Nu vet jag varför tröttheten var så abnormt enorm igår. Hej en pågående förkylning med riv i halsen och tungt huvud och feberkänsla och att kriga sig igenom en hel dag då sju arbetskamrater själva låg hemma i sina sängar och snörvlade och hostade. Jag tänkte att jag stannar över öppningen, för reserven är sjuk. Jag gör det, jag kämpar mig igenom det trots att förkylningen dök upp mitt i natten. Sedan åker jag hem. Och att öppna är mysigt.

Men nej. Sedan ringde telefonen. Han är sjuk. Hon. Den och den och den och den. En ändlös ström av ny information, nya sjuka, och det var bara att inse där jag satt att nehejdu Jennie, här blir inget sängliggande för dig idag. Men det var okej. Det var kaos, men det var okej. Jag jobbade i en klass jag aldrig varit lärare i tidigare. Jag var ute mycket mer än alla andra dagar. Jag fick nya små kompisar. Jag åkte hem och lade mig i sängen och nu är ansiktet så tjockt och varmt och teet lenande i halsen. Samtalet med farmor också, med farfar. Mamma ringde också. 

Min farmor som ännu ligger på sjukhus. "Jag önskar att du var här och inte så långt borta." Bara att säga så. Bara att prata om att det är dags att öppet börja berömma folk för deras insatser och kvalitéer snarare än att bara hacka på dem när de gör fel - åt fanders med hela jantelagen. Bara att höra beröm, stolthet pysa ut mellan läpparna, "jag kan inte säga hur glad det gör mig att höra att de hissar dig till skyarna." Jag har kämpat också. Mer än jag själv tror. Jag har jobbat två år på ett jobb jag älskade i arton månader och hatade i fyra. Jag hade ångest varje dag under den sista tiden. Varje, varje dag. Jag ville kräkas i buskarna utanför ingången varje, varje dag. Jag har aldrig mått så dåligt i mitt liv någonsin, som när jag insåg vad som höll på att hända om jag inte vände mig bort.

Annat också. Sådant som jag inte längre tänker på. Vänner som kommit och gått, vänt ryggen till, tystnat, mörklagt det vi haft, vår vänskap, alla våra skratt och minnen, kastat dem utför en klippa utan att förklara, utan att säga. Jag vet inte varför jag letar efter anledningar att säga att jag är värd det jag får höra nu, på mitt nya jobb, som jag genuint, på riktigt, trivs med, utan att ljuga, förställa, ändra, låtsas vara till lags. Att kommentaren "det är självklart att du ska studera, vi hjälper dig så gott vi kan för vi vill så gärna ha dig kvar", lyfte ett berg från axlarna. Jag har kommit till den punkt i livet där jag inte längre orkar vara till lags för allt och alla, vara den där snälla söta rara som aldrig säger nej och tar på sig alldeles för mycket. Jag kör med öppna kort.

Man är ju bara mänsklig. Jag bryr mig inte om folk tycker att jag är ful, om jag har omaka strumpor på mig en dag (samma strumpsort men olika färger) eller reflexvästen fortfarande över jackan när jag kliver på bussen. Cykelhjälm, ja men gud så töntigt - jag orkar inte, vill jag dö eller? Nej. Jag bara ler när mina arbetskamrater pratar om att de festar en fredag. Jag skulle aldrig orka, jag har insett det nu, jag är för trött när jag kommer hem. Jag har slutat tycka att "högljudd musik after work" är trevliga, där man sitter och pratar - skriker - med folk man inte träffat på år och dar och där ingenting har förändrats, de är fortfarande samma.

Jag är inte det. 

Jag är inte samma som då. 

Jag är fortfarande jag. Bara med lite mer råg i ryggen. Stoltare hållning. Den där självkänslan som rotat sig fast i marken. Jag vågar säga till. Säga ifrån. Jag har insett att jag måste trivas med det jag gör, annars går det inte. Håller jag inte med så säger jag det, jag sväljer det inte, låtsas le och gräma mig i tystnad. Det kanske egentligen bara heter att jag vuxit upp. Mognat. Jag är fortfarande samma Jennie. Med ett hjärta stort som en ocean och känslorna utanpå kroppen, som en öppen bok, det kommer jag alltid vara. Bara med en påfyllnad av lite bättre innehåll. Lite tuffare innehåll. Lite vuxnare innehåll, jag vet inte.

Jag har gått förbi hela det där mantrat att:

We're all bitches, we're all whores 
We crave attention like some wannabe stars