Lite Mass Effect 2 och visdomstandvärk, frukost på (eller rättare sagt i) sängen med ett halvt paket russin i filtallriken för att de hade gaddat ihop sig, Breaking Bad-avsnitt och en helt underbar morgon följt av städning tillsammans med Johan som också är ledig, åh. Jag är så tacksam över att allt detta är mitt. Att jag får kalla det för mitt. Jag vet att jag sagt det förr, men när det dåliga samvetet nästlat sig in i hjärtat och man bara vill hålla om, hålla om riktigt länge... Då måste jag säga det igen. Jag hatar att bråka. Speciellt när jag inte har kontroll över min egen ilska, det har jag aldrig haft. Stormen har bedarrat nu, det var ingenting allvarligt, bara droppen som flöt över, PMS och vardagsirritation. Alla gör så. Alla får så ibland.

Det viktigaste är ändå att gå till sängs som vänner, att aldrig lägga sig som ovänner. Jag tänker inte gå någonstans. Jag tänker aldrig någonsin lämna det vi har. Jag vill ha honom här, nära mig, jag vill vara en del av honom och jag är glad för varenda minut vi får tillsammans. Tänk att det fortfarande är samma sak efter tre år. Tre långa år som samtidigt känts så korta. Ibland kanske man måste släppa ut all ånga för att sedan kunna sansa sig och ta ett steg tillbaka in på stadig mark. Vi bråkar nästan aldrig och det är skönt. Inte för att vi egentligen gjorde det igår heller, det var mest jag som gapade och han som var tyst. Min älskade fina. Så dum man känner sig. PMS är inte roligt och inte mitt dåliga samvete heller, usch.

Jag vet att jag också har sagt att orden inte räcker till. Men jag älskar honom, så himla mycket. Hela vägen in och ut och ner och upp, genom och förbi och tillbaka igen. Hela mig. Jag älskar honom av hela mitt hjärta och än mer. Allt. Så skrämmande mycket. Jag får LRS bara genom att tänka på honom och det går hål i mitt hjärta varje gång jag tänker på hur irriterad jag var till ingen nytta. Det var ju inte hans fel. Inte bara. Usch. Gör man så? Gör alla så? Hålla om och hålla nära. Jag vill aldrig, aldrig, aldrig släppa taget. Förlåt. Förlåt mig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Påsken är här och alla barnen Isaksson är samlade med sina respektive. Jag har suttit ute i stugan mot solväggen och halstrat korv med mina nära en förmiddag när solen sken. Ansiktet värmdes upp av vårsol och av deras skratt och historier. Sedan sp...

  Livet rullar vidare. Vi arbetar båda två som förskolepedagoger, lärare, lärarassistenter, elevassistenter, resurs, extra resurs, resurspedagog, fritidspedagog... Vikarier alltså. Det är faktiskt väldigt roligt och man kan i stor mån välja sin ege...

Igår träffade jag en stor valp-Rottweiler som var så fruktansvärt fin med tjock, härlig päls och som tryckte sig mot mig när jag kliade honom på rumpan. Det fick mig att vela ta upp erbjudandet om vaccination mot min extrema kattallergi, vilket går...

Klockan är bara lite över 22 men vi och jag har legat i sängen sedan bastun som blev en lång dusch halv nio. Bastun startade inte, den jäkeln. Eller den startade men den blev inte varm. Så mycket att vänja sig vid och lära sig när man just flyttat in...

Vi tar allt en dag i taget. Även om de mentala listorna är långa, fyllda med text och saker att bocka av en efter en. Jag älskar listor. Alltid gjort. Aldrig varit tillräckligt strukturerad för att ha koll på dem, men vad gör det, listorna skrivs änd...