Det är den tiden på året. Tröttheten slår till. Täcket växer i både storlek och omfång och myshetsfaktor. Man vill inte lämna den varma, sömniga, drömmiga världen där under för den kalla verkligheten då man huttrar så fort täcket faller av. Letar i mörkret efter morgonrocken, den fluffiga, varma. Dricker te, men det värmer inte heller sådär underbart så som sängen gör. Snooze-knappen är nerkörd i botten, sliten, välanvänd med tio minuters mellanrum.

Man är trött vad man än tar sig till. På torsdag ska jag och göra diabetesproverna, det blev aldrig idag eller igår och imorgon öppnar jag, så får se vad de säger. Sedan hade jag tänkt ta mig en tur till gymmet. Efter öppningen. Alltså när jag slutar. Jag orkade inte idag. Så himla seg och sliten. Jag skulle vilja sova, lägga mig här i soffan med en filt och blunda tills jag öppnar dem igen och köra igång med nästa dag, lite lagom piggare sådär.

Barnen sa att de undrar hur jag ser ut utan smink. Jag är värdelös på smink, det enda jag använder är bas och mascara (smink från Bare Minerals eller Lumene står på önskelistan, blandat med nagellack, träningskläder, goda teer och presentkort på Indiska). Men att ta bort den till förmån för all min trötthet nej. Känner man sig inte pigg kan man i alla fall låtsas som att man är det, då kan det i alla fall se ut som att man är det. Men så här ser jag ut i alla fall. I all min... duschade skönhet. Jag vet inte ens vad jag pratar om längre, så trött är jag. Musiken så långsam och mjuk. Ska. Ska bara. Så mycket. Sån cirkus idag. Hjärnan har gått och lagt sig. Öronen gått i baklås.

En massage skulle sitta fint. En varm dusch och en spikmatta. Mat som jag slipper laga, men det ska jag, det måste jag, Johan måste ha en matlåda med sig. En pizza. Haha... Värma en pizza. Så gott. Det tror jag att jag gör. Gluten, transfetter, gift och arsenik, I take it. För idag. För nu. För att få somna i soffan bredvid någon man tycker om.