Elaine skrev för några dagar sedan om en mardröm hon hade och bad sina läsare berätta om sina egna. Jag drömmer sällan mardrömmar längre, det gjorde jag ofta när jag var barn. Och återkommande. Samma drömmar. Ofta fortsatte de steget längre nästa gång, och så lite längre, och lite längre...

En av dem var att jag var på väg hem från min farmor och farfar. Det kom en lastbil runt hörnet som jag måste gömma mig för; han fick inte se mig, inte veta att jag var där. Men att gömma sig när fronten på lastbilen var synlig och allt jag hade var en busskur och ett hus långt borta (precis som i verkligheten) gick inte, så mitt enda alternativ var att springa hem. Och alla vet ju hur bra det går att springa i drömmar...

Jag visste bara att lastbilen INTE fick se mig, det var dödsviktigt. Men jag hann. Alla gånger hann jag. Bara att jag snart lärde mig vad som väntade när jag tagit mig in på "min" väg... Många drömmar senare. Ett tåg. Lokomotiv som startade i skogen nedanför grannens hus som var den sista på vår återvändsgränd till gata. Fick DEN tag i mig skulle jag dö. Hann jag hoppa åt sidan och in i huset överlevde jag. Men skräcken när jag såg den; "åh nej inte den drömmen!!!" glömmer jag aldrig.

Det var så jävla vidrigt, varenda gång, jag hörde hur hjärtat hamrade i öronen och hur tåget brummade och brakade (riktiga ljud från traktorn som skottade vägen, han kom alltid nattetid på vintern, och bara då drömde jag om tåget). En gång hann jag inte. Det var sista gången jag drömde om den. Jag snurrade runt så fruktansvärt fort medan någon gnagde mig i öronen, vaknade upp (i drömmen) liggandes inne i vår lada, en ombyggd ladugård, osynlig, utan att kunna röra på mig. Död. Mamma och pappa skulle aldrig hitta mig igen. 

Det som är så äckligt är att jag ofta i drömmar hittat hem igen, alltid till huset i Nyborg, och lagt mig i min egen säng för att därefter vakna på riktigt. I samma säng. Som att jag... varit i en annan dimension under natten. Blääää. Åh usch!

När jag var fem år vaknade jag av att det stod flera vitklädda nunnor runt min säng. Vita mössor spända runt ansiktet. De tittade bara på mig. Rynkiga. Mörka ögon för att det enda ljus som fanns kom från tända ljus någonstans i rummet. "Det är hon", sade en, stolt, vänligt. "Det är det. Hon. Hon är det. Hon är vår utvalda." Sedan gled de bort i natten och jag har aldrig upplevt en sån rädsla någonsin igen. Och jag vet fortfarande inte om det var en dröm eller inte, men jag har aldrig sett dem igen.

Eller jo. En gång. När jag som femtonåring gjorde ett experiment. Ni vet det där när man sätter sig framför en spegel med släckt rum och ett ljus framför för att se hur man kommer se ut när man blir gammal?

Det kändes inte läskigt. Det var en bra känsla, så antagligen ville de bara... vägleda mig. Säga hej. Gud vad knäppt det låter. Men mina drömmar har alltid varit starka, färgglada, ljudliga. När jag var liten var jag synsk. Det försvann liksom med åren. När jag inte längre ville tro och känna och lyssna på det jag redan visste och av det som ingen annan kunde veta.

Jag såg dem, i spegeln den där dagen, såg min familj, mina barn, såg mig själv med långt lockigt vitt hår och rynkigt ansikte i en katedral eller något omringad av dem alla med tända ljus. En mässa? Någon sjöng. Det var fint. De log. Tio sekunder, sedan försvann det, och jag var mig själv igen.

Alla har väl haft såna faser. Jag slutade rätt fort med mina, valde att inte längre se, kanske växte jag ifrån det. Fantasin har alltid varit stor. Färgglad. Kanske därför det passar bra att jag blir författare. Kanske har jag hjälp utav mina konstiga barnadrömmar och tankar. Kanske vet jag vad spegelbilden betyder en dag. Eller också tackar jag bara min fantasi och min magkänsla och min högsensitivitet för bilderna och drömmarna och är glad att jag sällan drömmer äckliga drömmar längre.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Påsken är här och alla barnen Isaksson är samlade med sina respektive. Jag har suttit ute i stugan mot solväggen och halstrat korv med mina nära en förmiddag när solen sken. Ansiktet värmdes upp av vårsol och av deras skratt och historier. Sedan sp...

  Livet rullar vidare. Vi arbetar båda två som förskolepedagoger, lärare, lärarassistenter, elevassistenter, resurs, extra resurs, resurspedagog, fritidspedagog... Vikarier alltså. Det är faktiskt väldigt roligt och man kan i stor mån välja sin ege...

Igår träffade jag en stor valp-Rottweiler som var så fruktansvärt fin med tjock, härlig päls och som tryckte sig mot mig när jag kliade honom på rumpan. Det fick mig att vela ta upp erbjudandet om vaccination mot min extrema kattallergi, vilket går...

Klockan är bara lite över 22 men vi och jag har legat i sängen sedan bastun som blev en lång dusch halv nio. Bastun startade inte, den jäkeln. Eller den startade men den blev inte varm. Så mycket att vänja sig vid och lära sig när man just flyttat in...

Vi tar allt en dag i taget. Även om de mentala listorna är långa, fyllda med text och saker att bocka av en efter en. Jag älskar listor. Alltid gjort. Aldrig varit tillräckligt strukturerad för att ha koll på dem, men vad gör det, listorna skrivs änd...