Ni vet den där känslan när man drar på sig täckbyxor och mössa och vantar och reflexväst i väntan på att bussen ska stanna på rätt hållplats och man får trampa hem i lugn och ro i höstens första minus sju grader. Och där sätter man sig, hjälmen är som locket på en semla och förvandlar hela mig till en svamp, exakt som en svamp ser jag ut. Men det gör ingenting för jag tänker att säkerheten kommer först. Aldrig utan hjälm.

Tur var ju det. 

Ni vet den där känslan när man ska svischa nerför en backe och sedan svänga av under en vägtunnel för att annars hamnar man rakt i betongväggen på andra sidan? När man kommit halvvägs nerför och det är dags att bromsa för kurvan är tvär, jättetvär, och man ser inte om det kommer någon på andra sidan trots att där finns en spegel och bör ta det åtminstone lite lugnt. 

När man är där, just där, och man inser att bromsarna inte fungerar. 

Den känslan. 

Jag önskar jag aldrig någonsin mer kommer bekanta mig med den. Aldrig som i aldrig någonsin över min mörbultade kropp tacka gudarna att jag i alla fall hade hjälm på mig-aldrig. Jag hann inte ens bli rädd. Inte ens tänka. Cykeln rullade snabbare och snabbare och jag trampade bakåt två-tre varv men de fäste inte, handbromsen var omöjlig att rubba även den och där satt jag. En sekund kanske. Max två. Sedan styrde jag ångloket mot dikeskanten, flög över styret och slog upp ögonen och tittade rakt upp i en naken björk. Här får man skratta. Jag gjorde det. Så jävla glad att jag levde. Betongväggen var tre meter bort.

Mamma i andra änden av hörlurarna: "Vad gör du?"

"Ugh... jag ringer sen."

"Men gud vad är det?"

"Bromsarna funkade inte, jag måste se om jag lever."

"Ramlade du?"

"Frivilligt över styret." Och så lade jag på. Stackars mamma.

Så började jag röra på armar och ben där jag låg platt på rygg i den isiga gräsmattan och tackade ryggsäcksguden också när jag ändå var igång. Ska ni göra samma sak rekommenderar jag verkligen att ha en ryggsäck full i kläder och mjuka tingestar, det är skönt att landa på - minus shakern som jag fick intryckt i revbenen. 

Och idag känns det ungefär som att jag kastat mig rakt på en isig gräsmatta i 25 kilometer i timmen. Jag vet inte hur jag landade, inte hur jag vred mig, men vänstersidan tog mest stryk och idag är halva mitt knä i varierande stadier av regnbågens färger och överarmen gör ont vid beröring. Skuldorna ömmar, magen gjorde - tack och lov slutade det - ont när jag sträckte på mig, hela förmiddagen. Jag är glad att jag lever. Att jag bar vinterkläder. Hjälm. Ryggsäck. 

Måste eventuellt köpa en ny hjälm nu trots att jag inte landade rakt på huvudet. Better safe than sorry.

Måste åka tåg till jobbet istället för att cykla för bromsarna funkar fortfarande inte.

Men vad gör det och att man går runt som en gammal tant och ojar sig hela dagen efter när man lever. När man missade betongväggen med tre meter. När hjärnan stängdes av till den grad att jag inte ens hann tänka "vad gör jag nu". Det var do or die. Och jag tog mig hem. Jag är glad för det. 

Här har jag bott idag. Imorgon blir det öppning och ännu tidigare uppstigning tack vare cykelhaveriet. Det måste bli en bättre dag. Inga fler vurpor. Definitivt inga fler för ett tag.