Jag har dåligt samvete. Jag bara säckar ihop som en... säck potatis i soffan strax efter att Johan har gått och är så lycklig över att jag får vara med honom så jag bara sitter här med tårar i ögonen och ett leende som lyser upp hela mitt inre när jag tänker på allt vi har och gör. Igår så längtade jag efter att det skulle bli kväll så vi skulle kura ihop oss i soffan och spela Witcher 3 eller se Homeland eller busa och äta middag. Men det blev inte så, och för det är jag så ledsen och har dåligt samvete.

Jag glömde min blodsockermätare på jobbet och efter olyckan kände jag att jag inte mådde allra bäst. Blodsockret brukar ju stiga under stress, adrenalinpåslag, inflammationer och liknande, så jag tänkte på det och doserade insulin därefter uti det jag åt igår även om jag inte fick i mig så himla mycket med den smärtan i halva kroppen.

Så kommer Johan hem och jag börjar må illa. Tar Resorb, lagar klart middagen, äter en fågelportion och trycker i mig massa insulin. Det är här mitt dåliga samvete kommer in. Inte bara för att jag inte kunde öppna i morse, vågade öppna i morse efter det som hände, utan rädsla för att det där igår ska hända igen. Jag är helt utpumpad efter det. Jag mådde till slut så illa att jag var tvungen att kräkas. Jag hatar det. Det värsta jag vet. Och det gjorde jag. Om och om igen bara att inget kom ut för det var ju inte magen det var fel på, det var blodsockret och ketonerna, antar jag...

I med mer insulin, Samarin och en lång varm dusch, den andra för igår, och sedan lade jag mig i soffan helt matt och slut och med ont i magen bredvid Johan som sa "äntligen kan jag sitta ner i soffan" (och då menade han efter en hel dags arbete). Och då rev det bara i mig. Han har haft en hyfsat bra dag på jobbet, är nöjd över att jobba kontorstider, och vi skriver med varandra så ofta vi förmår och kontentan är ungefär att vi båda längtar till nästa soffmys, för att det är det underbaraste i hela världen. Och så kommer han hem till en tjej som är helt uppåt väggarna dålig, helt plötsligt från ingenstans. Det var inte så det skulle bli.

Jobbet idag hänger på en skör tråd. En tunn tråd. Jag ser att det är ungefär en månad sedan jag kände mig likadan. Inte med blodsockret eller ketonerna, men med den där ofantliga tacksamheten och lyckan och glädjen och så är man bara så tom. Det är väl den tiden på månaden. Jag har nya p-piller så kanske är det dem som gör mig såhär. Jag vet att det bara är en fas. Jag är lyckligast i världen. Så glad att jag får dela mina dagar med Johan och att vi snart kommer att fira vår femte jul tillsammans sänder fjärilar ner i magen. Fem år. Fyra och ett halvt enligt kalendern, men den femte julen står för dörren. Åååh vad jag ser fram emot det.

Vad jag ser fram emot ikväll, idag, imorgon. Nästa vecka. Jag vet att det skiner igenom i varje inlägg, den där djupa kärleken jag hyser. Kalla mig töntig om ni vill, det är ok. Kalla det gulligull, för det är precis vad det är, rakt ifrån hjärtat. Farfar sade här om dagen att han satt vid sjukhussängen och strök farmor över kinden och att han tyckte att hon var så söt. Stolthet, glädje, kärlek i hans ord. Efter femtiofem års äktenskap. Femtiosex.

Tvåsamhet, den finaste gåvan man kan få. Jag trodde inte att det gick att känna så här. Och här sitter jag. Vi. Eller bara jag, men ni vet vad jag menar. I hans armar är jag trygg. I hans närhet är jag fnittrig, lycklig, hoppig och studsig och bara glad. I hans närvaro vågar jag det jag inte vågar annars, för jag vet att han tar emot mig om jag faller.

Vet ni vad som gör mig mest glad? Det där som han säger att jag är som vackrast när jag vaknar på morgonen, utan smink, med rufsigt hår och plirande ögon och kinder som är påsiga. För då är jag, jag. Ingen annan har någonsin sagt så till mig. Han bara ser mig. Den jag är innan jag hunnit sälla mig till världen där utanför. När jag fortfarande är i vår bubbla. Du är som vackrast när du vaknar på morgonen. Älskade du. Tack för att du finns.