Jag tycker det är läskigt nu. Var man än vänder sig, i sociala medier, på jobbet, på affären, men främst på de där sociala medierna, i varje inlägg, varje status letar sig rasismen in. Det spelar ingen roll om det är Expressens eller en gammal skolkompis. Det spelar ingen roll om inlägget från början handlade om att solen lyser, skiten dyker ändå upp. För två år sedan var det nästan tyst på gatorna. Ingen slängde käft. Ingen argumenterade om det mest självklara i världen - människors lika värde, förrän SD tog sig in i riksdagen och gjorde det lagligt, nästan accepterat att bete sig som ett svin. 

Jag måste erkänna att jag blundar. Jag orkar inte se. Jag vill inte se. Folk som gör skillnad på folk och folk bara för att "de" råkade vara födda i ett annat land och alltså inte har något här att göra är det mest skrämmande av allt. Varför ska inte vi hjälpa till så mycket vi förmår? Det är jobbigt nu, det är mycket nu, men det kommer lugna sig. Ingen tar pengar från de gamla och ger till "invandrarsvinen" (en kommentar jag såg sent som igår). Sverige går inte på knäna. Svenska folket ville ha en rödgrön regering under valet 2014 och det är dags för alla invånare att sluta bete sig som arslen och acceptera att det blev så. Vi har valt. Nu blev det så här. Vi valde detta. De rödgröna var fler än de blå. 

Är det någon som är svin så är det de som gafflar. De fattar inte. Och det är det som är så läskigt. Jag tror på fullaste allvar att Sverige kommer att gå mot ett inbördeskrig om det fortsätter såhär, om ingenting görs. Rasism är aldrig okej. Det är inte okej att skilja på människor på grund av deras ursprung. Aldrig någonsin. Och de i behov av skrikande hjälp? Vi hjälper. Hela tiden, så mycket vi kan. Just nu är det mest fokus på flyktingarna från Syrien, men det betyder inte att hjälpen uteblir för "alla andra", pensionärer, barn i Afrika, barn som far illa, ungdomar som fortfarande bor hemma (vilket är en helt annan diskussion som inte handlar om annat än lathet och dumhet). Jag blir rädd för det som händer. För det som håller på att hända. Nerbrända flyktingboenden, terrormord på skolor. 

Det här är inte vi. Det är inte så vi brukar göra. Jag är rädd för det Sverige håller på att förvandlas till. Som i The Last Of Us. Ett virus som plötsligt sprids och gör människor mordlystna och galna och som ännu inte har något vaccin. Jag gör inte skillnad på människor för deras hudfärg. Jag gör skillnad på människor för deras främlingsfientliga åsikter att vi som är födda i Sverige är mer värda än alla andra. Det är för fan bara ett land med skog och hav och hus och vägar precis som alla andra länder där ute. Och om folk vill komma hit för att söka skydd så får de göra det. Det glädjer mig att det väljer vårt land. Vi har det ju bra här. Låt oss inte förstöra det. Låt oss inte göra det till postapokalyptisk värld där vi slåss mot varandra istället för att kämpa tillsammans. Det är inte det Sverige vi hade, och det är definitivt inte det Sverige jag någonsin önskade mig. 

Nej tack till rasism. Nej tack till alla "jag är inte rasist, men...", som är precis samma sak. Nej tack. Det räcker nu. Det är bra nu. Dags att växa upp. Dags att öppna ögonen. Vid Gud, vad jag önskar att människorna där ute kunde öppna upp sina ögon och sinnen för annat än det som någon bekant hävt ur sig och som de därefter tror stenhårt på. Källkritisk måste man vara när det handlar om så allvarliga saker som rasism. Det är det läskigaste av allt. Alla dessa lösa antaganden. "Jag trodde att det var så." Det är det som gör mig mest obekväm av allting i denna karusell. Jaha, men det är inte så.

Torsdag morgon och kroppen är härligt seg efter tre träningspass denna vecka, ett frisörbesök och kvällar där vi eller jag somnar i soffan så fort täcket hämtas och fönsterlampan släcks ner för vidare serietitt eller datorsittande av den äldre i hushållet. Jag är sugen på julmust och pepparkakor och gryningar där påsarna under ögonen hänger hela vägen ner till nästippen för att man satt uppe länge och bakade de där kakorna. Början av november. Det går så himla, himla fort. 

Nu ska jag sätta på mig skorna och cykla till jobbet. Snart är det fredag och en helt ledig helg väntar. I lördags var vi ju på Gamex, Comic Con i Friends Arena hela dagen med några vänner. Det var superkul men helgen blev liksom en dag för kort, haha. Så nu ser jag fram emot imorgon, att komma hem från jobbet och glida ner i morgonrocken eller en av Johans t-shirtar och bara vara. Kanske titta på the Hobbit också. Vinterfilm som den är. Den där känslan av pepparkakor, julmust och Hobbit-filmerna...

Den är vår nuvarande dassbok också (ni vet en sån där bok man läser en sida eller två ur medan man sitter där, lite roligare och trevligare än att stirra in i sin telefon eller något), så då blir man bara ännu mer sugen. Lite kort uppdatering från vårt hushåll, då gångerna inte riktigt blir lika många som förr på grund av mitt härliga jobbande och allt där emellan. :-)

Update 07:50. Fullt påklädd med astmainhalatorn i munnen kom jag på att jag har cykeln vid Täby Centrum sedan tränandet igår, åååh. När går Roslags?

Update 08:15. Bussen sen. Jag hann. Så bra.

Update 22:10. Somnade i soffan med Johan när vi kom hem. Sov i två timmar. Så ini bomben skönt. Jag drömde om gympasalar och om soliga dagar med honom. Nu spelar han The Last Of Us med en pågående zombieinvasion - vilket är ytterligare ett ord jag aldrig någonsin önskade nämna i min blogg, det där om zombierna alltså, så jag gör allt jag kan för att tvätta bort deras läte ur öronen. Jag hatar de där ljuden, men fascineras av spelet, av miljöerna, handlingen. Så ja, vad gör vi nu resten av natten? Sova kan man ju inte göra än på ett tag... Fast jo. Jag kan somna när som helst. Ljud, ljus, det gör inget, så länge jag inte har PMS för då måste det vara knäpptyst. Det är en talang jag är glad över att jag besitter.

Och nu kommer jag inte våga somna heller. Vågar inte ens titta på teven just nu. Kan inte, för min nacke är så stel och öm efter upprepade bollbesök varav den sista fick det att krasa till ordentligt. Haha..... Jag dör. Det gjorde Joel också. My god. Varför gör vi detta?