Söndagsångest. Så många med söndagsångest som sitter i soffan på kvällen och tänker: Åh typiskt, nu är det snart måndag igen och jag måste gå till jobbet, igen, en ny arbetsvecka, igen. Jag har ingen söndagsångest. Åtminstone ingen sån där som alla säger att de har. När jag får ångest får jag det för att jag får jobba för lite. För att jag vill göra det bästa möjliga av min tid. Jag kan aldrig säga att "nu är jag klar för idag" och gå hem, lämna jobbet vid ytterdörren och sen inte dra på mig kappan förrän morgonen efteråt. Jag kan aldrig släppa taget helt och fullt, för det finns alltid, alltid saker att göra. 

Men jag har lärt mig att prioritera. Eller jag börjar lära mig åtminstone. När jag går hem för dagen går jag hem för dagen. Då sätter jag hörlurarna i öronen,  på med ljudboken, sätter mig på tunnelbanan och så åker jag. Det är inte värt att älta det man gjort under dagen - hade jag hunnit mer, jag hade ju ett par oeffektiva minuter där mitt på dagen, bla bla bla. Det spelar ingen roll, det är bara att ta nya friska tag dagen därpå. När jag går hem för dagen måste det vara slut för idag, tack för idag. Annars blir jag knäpp. Jag är en arbetsmyra, älskar mitt jobb och utmaningarna det bjuder på. Att tänka på jobbet när man går hem är naturligt, men någonstans måste man sätta en gräns. 

Jag hade förmodligen tänkt mindre på jobbet om jag fått jobba mer. Hur konstigt det nu än låter. Men den situationen kan jag inte förändra. Vad jag kan förändra, däremot, är mitt eget tankesätt. På jobbet är det jobbet som gäller. På fritiden måste det vara min lediga tid jag tänker på och prioriterar. Så är det för alla. Söndagarna ska inte gå åt till att älta veckans kommande jobb, och ältar man ändå så är det uppenbarligen något som inte stämmer. Varför ha ångest över något man kan förändra? Trivs man inte på jobbet måste man antingen se det ur en annan synvinkel än det gamla vanliga eller söka nytt. Livet är för kort för att gå runt och vara negativ över saker och ting som faktiskt är förändringsbara.

Ingenting är omöjligt. Vi har bara ett liv. Jag säger inte att jag inte får ångest, för det får jag emellanåt, till exempel nu när jag tänker på att jag gärna skulle vilja jobba mer och inte vet hur det blir när mars tar slut, kommer på planer för att ta itu med april om jag blir arbetslös. Därför drömmer jag om resor, blir rastlös och trött för att energin tryter när allting i min kropp går åt till det, men det är en naturlig reaktion och det vet jag. Det kan jag inte förändra. Det ligger utanför mina händer att bestämma om ännu ett par månader på jobbet. Jag kan söka nytt jobb, ja. Men det vill jag inte. Jag vill ju jobba här. Mer. Jag vill jobba mer. Och får jag inte det, ja då får vi ta det därifrån. Det är onödigt med ångest. Livet ska vara roligt. 

Så fort man har mer eller mindre valt en riktning för sitt liv så kommer flera vägar plötsligt fram ur snåren, vägar som tidigare varit helt igenmurade. Hemnet har hur många fina lägenheter och radhus som helst för långt under miljonen på just de ställena jag skulle kunna tänka mig att bo, just idag, just nu är jag kollade. Tvåor, treor, perfekta för oss. Centralt boende i en liten mindre stad. Jag antar att det bara är att bestämma sig för att göra en sak och göra det, men vi har gått nu i flera år och vacklat, stampat på tryggheten och bekvämligheten snarare än viljan och lusten. Jag har faktiskt ingen aning om varför. Det kommer ut hur mycket ord och idéer som helst ur matintaget och hjärnverksamheten men det är som att den sistnämnda inte kopplar in sätt-igång-genen ordentligt.

Jag vill ha ett eget hem därför att mitt hem togs ifrån mig. Därför att jag vill ha en fast plats att bo på, vetskapen om att det är här vi nu kommer att bo, även om det så är utomlands eller i Sörmland. Man kan resa ändå. Man kan göra allt det andra man drömmer om ändå, det går att hyra ut, säga upp, men bara... Bara jag får min plats, mitt hem, det är så viktigt för mig. Vi får se var vi hamnar, nu har vi faktiskt kommit en bit på sätt-igång-fasen. I alla fall Johan. Johan har gjort det. Jag... Not so much. Det är skönt i alla fall att vi delar grundmålen. Att vi vet att vi vill vara med varandra på ett varmt, soligt ställe. Jag vet inte hur min del av världen sett ut om jag inte hade haft honom. Vad jag gjort istället. Jag vill faktiskt inte veta.

Jag försöker andas djupa andetag och leva just nu. Det ska bli min nya livsfilosofi. Vi har bara just nu, vi vet inte vad som händer imorgon. Ingen vet det! Därför försöker jag ta vara på allt jag har framför mig och omkring mig, här och nu. En av våra kompisar säger att han lever livet precis som han vill. Han gör vad han än vill göra. Åker till Los Angeles i tre månader bara för att han kan. Köper den dyraste whiskeyflaskan bara för att han kan. Åker till London över helgen och super sig så full att han glömmer sina skor någonstans i Centrala London, hos nån tjej eller på nån bar, jag minns inte -  men bara för att han kan. Hur mycket skulle inte vi kunna göra då, vi två, om vi verkligen bestämde oss för det?

Jag är rädd att våra viljor ska sära på oss. Att det inte ska gå att komma överrens. Jag är jätterädd för det. Det är en skräck jag har, som kommer då och då. Att tänk om han inte följer efter mig om jag väljer att gå åt vänster? Jag vet att det är smällar man få ta. Det är livet. Men mina livs bästa tre år har jag spenderat med den människan och varje dag känns fortfarande helt underbar. Allting hade varit tiptop om vi bara haft en stabil plats att bo på och kunnat utgå därifrån, då hade jag gladeligen kunnat resa jorden runt med honom, för jag då skulle veta att vi har ett hem att återvända till när planet vänder om hemåt igen. För mig är det mer viktigare än allt annat...

Åh vilken ärta jag är! Ur form, med huvudvärk och feber styrde jag kosan hemåt två timmar tidigare än tänkt, stannade på ICA för at köpa Alvedon och knalla hemåt för sängläge. Klickar in på på Värk & Feber, väljer Alvedon och lägger utskriften framför mina varor på rullbandet. Väl hemma packar jag upp ingefäran och teet... som jag också skulle köpa... och bara, öh var är min Alvedon? Jo smarta Jennie tog inte emot kvittot, så hon glömde helt bort att hämta ut medicinen med koden som stod där på... Huuur kul. Så nu sitter jag här och febrar mig utan en enda Alvedon i sikte... Så är det att leva med en virrhjärna.

Nåja med tekoppen, en bit ingefära och täcket upp till hakan känns det ändå ganska rofyllt. Grannen ovanför plinkar på sitt piano och trots att musklerna värker av träningsvärk och en kommande förkylning gör det inte så mycket att jag glömde det där på affären. Johan kommer hem om ett par timmar så han får köpa med sig det hem, så vet jag nog att jag sparkar förkylningen där bak och kan fara och jobba som vanligt imorgon. 

Medan regnet smattrar mot fönsterrutorna och händerna ovanför täckets värme sitter jag och kollar hus och lägenheter på Hemnet. Det var ett tag sedan nu. Blev nästan beroende där ett tag, att mata igenom varje hus varje dag bara för att hitta inspiration ;-) Jag kommer (förhoppningsvis) aldrig bli en Bridezilla, det är jag för lugn för, men väl när det kommer till hus är jag oerhört kräsen... Det ska se ut på ett visst sätt, kännas på ett visst sätt. Allting ska klaffa för att jag skulle vela flytta in. Jag vet ju att det går att tapetsera om och allt, men gården och planritningen måste vara perfekt. Sådär så hjärtat bara hoppar över ett slag av hur vackert det är. Tur att vi inte ska köpa sånt på ett tag... Johan hade blivit galen på mig. 

Jag är ett fan av beige, "inomhustegel-fond-väggar", kök, spotlights, inbyggda lampor och shabby chic. Lite rustikt, inte för modernt, svaga men lugna färger. Och trägolv. Franska fönster, åh. Ja... man kanske borde vara glad att vi än så länge inte är i hustankar. Hade jag varit rik hade jag köpt en herrgård med stora ängar och vidder och ett hav som glimrar i fjärran. Äppelträd på gården, körsbärsträd. En hammock. Ett litet växthus och ett grönsaksland. Och ett torp.

En sommarstuga, en liten, liten byggnad med våra två små barn som springer omkring skrattandes - en äldre mörkhårig pojke och en yngre flicka med lockigt, blont hår precis som sin mamma, och så jag med stormagen gömd bakom en solkig, vit t-shirt och ett par hängseljeans och jordiga händer och håret i en tjock fläta. Eller en storblommig klänning som nästan spricker i sömmarna... Och min man som ligger i hammocken med en bok, sexiga solglasögon - jag är väldigr väldigt svag för Johans solglasögon så de måste få vara med i min fantasi - och en iskall ölflaska bredvid honom såklart... ;-) min familj.  

Ja alltså... lite i förväg som sagt... ehm. Dra i bromsen. Men det är ju så kul att drömma.

Nu känns allt mycket bättre. Ledig dag igår med Johan, klipptid, MMsports på Rådmansgatan och lunch på Jensens. Sen hem och boka crossfit, dök upp en minut efter att de stängde incheckningen (17:20, den började 17:30), så vi fick inte vara med... Så jag tog hjälp av min man och brände av ett ordentligt bröstpass, jag kör nästan aldrig det för jag får samma känsla i bröstmusklerna som när jag är låg... svag... skakig... Nu har jag sååå träningsvärk, solen riktigt lyyyyser och jag har ännu två lediga dagar att se framemot :-) 

När kroppen har vaknat ordentligt tänker jag snöra på mig skorna och gå ut och sätta mig i solen med ljudboken i öronen. Jag svär på att hela Stockholm kommer vakna idag, det kommer ploppa upp massvis med vårblommor i dikena igen, vårfåglarna kommer sjunga mer än någonsin... Man blir ju glad ända in i själen av våren. 9 grader varmt idag och inte en snöflinga i sikte.

Jag drömmer fortfarande om att resa. Och vi ska resa. Det är bara nu när rumpan känns insydd i soffan och vi har bott här i ett år som jag gärna skulle vilja sätta mig i en flygstol med destination sol, värme, blått hav och sand mellan tårna så snart som möjligt. Tills dess kanske vi får ta en weekend någonstans. Mer än gärna. När alla andra tar en weekend åker de till Stockholm haha, men vi bor ju här och jag ser definitivt inte exklusiviteten med den här stan så det är lite svårt att njuta ibland. Den är för stor och opersonlig och jag vill bo i en mindre, charmigare stad... Ha ett radhus i utkanten av stan med gång- eller cykelavstånd in till själva centrum. Och resan såklart. Det är typ allt jag kan tänka på. Att resa. Känns som att jag vaknat ur ett hundraårigt ide. Öppnat ögonen. Jag vill se saker. Gah som jag vill se saker.

Blergh. 

Det är ungefär all jag har att säga idag. Och igår. Totalt mun- och hjärntorka. Inte så konstigt i och för sig när man har världens torraste vinterhud, men ändå.

One of these days I guess. En av de där dagarna där jag är så sabla less på... jag vet inte vad. Allt, även om jag har det ganska bra just nu. Det bara... är irriterande. Allting. Det kliar som tusan i hårbotten av mitt nya schampoo som tydligen skulle vara så himla bra för mitt hår, mina toppar har blivit dunderkluvna och går knappt att kamma ut och min hårbotten b-r-ä-n-n-e-r verkligen. Och jag har så fruktansvärd träningsvärk efter marklyften så min rygg gör sååå ont. Och jag sitter och kollar på resor och romantiska hotell på Mauritziusus-blalaha. Jag är så ressugen så jag dör. Varm sol, svalknade vatten, en solstol i skuggan och en bra bok.

Ibland känns det bara som att jag gör det som alla andra vill av mig. Jag lever inte mitt liv. Jag vill leva med Johan, men jag vill ha något eget med honom, och det äter upp mig. Ett eget ställe som är så fantastiskt att vi till och med gillar att diska och dammsuga för att utsikten är så underbar eller att solen skiner och Johan är sådär härligt brun... glad... lycklig... leendes. Att längta efter något och inte veta hur man ska göra för att ta sig dit, för att man plötsligt blivit för feg. Jag behöver en resa, avkoppling, den där solstolen och avstängda mobiltelefoner och tenik och allt som hör till den vanliga dödliga världen. Jag behöver det för en lång tid känns det som. En nystart. 

Det känns som att jag blivit en blek version av mig själv. Okej det har jag ju också, blek och torr, men i annan mening. Torr utsida och det känns som en ganska slätstruken insida numera också. Som att jag är så jävla trist. Jag har tappat den där gnistan. Antar att det är Stockholms-jargongen jag istället fått. Stiga upp, pendla till jobbet, jobba, pendla hemåt, laga mat, träna, mysa med finaste fina, och så samma sak dag ut och dag in................ Jag vill göra någonting mer. Jag hatar detta ordval, men "helst nyss" ..!

Jaaaaa.... jag trivs på jobbet. Såklart :-) Jag är tacksam över att jag får jobba där jag jobbar, att jag har världens bästa sambo som jag inte kan beskriva med ord, en andrahandslägenhet som varit vår nu i ett halvår. Meeeeeeen. Jag behövde bara få gnälla av mig. Eller nåt. Inte för att det hjälper. Jag är bara så..... trött...... på att jag har så svårt att säga nej och stå på mig och göra det jag vill, jag lyssnar BARA på alla andra numera och det är ... gaaah.... vad hände liksom... när blev det så.. när slutade jag vara utåtriktad??? När blev jag introvert(are) - det har jag i och för sig alltid varit, men inte såååhär? Jag behöver väääärme. En solstol och ett skrivblock! Johan bredvid mig.... gaaah... Jag vill färga håret på salong, åka på massage, spa, börja träna crossfit, snorkla i ett hav, äta god mat på en restaurang i solnedgången..... åka tillbaka till Grekland.

Eller någon annanstans där det finns en skön stol, god mat och avkoppling och sevärdheter och ingen stress.... Alltså det här är ju helt sjukt hur jag gräver ner mig men jag vet inte hur jag ska komma upp. Det är inte ens säker att folk förstår vad jag menar. Jag är nöjd och glad med Johan och jobbet, det är tillvaron jag plötsligt blev jättetrött på. Samma sak varje dag. 21 år gammal och gör ingenting. 

Eller jo, fast nä.

Inte idag när självkänslan är i botten och allt bara känns... blah. Ta en kaka eller nåt så blir du glad. Jag köpte jordgubbar idag. Från Spanien. De var inte ens goda. De var säkert besprutade med 27 olika typer av kopiss. Haha nivååååån... gnällspik... Nåja nu är det helg och jag ska NJUTA av min och mannens lediga dag imorgon. Ta nya tag. Ska i alla fall till frissan och sen får vi se vilka äventyr vi åker på. Kan man påpeka att de inte ska stoppa massa mumbojumbo i håret om det inte är naturligt sådant? Jag står inte ut med mitt kliande.... måste köpa nytt shampoo..... och en mörk choklad. Mmmm.

Hejdå från gnällsPIK.

En liten sidogrej bara. Kolla vilken låt jag hittade idag. Nostalgi. Jag fyllde åtta när jag fick Hits for Kids 2 av mor och far i present och denna var med där. Denna och Big Big World. Jag minns den dagen så väl. MMMbop påminner mig om konstiga godisar jag aldrig ätit förut och aldrig kom att äta igen, om den dagens kalas och hur radion gick varm inne i flickrummet. Jag lyssnade på den i bussen idag och blev glad igen. Kanske ska prova med det nu också :-) 

Sol ute, randig telefonskärm (ja ni hör ju hur bra det går för mig och min Samsung) och ooops, hej ofrivilliga sovmorgon, hastigt rafsa ihop träningskläderna i min nya väska, pussa och gosa på Johan i ännu en evighet för det är ju liksom så svårt att slita sig, sedan ytterligare en blick ut genom fönstret och bestämde mig för att ta på mig... vårjackan! Äntligen! Och studsade iväg till jobbet med vårjackan, nyskorna, nyväskan och nyklänningen och det till och med luktade vår ute.

Att till och med koltrasten sjöng högst upp ifrån granen gjorde att jag nästan grät av lycka - ja jag är lite sentimental nu för tiden, ser lycka och glädje i saker som knappt ens existerar. Jag kommer brista ut i ett stort, härligt leende när jag får syn på den första maskrosen alltså. Då är det vår på riktigt. Det känns som april. Sent i april. Våren kom så fort. Bakslag kommer säkerligen komma med snö och minusgrader men det är något visst att slinka in i vårjackan som hängt på kroken i ett halvår, att trotsa eventuella förkylningar och ta på sig något mindre bylsigt. Min röda kappa lyste upp min dag och det gjorde ingenting  att jag tappat bort mina... dyra... hörlurar (förmodligen någonstans i träningsväskans labyrinter) och inte kunde lyssna på Game of Thrones eller musik på vägen till jobbet. Jag var liksom så glad ändå.

Och nu sitter jag i soffan och håller på att somna efter marklyft på gymmet håhåjaja... femton kilo plus stången på tjugo, och jag hade orkat mer än så men vill få till tekniken innan jag börjar maxa (jag har just börjat köra sådant och är lite osäker på nedsänkningen). Imorgon blir det löpning, intervallträning. Jag har ju som en tanke på att medverka i LCHF-loppet eller Vårruset senare i vår... men det kanske bara är en avlägsen tanke, jag vet inte än. Men det skadar ju inte att förbereda sig. Ansträningsastman verkar bli bättre och bättre också (har inte kunnat springa utomhus för att jag inte får luft) så jag ska bättra på konditionen och sen får vi se. Drömmar ska man ha. Det är det som driver oss framåt. De kanske till och med kan driva mig fem kilometer framåt... bland de hundra bästa... Vi får se.

Oj så kul vi har haft på jobbet idag. Vi har bägge varit otroligt virriga så det har blivit en och annan kortslutning i hjärnverksamheten, gjorde till exempel en jättemiss men äh, istället för att deppa och sucka åt det så valde jag att skratta åt det hela. Och det gjorde min chef också. Så skönt att sitta bredvid varandra, vi kan ropa åt varandra om det är något vi undrar över... fördelen när man bara är två stycken på samma avdelning. Jag känner verkligen att jag börjar komma in i leken nu och har fått mer och mer ansvar över saker och ting. Självförtroendet växer sakta men säkert. Mitt kontrakt blev förlängt också, det glömde jag nämna :-)  

Full av energi promenerade jag en timme senare än tänkt emot tunnelbanan, satte lurarna i öronen och fortsatte lyssna på Game of Thrones, jösses alltså boken är helt fenomenaaaaal. Jag vet att jag har sagt det tidigare men alltså... hans sätt att skriva, att få ihop varje mening och alla hundratals personer och identiteter och viljor... Och man förstår mellan raderna att det kommer hända någonting, snart, att "the winter is truly coming" och att domedagen kommer falla all over the seven kingdoms. Typ. Jösseeees. I alla fall, sen var jag plötsligt på gymmet och träningscykeln och brände av ett jättebra pass, avslutade med rygg och armar och nu sitter jag i soffan och ser på när min man förbereder plättsmeten. Sååå gott!!!

Jag känner mig som en ny människa. Jag vet inte om det är för att jag äter mer. För att jag är inne på tredje dagen med Omeprazol och klumpen längst bak i halsen har försvunnit. Men jag har fått mer energi. Jag är gladare. Lättare. Jag mår mycket bättre nu. Jag somnade senare än vanligt igår men ändå är jag inte trött ännu! Inte heller när jag vaknade... Nu är jag visserligen seg efter gympasset men glad i kroppen och hjärtat. Ett samtal med mamma och ett med farmor ♥ och nu ska jag sjunka tillbaka i den ack så sköna soffan bredvid Johan. Ritualer. Små, små traditioner. Lyckliga stunder. Nu är det helg... med plättar... mangochutneydipp och grönsaker... ledig sambo... Jag är så himla lycklig alltså. Så tillfreds med allting just nu. Hjärtat spricker av varm glädje, åh :-) 

Helgen har bara rusat förbi. Pappa och Anneli dök upp under lördagsmorgonen och jag åkte för att möta upp dem. Så härligt det var att få se dem igen, ett känt ansikte som stack ut i myllret av alla stressande stockholmare. Vi strosade runt på stan, letade lunchsställen och hamnade på ett fik på NK. Idag blev ännu en strosa-runt-dag och vi åt en jättegod lunch på ett café i Täby Centrum, dit även pappas kusin Catarina hittade. Så härligt det var, timmarna rusade förbi och vi pratade om allt som hänt under de senaste... många åren som gått. Och oj vad de är lika varandra... samma hår, samma ögonfärg... Jag har ärvt min mammas ansike men resten är pappa rakt igenom.

Nu har de åkt iväg för den här gången. Helgen gick alldeles för fort. Jag tänkte att jag skulle dokumentera mer om vad som hänt och vad vi gjort, men det är som jag sade en gång tidigare, det är när jag är som lyckligast som jag inte skriver blogginlägg alls. Då har jag fullt upp med att njuta av vad som händer runtomkring mig. Och helgen har sannerligen varit det. Härlig och lycklig. Nu är det en månad kvar till nästa familjemedlem dyker upp, mamma hittar hit i slutet på mars. Det kommer bli underbart, det vet jag. Nu ska jag bara njuta av dagarna som förflutit, imorgon påbörjas sista veckan på jobbet om ingenting mer händer... trist... men sånt är livet... allting händer av en orsak. Tänker börja titta på nya jobb då också, uppdatera mitt CV... lite sånt. Vi går mot vår och sommar och allting känns så positivt då.

Om två månader börjar körsbärsträden i Kungsan att blomma... tänk att vi då har bott här i ett helt år. Redan. Det har gått så himla fort. 365 nätter har vi snart sovit här. Jag minns att jag räkade tyst för mig själv den första kvällen, "fyra månader går fort, det är bara...  120 dagar ungefär. 120 nätter i en främmande stad. " Men det blev mer. Det blev bra mycket mer än så och nu tänker jag helt annorlunda. Vi besitter nu en erfarenhet som aldrig kommer att blekna. Att vi tog steget hit. Jag kanske inte vill bo här i resten av mitt liv, jag känner mig mer än redo just nu att skaffa... ett eget boende. Helt eget. Min och Johans. En fast plats att utgå ifrån, veta att nu bor vi här och här ska vi nu fortsätta vårt liv med jobb och resor och lugna sommarkvällar och äventyr. Tillsammans.