Packar och håller på, springer runt med en dammtrasa i ena handen och en soppåse i den andra, hittar något jag vill ha med mig och slänger ner det i resväskan. Vanligtvis är jag inte lika snurrig som nu, men skrivandet har dragit ut på tiden och jag har inte velat avsluta för att gå undan och packa och städa innan resan hem. Men nu är det inte ens två timmar kvar till bussen går och jag tänkte fixa så mycket som möjligt så Johan slipper... Vad det känns länge att inte få se honom förrän imorgon haha.

Arbetsförmedlingen har fått sig ett besök, ett fördömdade trist basmöte som inte sade någonting annat än det jag redan visste. Jag måste söka jobb. Jag måste söka allt som finns. Jag måste flytta om jag får jobb någon annanstans. Måste, måste, måste, måste. Bläää. Inte ett enda av de tre jobb jag haft har Arbetsförnedringen hjälpt mig med. Senaste gången jag var där, förutom idag, sade de att de inte kan hjälpa mig med redaktionsjobb hos bokförlag. Den här gången var det att de kommer införa mindre träffar med handläggaren. Jaha. Jag som önskade mig en monolog, en jäkligt duktig handläggare som verkligen VILL hjälpa MIG. Men nä... Sådana människor verkar inte jobba på det där stället.

Jag fick ett mail om en obligatorisk ansökan för ett jobb som leg. sjuksköterska... Alltså... Söker jag inte det blir jag utan ersättning... det var det enda hon kunde babbla om, alla hoten om man missköter sig, inte söker jobb, inte anmäler sitt mobilnummer, et etc så "rings det ett samtal till er A-kassa, jo jo, och ni blir utan ersättning". Tur jag åker till Norrbotten i två veckor och därefter till andra änden av landet i ytterligare en för att slippa. Men då sade den klyftiga lilla tanten (till en annan tjej som undrade om semester typ på landet med ingen täckning) - "det finns massor av Arbetsförmedlingar runt om i landet, så det är ingen giltig anledning att inte besöka en sådan under semestern. Ni måste söka jobb, helt enkelt". Ja det fattar man väl, men riktigt så drastisk vet jag inte om jag tänker vara. Och jag är varken dum eller lat.

Nu ska jag fortsätta packa och städa. Flyget går 19:20 och jag har tänkt hinna pussa på Johan innan dess.

♥♥♥ TREVLIG MIDSOMMAR ♥♥♥

Taggar: #midsommar #hemma #kärlek #familj #norrland #norrbotten #älskling #resa #flyga #semester #njuta #avkoppling

Hemmaveckan har varit lång, givande, rofylld, avkopplande och underbar. Jag skulle kunna boa in mig här i lugnet hur länge som helst, men imorgon väntar allvaret och det är tillbaka till jobbet som gäller. Alltså som jag har njutit. Inga stressande människor, inte någonstans. Ringer man och säger att man är påväg så är det ingen stress att hinna med, för alla väntar. Det är sånt man gör här. Sånt jag värdesätter. Sånt jag glömde att jag behöver. Jag har sovit så himla bra och djupt, betydligt mindre än "hemma" - sju, åtta timmar och jag är utvilad. 

Skärgådsluft, skratt, bebishäng, umgänge med pappa och Anneli, mamma och Christer, farmor och farfar i stugan, långa kortspel med min syster och hennes pojkvän, mer skratt och Trivial Prsgfuiit spelet halva natten, film med surroundsystem och busande med fyra hundar i varierande storlek tills jag till slut satte mig mot solväggen och andades in mer skärgårdsluft. Aaah så lycklig jag har varit. Det enda som saknades var Johan, med honom här hade allting, precis allting, varit ännu mer perfekt. Gissa vem jag ska pussa på ordentligt ikväll :-) 

Bilder kommer senare. Jag ville bara skriva ner hur veckan varit så att jag kan gå tillbaka och läsa när längtan efter norr blir för stor. Minnas hur lycklig jag var fastän det bara var fyra dagar i slutet på april 2014. Det är sådant man minns. Sådant man värdesätter. Åh, det här kommer jag leva länge på. Just nu längtar jag efter Johans armar, men först ska jag säga hejdå till Piteå genom ett stadsbesök, en god lunch och en eventuell grillmiddag innan det är dags för hemfärd. #thisishappiness

Så härligt med sol, jag säger då det, det första man ser mellan kisande ögon är guldfärgade träd där utanför fönstret och det känns liksom helt underbart i hela kroppen. Tack vare det vaknade jag just innan mannen åkte iväg till jobbet kvart i åtta, åt frukost i godan ro och packade sedan gymväskan, sprang nästan en kilometer som snabb uppvärmning och körde därefter marklyft som var oerhört efterlängtat. Och skönt. En lång bastu på det, sedan en laxtallrik och vitt vin och nu ska jag strax göra mig klar att åka in till Täby Centrum. Ja åka säger jag, bussresan tar fyra minuter och promenaden femton men min ljumske gör ont av någon anledning (kanske för att jag börjat springa) så jag sjunker ner på de blå sätena istället. 

Igår kväll fick jag även se att mitt älskade barndomshus är till salu. Igen. Han totalrenoverade den redan nyrenoverade nedervåningen och nu ska han alltså sälja huset igen, efter knappt ett år. Jag kollade igenom bilderna med en klump i magen. Så många lyckliga minnen. Det var jättefint det han gjort med det, men det saknades någonting. Jag vet inte vad, men när jag såg på bilderna insåg jag att det har slutat vara mitt hem för länge sedan. Han har tagit bort allt det som var oss. Rivit ner tapeterna, golven, målat om överallt. Det var inte längre hemma, på nåt sätt. Mitt underbara älskade hus. Trädgården var densamma, men det var ungefär allt. Så många minnen. Så mycket lycka. 

Men tiden går vidare. Den gör verkligen det. Jag är inte densamma som jag var då. Ingen av oss är det. Vi lämnade nog alla kvar en liten del av oss i det huset när vi flyttade, men det som gör ett hem är ändå människorna; och alla finns ju kvar, bara på andra ställen. Materiella ting är bara saker, de går att ersätta, de är inte det viktigaste som finns. Det är personerna som skapar ett hem. Johan och jag. Det här är vårt hem nu. Han och jag. En familj. Världens finaste familj. ♥

Åh vilken ärta jag är! Ur form, med huvudvärk och feber styrde jag kosan hemåt två timmar tidigare än tänkt, stannade på ICA för at köpa Alvedon och knalla hemåt för sängläge. Klickar in på på Värk & Feber, väljer Alvedon och lägger utskriften framför mina varor på rullbandet. Väl hemma packar jag upp ingefäran och teet... som jag också skulle köpa... och bara, öh var är min Alvedon? Jo smarta Jennie tog inte emot kvittot, så hon glömde helt bort att hämta ut medicinen med koden som stod där på... Huuur kul. Så nu sitter jag här och febrar mig utan en enda Alvedon i sikte... Så är det att leva med en virrhjärna.

Nåja med tekoppen, en bit ingefära och täcket upp till hakan känns det ändå ganska rofyllt. Grannen ovanför plinkar på sitt piano och trots att musklerna värker av träningsvärk och en kommande förkylning gör det inte så mycket att jag glömde det där på affären. Johan kommer hem om ett par timmar så han får köpa med sig det hem, så vet jag nog att jag sparkar förkylningen där bak och kan fara och jobba som vanligt imorgon. 

Medan regnet smattrar mot fönsterrutorna och händerna ovanför täckets värme sitter jag och kollar hus och lägenheter på Hemnet. Det var ett tag sedan nu. Blev nästan beroende där ett tag, att mata igenom varje hus varje dag bara för att hitta inspiration ;-) Jag kommer (förhoppningsvis) aldrig bli en Bridezilla, det är jag för lugn för, men väl när det kommer till hus är jag oerhört kräsen... Det ska se ut på ett visst sätt, kännas på ett visst sätt. Allting ska klaffa för att jag skulle vela flytta in. Jag vet ju att det går att tapetsera om och allt, men gården och planritningen måste vara perfekt. Sådär så hjärtat bara hoppar över ett slag av hur vackert det är. Tur att vi inte ska köpa sånt på ett tag... Johan hade blivit galen på mig. 

Jag är ett fan av beige, "inomhustegel-fond-väggar", kök, spotlights, inbyggda lampor och shabby chic. Lite rustikt, inte för modernt, svaga men lugna färger. Och trägolv. Franska fönster, åh. Ja... man kanske borde vara glad att vi än så länge inte är i hustankar. Hade jag varit rik hade jag köpt en herrgård med stora ängar och vidder och ett hav som glimrar i fjärran. Äppelträd på gården, körsbärsträd. En hammock. Ett litet växthus och ett grönsaksland. Och ett torp.

En sommarstuga, en liten, liten byggnad med våra två små barn som springer omkring skrattandes - en äldre mörkhårig pojke och en yngre flicka med lockigt, blont hår precis som sin mamma, och så jag med stormagen gömd bakom en solkig, vit t-shirt och ett par hängseljeans och jordiga händer och håret i en tjock fläta. Eller en storblommig klänning som nästan spricker i sömmarna... Och min man som ligger i hammocken med en bok, sexiga solglasögon - jag är väldigr väldigt svag för Johans solglasögon så de måste få vara med i min fantasi - och en iskall ölflaska bredvid honom såklart... ;-) min familj.  

Ja alltså... lite i förväg som sagt... ehm. Dra i bromsen. Men det är ju så kul att drömma.

Migge på ingång och med ett e-mail-avi om att mitt paket har kommit hela vägen ifrån Kina tog jag tåget efter jobbet för att hämta ut det. Både tullen och posten hade grävt igenom det så jag fick betala 160 kronor för att lösa ut det... Sen öppnade jag det och såg att hälften saknades. Jaha. Antingen har företaget glömt skicka med eller så har posten/tullen konfiskerat. Men vad ska de med en kavaj och en fodralklänning med hög midja till? Kanske jobba i... det var i alla fall det jag hade tänkt... Istället fick jag nöja mig med två andra klänningar, en väska och en tröja och jag tyckte allt var så himla fint så då blev jag glad igen :-)

Jag tog på mig den ena och kände mig så jäkla söt haha. Den är fasen både prickig och lulllull och svart med ett brunt bälte i midjan men den i kombination med den bruna, nya väskan och mina nya bruna stövlar blev jag så... glad på något sätt när jag ställde mig vid spegeln och kisade förbi migränen och såg... mig. Det är den billigaste klänningen i världshistorien och väskan är av äkta läder och kostade 80 svenska kronor... Hur är det möjligt? Hur?   

Jag som börjat tänka ekologiskt och ekonomiskt och allt beställer varor från Kina som skeppas hit i ett moln av avgaser, båt och flyg och buss och jag vet inte vad, äckelpäckel i alla fall... Och så kostar kläderna ingenting och ändå känner man sig så himla fin ändå. Jag köper till exempel kokosolja och använder den till inpackning och hudkräm (gissa gott huden luktar efter det... mmm) och steksmör och när mina shampon och hudproduker börjar ta slut ska ekologiska produker från Weleda dit istället... det finns till och med en ekologisk paprika i kylskåpet. Och morötter. Små, futtiga grejer som gör hål i plånboken men någonstans inuti mig själv känns det faktiskt som att jag gör moder jord en tjänst. Det smakar faktiskt bättre med ekologiska produkter, det gör det. De möglar kanske snabbare men... man får prioritera vad som är viktigare.

Vegetarian tänker jag aldrig bli, jag älskar kött sååå mycket, men att börja litegrann, att nysta i ett par trådar här och där med bättre mat till exempel... det känns faktiskt bra då. Jag älskar grönsaker också. Hade jag jobbat heltid hade jag köpt alla mina grönsaker ekologiskt odlade. Förut var jag av den åsikten att ekologiskt bara var "de här grönsakerna har fått växa och mogna heeelt ifred på en bädd av rosblad och blivit matade med ekologiskt vatten från Tårarnas Källa i den Kinesiska ,orörda urskogen och hitskeppade av människor som ror med åror från träd i den Kinesiska rörda Urskogen som de sågat för hand med en..." jamen ni fattar, lull-lull-himmelrike medan någon maskin har stått och spytt bekämpningsmedel och kopiss och avfall och radon över de vanliga paprikorna... jag vill faktiskt inte veta... men jag har börjat i alla fall. Jag är påväg.  

En annan grej. Jag vet att jag säger det hela tiden, men jag är så himla, himla lycklig med Johan. Det gör liksom ont i hjärtat av kärlek och vi har snart varit tillsammans i tre år. I tre fantastiska, underbara år, de bästa och mest händelserika åren i mitt liv. Jag kan se honom som pappa till mina barn... han tar hand om mig så väl, så pedagogiskt; tänk en liten bebis som ser ut som honom. Jag är inte redo för det, jag har just börjat bry mig om mig själv, hankat fram på ett halvtidsjobb som jag trivs så bra på, jag vill inte dela Johan med någon. Inte än. Men ibland sitter jag bara och tittar på honom... och vill göra en kullerbytta av lycka, vända mig om och le allt vad jag har och hoppa upp och kittla honom tills han skrattar sådär härligt som bara han kan, sådär fruktansvärt gulligt hemskt så jag fnissar bara av att tänka på det... 

Den här låten har jag just hittat i en av min kära bloggväns Spotify-listor. Alltså jag dör så fin. Den här... åh. Lyssna bara. Hör texten.... alltså... hjärtat dunkar så av kärlek. Jag vill kasta mig ut i världen hand i hand med min man. Jag vill att han blir min man. 

I remember trying not to stare
The night that I first met you
You had me mesmerized
And three weeks later in the front porch light
Taking forty five minutes to kiss goodnight
I hadn't told you yet, but I thought I loved you then

Daaaamn så härlig morgon! Alarmet ringde klockan åtta, vi masade oss upp, tryckte in ett par mackor i matintaget och for och tränade, jag tänkte köra mage men Johan skulle köra ben så jag följde hans exempel. Och det blev ytterligar ett jättebra pass, provade marklyft med fjesvikter för första gången och snart satt tekniken där den skulle, med lite experthjälp av min sambo. Superbra övning! Nu sitter jag med havregrynsgrötstallriken framför mig och dör litegrann åt mukelsvagheten samtidigt som jag känner mig... glad. Det är verkligen som att ögonen har öppnats på första gången sedan jag vet inte hur länge.

Jag har inga andra direkta planer idag. Städa och diska är ju det obligatoriska förstås och tvättmaskinen skulle behöva få sig en omgång. Tänker kolla efter en ny dammsugare och en mikro om det finns något sådant här i närheten... om jag ids :-) Kroppen känns så loj och utmattad nu och jag är så nöjd över mig själv över min gymprestation. Så... först ska jag luta mig tillbaka, kanske slå igång xboxet - spelade ut Brothers igår, så tungt spel som verkligen testade koordinationsförmågan, skapad av Josef Fares. Jag förstod ju vad som skulle hända i slutet men det var ändå så himla sorgset... en klump i hjärtat under de dryga två timmarna det tog att spela ut det. Lyssna på soundtracket nedan :-) 

Oj så kul vi har haft på jobbet idag. Vi har bägge varit otroligt virriga så det har blivit en och annan kortslutning i hjärnverksamheten, gjorde till exempel en jättemiss men äh, istället för att deppa och sucka åt det så valde jag att skratta åt det hela. Och det gjorde min chef också. Så skönt att sitta bredvid varandra, vi kan ropa åt varandra om det är något vi undrar över... fördelen när man bara är två stycken på samma avdelning. Jag känner verkligen att jag börjar komma in i leken nu och har fått mer och mer ansvar över saker och ting. Självförtroendet växer sakta men säkert. Mitt kontrakt blev förlängt också, det glömde jag nämna :-)  

Full av energi promenerade jag en timme senare än tänkt emot tunnelbanan, satte lurarna i öronen och fortsatte lyssna på Game of Thrones, jösses alltså boken är helt fenomenaaaaal. Jag vet att jag har sagt det tidigare men alltså... hans sätt att skriva, att få ihop varje mening och alla hundratals personer och identiteter och viljor... Och man förstår mellan raderna att det kommer hända någonting, snart, att "the winter is truly coming" och att domedagen kommer falla all over the seven kingdoms. Typ. Jösseeees. I alla fall, sen var jag plötsligt på gymmet och träningscykeln och brände av ett jättebra pass, avslutade med rygg och armar och nu sitter jag i soffan och ser på när min man förbereder plättsmeten. Sååå gott!!!

Jag känner mig som en ny människa. Jag vet inte om det är för att jag äter mer. För att jag är inne på tredje dagen med Omeprazol och klumpen längst bak i halsen har försvunnit. Men jag har fått mer energi. Jag är gladare. Lättare. Jag mår mycket bättre nu. Jag somnade senare än vanligt igår men ändå är jag inte trött ännu! Inte heller när jag vaknade... Nu är jag visserligen seg efter gympasset men glad i kroppen och hjärtat. Ett samtal med mamma och ett med farmor ♥ och nu ska jag sjunka tillbaka i den ack så sköna soffan bredvid Johan. Ritualer. Små, små traditioner. Lyckliga stunder. Nu är det helg... med plättar... mangochutneydipp och grönsaker... ledig sambo... Jag är så himla lycklig alltså. Så tillfreds med allting just nu. Hjärtat spricker av varm glädje, åh :-) 

Helgen har bara rusat förbi. Pappa och Anneli dök upp under lördagsmorgonen och jag åkte för att möta upp dem. Så härligt det var att få se dem igen, ett känt ansikte som stack ut i myllret av alla stressande stockholmare. Vi strosade runt på stan, letade lunchsställen och hamnade på ett fik på NK. Idag blev ännu en strosa-runt-dag och vi åt en jättegod lunch på ett café i Täby Centrum, dit även pappas kusin Catarina hittade. Så härligt det var, timmarna rusade förbi och vi pratade om allt som hänt under de senaste... många åren som gått. Och oj vad de är lika varandra... samma hår, samma ögonfärg... Jag har ärvt min mammas ansike men resten är pappa rakt igenom.

Nu har de åkt iväg för den här gången. Helgen gick alldeles för fort. Jag tänkte att jag skulle dokumentera mer om vad som hänt och vad vi gjort, men det är som jag sade en gång tidigare, det är när jag är som lyckligast som jag inte skriver blogginlägg alls. Då har jag fullt upp med att njuta av vad som händer runtomkring mig. Och helgen har sannerligen varit det. Härlig och lycklig. Nu är det en månad kvar till nästa familjemedlem dyker upp, mamma hittar hit i slutet på mars. Det kommer bli underbart, det vet jag. Nu ska jag bara njuta av dagarna som förflutit, imorgon påbörjas sista veckan på jobbet om ingenting mer händer... trist... men sånt är livet... allting händer av en orsak. Tänker börja titta på nya jobb då också, uppdatera mitt CV... lite sånt. Vi går mot vår och sommar och allting känns så positivt då.

Om två månader börjar körsbärsträden i Kungsan att blomma... tänk att vi då har bott här i ett helt år. Redan. Det har gått så himla fort. 365 nätter har vi snart sovit här. Jag minns att jag räkade tyst för mig själv den första kvällen, "fyra månader går fort, det är bara...  120 dagar ungefär. 120 nätter i en främmande stad. " Men det blev mer. Det blev bra mycket mer än så och nu tänker jag helt annorlunda. Vi besitter nu en erfarenhet som aldrig kommer att blekna. Att vi tog steget hit. Jag kanske inte vill bo här i resten av mitt liv, jag känner mig mer än redo just nu att skaffa... ett eget boende. Helt eget. Min och Johans. En fast plats att utgå ifrån, veta att nu bor vi här och här ska vi nu fortsätta vårt liv med jobb och resor och lugna sommarkvällar och äventyr. Tillsammans.