess för vet ni? Vet ni?

HAN KÖPTE (MIG) EN DAMMSUGARE!!!       

Ja jag har velat ha en ny hur länge som helst, sååå länge... Förstå tårarna i ögonen när han går och köper en bara mitt i allt, åh! Antagligen är det jag som är knäpp som gråter över en dammsugare men det kändes lika bra, lika härligt som om han hade köpt mig en förlovningsring. Jag kastade mig om honom och överöste honom med pussar, TACK!

Och sen for jag ut på ännu en runda som blev fem kilometer exakt. Gissa vem som slog sitt morgonrekord? Och det med ett par klunkar whisky i magen dessutom. Funkade visst lika bra som Bricanyl...

Jäääää. Och nu är det tidig (halvtidig) lördagmorgon och vi har en hel ledig dag att se framemot tillsammans med vår nya leksak. Min fina. Mitt hjärta. Mitt allt. Johan alltså, inte dammsugaren. Haha.

Och en jättegammal bild på oss < 3 

Sommarvärmen har verkligen slagit till. Just nu har vi en utomhustemperatur på 33 grader i skuggan så orken är ju inte sådär jättestor till att göra någonting ansträngande. Träningen blir undanstoppad i en vrå någonstans, man rör sig sakta från A till B och tar en kalldusch eller ett dopp i havet när huden och huvudet blir fladdrig. Det är så skönt att lägga sig på en filt med en bok, sedan ännu en, och en till - i rasande tempo går det medan solen klättrar längs himlen.

När rastlösheten slog rot i morse bestämde jag mig ändå för att ge mig ut på en löptur. Hem kom jag efter en halvtimme och nästan fem kilometer med ett ansikte i samma kulör som sportbehån, flåsande som en gammal mormor och mer än halvdöd efter att ha fått promenera den sist kilometern. Det är banne mig för varmt för att träna.

Det känns också som att orden bara runnit av fingrarna. Jag har massa ideer som åker runt i skallen angående boken, men bara tanken på att dra fram åbäket och scrolla ner till sista sidan och radera, klicka, skriva, ta bort, lägga till, fila, läsa, tänka och sedan formulera alla tankar så att de passar in känns för jobbigt redan där. Men vi njuter, det bästa vi kan, och nu har vi en hel ledig helg att se framemot. En helg med treårsjubileum. Tre år. Åh. Bara tanken ger mig nya fjärilar i magen. Ord som Jag älskar dig räcker inte till. Jag vill ge dig hela världen och alla träd och sjöar och fåglar och mat och fiskpinnar och fjärilar som finns i den och en puss på munnen varje morgon när du vaknar och gulligullilull-lull tills mitt hjärta sprängs av kärlek. Typ så. ;-) 

Bilder från den senaste veckan:

Fem km på 33 min i värmen. Gaaah. Dör. Smink vad är det? Jag har inte sett skymten av det på veckor nu. Så himla skönt.

Världens spring i benen, snabba, flinka fötter över strandpromenaden och jag kände hela tiden att yes, idag kommer jag att springa långt och slå min personliga kilometertid (6:00/5 km haha) trots lite mer än sex timmars sömn. Jag hade hunnit ungefär halvvägs när tjejmagen drog ihop sig och levererade närapå identiska sammandragningar som i natt (vilka inte är av denna jord. Jag hade så jävla ont så jag yrade. Det har aldrig hänt tidigare.)

Så det var bara att promenera hem igen. Dubbelvikt. Långsamt. Kilometertiderna blev sämre och sämre. Jag kunde inte stå upprätt, kunde inte andas djupa andetag. Jag dör. Men jag härdar ut. Jag måste. Spiral är det enda preventivmedlet som fungerat. Efter det här så finns det ingenting annat kvar att prova. Nå, jag får ta igen löpturen en annan dag helt enkelt... Skit...

Istället kan jag berätta om ♥♥♥ ÖLAND ♥♥♥ Resan var fantastisk. Skållhett väder, gulliga kossor (såna där i Skyrim med ljusbrun, lång päls och superlånga horn som man bara vill krama), öppna fält, rapsgula ängar som försvann bort i fjärran och ändrade färg, värmedaller, varmt hav, Böda sand, superfin stuga och lika underbara ägare med ett nybyggt hus som jag vet att mamma hade dött lycklig av att se. Blomsterbuketter på köksbordet, hann läsa ut tre böcker, ligga på rygg i saltvattnet, i vågorna, skratt med min syster och mer bokskrivande, SOLNEDGÅNG ÖVER HAVET - det vackraste jag sett - och så lite cykelträning på det... Jag vill tillbaka dit. Jag måste tillbaka dit. Jag vill bo där. Jag vill ha min sommarstuga där, mitt hus, min herrgård, min man, mitt allt, hela världen nertryckt på den vackraste platsen på jorden.

Jag kan inte prata nog om stället, mer än att jag inte är klar med det än.

Jag ska visa lite bilder senare när jag flyttat över allt till datorn. My god. Mitt hjärta gjorde ont över att behöva åka hem. Men, så blev mitt hjärta helt igen när jag såg Johan efter tio dagar utan honom. My love, my life, my everything.

Ja, stugan såg i alla fall ut såhär (lite av den). Köket var fantastiskt. Tänk att bo här. Johan, hint hint hint. Det luktar inte död fisk i stan som någon en gång sade, det GÖR inte det.

Puss!

Dagarna går så otroligt fort. Solen sjunker förbi hustaken men inte längre än så - det är ljust, dygnet runt, jag sover med halvöppen mun och armarna lindade runt en varm kropp. Täcket räcker inte riktigt till ibland, det är kallt, mina ögon öppnas sömndrucket, plågsamt, i en sekund, så länge det tar att lokalisera honom, att se var och hur han ligger. Sen ålar jag dit, somnar någonstans på vägen under hans utsträckta arm med täcket som läggs över mig, håller mig nära. Djupa andetag, tänder som gnisslar. Vanliga, trygga ljud. Lugn. Harmoniskt. Jag fylls utav ro.

Kämpar upp ögonen på mornarna, hej där kompis, är du vaken nu. Du är så söt när du sover. Ja. Kroppen är vaken men inte ögonen, det går inte, de vill inte - fem minuter. Han vet det. Han känner mig. Han flinar, ler, fortsätter pocka och till slut får jag upp dem, ser på honom med kisande, grönbruna ögon - och faller, handlöst, igen, kärleken är lika djup som hans andetag, själadjupa, bottenlös. Den ultimata känslan av... lycka, fyller mig, varje liten cell, genom kroppen som en skogsbrand.

Det är ingen bok. Ingen novell från någon tidsskrift. Det är en historia. Det är min historia. Mina mornar. Om tio år vill jag gå tillbaka till den här paltätande dagen hemma i norr och minnas just det här, dessa känslor, hur de fanns där runt omkring oss, hur de fylldes på varje ny morgon, varje ny dag. Ännu en dag tillsammans. Han och jag. Han ser på mig nu, ler igen. Och hjärtat fylls av glädje. Han älskar mig. Han älskar mig. Han. Jag. Åh, låt det alltid vara såhär. Det är tre år sedan vi träffades nu. Wow. Alla dessa känslor. Tre år. I do. I so totally do, one day.