Träningsvärken är total även om jag körde försiktigt igår. Utfall och benböj i mängder med kettlebells för att mjuka upp lederna ordentligt och nog tog det allt. Följde upp med en lång och härlig bastu och sedan gjorde Johan middag. Nu sitter jag i soffan i morgonrocken trots att klockan är nästan elva, lyssnar på podcast och tänkte ta en lång promenad när kroppen har vaknat till ordentligt. Värvet har gjort en lång intervju med Charlotte Perelli och jag har ju aldrig fastnat för den människan så jag kanske omvärderar mig efter detta. 

Jag har ju så himla svårt för självgoda personer som bara tänker på sig själva och som inte tar råd av någon men som gärna ska ge alla andra råd. Blondinbella är lite sådan även om jag gillar henne mer nu efter hennes intervju i samma Värvet. Men det är lite av en Stockholmsk sak att göra så, att bara sköta sig själv och skita i andra. Jag menar, bara en sån sak som att vänta på bussen - det gör man i jämna rader, en och en halv meter mellan, och alla begravda i sina telefoner för att absolut inte råkas se någon som råkas säga hej. 

The Real Housewives är ju samma skit där och jag får ont i magen när jag råkar se på det. Ibland står teven på utan att någon tittar och ibland så råkar det hamna på den kanalen. Klart jag har sett något avsnitt, men det handlar om samma sak i varje varje varje sånt så de blir bara mer magvärk efteråt. Yta. Bara en massa yta. Hemskt. Hemskt. Jämföra rikedomar. Jämföra Botox-läkare. Dricka vin till frukost, lunch, mellanmål, middag och så hela kvällen också, så man går alltid runt och är småfull i strassklänningar och blänkande hår.

Vem bryr sig om den lösa hunden som slitit sig från sin elvaåriga ägare och springer förbi ens hus medan elvaåringen står och gråter hysteriskt? Vem bryr sig om en förbipasserande får punktering? Vem bryr sig om någonting annat än det som händer två centimeter innanför ens näsa? Vem bryr sig om kärlek när man gift sig för pengarna?

Kärlek eller pengar. Rikedom eller lycka. Det finns inget mellanting. De målar upp en fasad som är så perfekt. De kanske tror att det är så också. Jag har pengar, alltså är jag lycklig. Det kanske blir så. Man kanske blir så i USA. I storstäderna.

Och i Stockholm. Jag skulle aldrig köa i fem timmar för att köpa den senaste IPhonen. Men jag är ju en lantis. Jag är inte enkel, men jag är lätt att tycka om, jag gillar att arbeta, jag tar i om det behövs. Jag bjuder på mig själv, frågar, undrar, hur mår du? Kan jag göra någonting? Jag är ärlig. Jag skulle också bli lycklig av mycket pengar. Men jag tror inte att jag skulle bli knäpp för det. Sluta bry mig. Jag är inte sån. Jag är inte perfekt, det ska gud veta, men jag bryr mig om mina medmänniskor, och det vet jag att jag skulle göra även om jag blev stormrik. 

Haaaa... Stormrik. Det kan man ju drömma om. Den dagen alltså. Den dagen. 

Och nu har jag lyssnat i tjugo minuter och jag tror jag håller kvar i mitt gamla tankesätt om Charlotte Perelli. Hon verkar inte ödmjuk. Jag har arbetat hårt i hela mitt liv. Jag har inga förebilder. Jag pratar på rikssvenska. Det gör du inte alls, du pratar med rungande R. Och det är okej. Det är okej. Det är skillnad mellan självförtroende och dryghet. Stor skillnad. Tunn linje. Svag linje. Men har man arbetat hela livet kanske man inte behöver tacka någon eller vara ödmjuk längre. Och man kan hoppa över den linjen hur mycket man vill bara för att man kan. Det är ju ingen som tar ens pengar om man fastnar i dryghetsspåret, och det är väl en trygghet i sig.

Nu är året snart slut och jag har sammanställt en liten årsresumé, en lista som jag också hittade på en blogg jag följer. Tänkte att det kunde vara kul att ha, att gå tillbaka och läsa den här tiden nästa år. 2015. Stort, läskigt. Tiden bara far, på riktigt, den gör det. Det här är min lista för att minnas, för att komma ihåg allt det som hände och inte hände under år 2014, när jag var 21 år gammal. Ja ja, ni kör vi.

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?

Jag åkte till Öland på resa med min syster, första gången som det bara var hon och jag och fyra år efter att vi sist åkt dit. Det var helt fantastiskt. Min fristad. Mitt paradis. Jag åkte även till Grekland med Johan, till Kreta närmare bestämt, och det blev en helt fantastisk vecka där också.

Jag nötade mig igenom Mass Effect-serien och The Wolf Among Us och svenska Brothers och hundratals nya böcker. Jag jobbade på ett bokförlag och fick träffa massa författare jag älskar nu och som barn och blev helt starstrucked, haha. Jag fick påminna mig själv att andas som folk, men jag kom undan med det mesta då norrlänningar.... kommer undan med det mesta.

Jag började jobba som Au Pair. 

Hade du några nyårslöften?

Lycka, avslappning och optimism. Att våga slappna av och njuta av det som finns framför mig. Att se det positiva med det som händer och med ens liv och i ens närhet. Jag har faktiskt lyckats ganska bra med det. Jag har gjort saker som jag har tyckt om, som jag har velat göra, och jag har njutit av varenda sekund. Jag kände att jag behövde det efter förra sommarens mardrömsjobb (minus alla kollegor förstås, som jag saknar dem ibland), att landa i mig själv på något sätt.

Vilka länder besökte du?

Grekland, Öland och Norrland ;-)

Vad önskar du att du gjort mindre?

Jag vet faktiskt inte. Det är ingenting som kommer upp i huvudet på den frågan. Jo, kanske att ha sparat lite mer - eller, slösat lite mindre. Jag har köpt saker jag har velat ha och jag har använt dem, men jag kanske skulle ha kunnat vara utan vissa saker och istället sparar mer pengar.

Bästa minnet från 2014?

Öland och Grekland. När jag, Johan, min syster och min pappa åkte till Storforsen. När jag och mamma och Christer badade i vågor som var en meter höga. Jag älskar sånt, det var skithäftigt. Rumlande naturkrafter. Alla de gånger jag känt Johans armar om mig. Alla skratten mellan oss. Jag kan inte säga en specifik dag när jag varit sådär extra superlycklig över att jag är hans flickvän, den känslan bär jag med mig hela tiden och den fyller mig med en sådan obeskrivlig glädje att varje dag är värd att nämnas. Och en hjärtattack när jag är tjugofem för att det bultar i bröstet på mig när jag tänker på honom, haha. 

Bästa köpet?

Återigen, resorna. Resorna till utlandet och hem till Norrland. Jag köpte även en ny telefon, som visserligen är lite gnatig och tillbaka-knappen funkade inte ens från början, men den har följt med mig hela året, dokumenterat hela året, och nu finns allting sparat. Alla skratt, tårar, leenden, platser, saker, minnen. Som dessa här nere. Vi satt och åt på en uteservering i solen och visst hade jag smort in mig, men såhär såg jag ut innan vi ens fått vår förrätt... hahaha.

Säg hej till The White Hand Of Saruman!

Dagen efter? Jag ska inte tala om hur jag mådde dagen efter. Det ska jag inte. Min hud sved, jag fick värmeslag och jag var bakis i flera jävla dagar. Hahahaha. Första gången jag var full prickade jag in i extrem hetta och på denna restaurang. Det minns jag väldigt väl. Och tyvärr gör Johan det också.... I alla fall det som hände före han däckade klockan nio, full och glad han också, förstås.... Haha.

Vad spenderade du mest pengar på?

Förutom hyra och mat... hyra och mat.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Jag var nog gladare. Eller ja, det var jag. 2012 blev ett händelserikt år då jag flyttade ihop med Johan och mina föräldrar skilde sig och sålde mitt barndomshem men sedan dess har det bara gått uppåt, framåt. Jag slutade äta gluten tidigare i somras och äter numera en glutenfri lågkolhydratkost och jag har inte haft en enda ångestattack på lika länge, ingen rivande mensvärk (okej en gång), men alltså... Gluten höjer inflammationerna i kroppen och får en inte direkt att må bättre, så sedan jag slutade med det har jag mått superbra.

Är det något du saknade 2014 som du vill ha år 2015?

Jag träffade Johan när min egen familj gick i spillror, visserligen inte under 2014, men det kom att forma hela mig. Han blev min familj. Han är min familj. Jag längtar såklart efter att få barn med honom, att resa någonstans tillsammans med honom igen, att uppleva nya saker tillsammans med honom, men det är ingen brådska. Det är skönt att bara vara vi två också. Vi har aldrig tråkigt med varandra, vi tycker om varandra, han får mig att skratta och jag älskar sättet han ser på mig. Jag har ju sagt att vi ska gifta oss under hösten 2015, så vi får väl se om den planen infrias ;-)

Vad ser du mest framemot med år 2015?

2015 låter så extremt. Så... Science Fiction-aktigt på något sätt. Liksom 2015. Redan. Vad är det för skit. 2015... Det var ju nyss... Jag vet inte. Jag ser framemot att göra någonting nytt. Att flytta, inreda vår nya lägenhet, att resa, att delta i Tjejvättern, att träna igen, att springa ett par lopp. Att klara av milen, som varit mitt mål under 2014. Att fortsätta äta som jag gör, fortsätta vara den jag är. 2015 är året när jag fyller 22 år, och jag vill vara, och se, hälsosam ut, kanske börja studera. Barn? De kommer när de kommer. Det är ingen brådska med sånt. 22 år. Vilka möjligheter. Vad snyggt det låter. 22 år. Helt lagom!

Och så vill jag åka till Skottland.

Publicera en bok.

Det vill jag göra. 

Och, såklart. Men det kanske ni redan har förstått. Det borde ni ha förstått. Jag vill tillbringa mina dagar och nätter tillsammans med Johan. För jag är kär i honom. Det tänker jag inte gömma undan. Jag är kär i honom, och om vi har tur så firar vi fyra år till sommaren. Fyra år av glädje och en sådan kärlek jag inte trodde existerade. Men det gör den. Den är här. Hos oss. Och jag hymlar inte med det. Jag säger som det är. Jag är så lycklig. Det jag ser mest framemot med 2015 är att fortsätta vara lycklig, fortsätta göra honom lycklig, ta hand hand och se oss om i världen, i vår omgivning. Tillsammans.

Nu har jag en sån där stund där jag inte riktigt vet vad jag ska skriva här, kanske för att Johan varit ledig i två dagar och vi bara varit hemma och förkylat oss och bara... tillfrisknat i varandras sällskap, sett filmer, lagat middag, spelat, kramats, brottats och haft lektion i självförsvar och ju-jutsu (nu är jag livsfarlig!). Kanske för att det är höst och grått och trist och Stockholm har haft tre soltimmar på hela november. Heeelt galet. Förkylningen är på bättringsvägen, den andra i ordningen sedan oktober, och jag har precis börjat med D-vitaminer och magnesiumtillskott för att göra immunförsvaret lite gladare, men ändå, ändå är det precis lika grått utomhus.

Innanför husets väggar är taklamporna släckta, ljuslågorna fladdrar i de röda, spräckliga ljushållarna och de smala, höga i silver jag köpte på loppis tidigare i somras lyser upp badrumsbänken. Jag har en varm, härlig man bredvid mig - ja alltså vanligtvis, just nu är han på jobbet - och i vår bubbla är allting så himla härligt. Vi såg en dokumentärserie på SVT24 här om dagen om olika tidsepoker och vi gapskrattade i flera minuter, det måste varit det roligaste jag sett på teve någonsin, jag ska länka det när det kommer upp. Visste ni att man botar kolera genom att slänga på en senapstäckt sillbit på magen och supa sig full på brännvin? Hahaha. 

Jag skulle kunna visa bilder på det där huset jag länkade i förra inlägget. Jag skulle kunna berätta om Johans dröm här om dagen, att vi stod på altanen medan min släkt sköt upp en get i rymden för att visa hur mycket de tyckte om mig. Fast han ändrade sig sedan och sade att det var för getens skull de sköt upp den, inte för min, men jag skrattade i flera minuter. Det är inte äkta kärlek om man inte skjuter upp en get i rymden! 

Jag kanske bara skulle behöva snyta mig, klä på mig och gå ut på en långsam, frisk höstpromenad och dra in ny luft i lungorna och tänka att jag faktiskt inte måste uppdatera här hela tiden. Men jag vill ju uppdatera. Jag vill skriva ner allt det fina vi gör. Allt det fina han gör för mig. Men som så många gånger tidigare, när jag är som lyckligast skriver jag ingenting alls, för då lever jag det istället. 

Jag kanske borde gå ut och tänka att det faktiskt inte har varit minusgrader än och att det snart är december. Det måste ju vara något slags rekord för Stockholm i november. Jag kanske borde tillfriskna och ändå åka hem till norrare breddgrader ett par dagar utan stress trots att jag var där för bara ett par veckor sedan. Jag kanske borde ta ett steg tillbaka, så att jag kan överblicka det som finns framför mig, och bara för en stund, stanna upp och inse, förstå, att det bästa som händer i livet är inte det man skriver om, utan det man upplever.

Som att det inte räckte med förkylningen för sex veckor sedan har även säsongsinfluensan hittat hit mer eller mindre. Jag tänkte mota Olle i dörren det mesta jag kan men det känns som att det rullar åt fel håll just nu. Så himla typiskt. Just när jag tänkte att jag faktiskt borde ta influensasprutan snart...

På tal om det är det massor av saker som har hänt som jag har känt på mig. Min magkänsla är så himla stark just nu. Till exempel idag när jag satt på bussen till jobbet tänkte jag för mig själv att jag kanske skulle göra köttbullar och makaroner istället för LCHF-kassens onsdagsmat därför att jag mådde så kasst och inte orkade hacka, skala, skiva, dela. Sexåringen satte sig sedan vid bordet och såg ner på sin tallrik, kyckling och ugnsgrillade grönsaker som jag ändå gjorde, och sade: "Vet du hur sugen jag är på köttbullar och makaroner?" 

Och imorse när jag skulle åka hem med bussen tänkte jag: "Jag kanske ska ta nästa istället, vänta en kvart på den". Tog den första bussen och den körde fel väg av misstag så jag fick gå en lång omväg hem och den andra bussen hann före.

Samma igår när jag skulle åka buss till jobbet (Jag har blivit lite lat med cykeln, speciellt då jag inte känt mig kry): "Jag kanske ska åka med 610-an idag och promenera en bit istället för den vanliga som stannar just utanför barnens hus". Vad hände inte när jag stod och väntade? Buss 610 hade precis stannat för att släppa av några när jag skakat på huvudet och på så sätt visat chauffören att jag inte skulle åka med. Så kom min buss inom synhåll och jag gick neråt hållplatsen för att kliva på och så körde den jäveln bara förbi mig och stannade inte! Så jag fick springa tillbaka till buss 610 och banka på dörren tills chauffören såg mig .... alltså... 

OCH! Blondinbellas bebis! It's a girl! Vem sade det för sju veckor sen när hon gick ut med nyheten? Jo, jag! Jag bara... visste det. Liksom. Det går inte att förklara. Jag bara visste det. Och så vidare och så vidare. Så många händelser som läggs på det jag redan anat.

Jag vet inte riktigt. Jag trodde att jag var synsk när jag var liten. Det var ett teveprogram en gång där man kunde testa sig i olika grenar, eller uppdrag, tester. Om man "kände på sig svaret" på frågan de ställde. Jag vet inte hur gammal jag var. Elva kanske. Det var tio frågor och jag svarade rätt på alla dem. Direkt, utan betänketid. Jag bara visste.

Jag är med i en grupp på Facebook "Avläsning gratis mot feedback". Personer som lägger ut bilder på sitt ansikte enbart och andra får skriva vad de "känner", om familj, mående, djur, jobb, personligt, ja men sånt. Jag har haft rätt alla gånger. Alla gånger jag gjort det där. Till totala främlingar. Jag tror på sånt. På att man kan se saker som inte finns eller som ännu inte hänt - inte långt i framtiden, men det som ligger nära inpå, eller det som hänt som hålls i tystnad. Varför visste jag att mina föräldrar skulle skiljas en gång när jag ringde min mamma för att fråga någonting annat och vissheten slog mig som en hammare rakt i ansiktet?

Vad gör ni, frågade jag.

Vi ser på teve, sade hon. Precis som vanligt. Allting var som vanligt. Mina fina, älskade underbara föräldrar i tevesoffan, som så ofta när det visades Life eller Wild China tex, naturdokumentärer vi alla älskade och brukade titta på tillsammans. Men ändå. Varenda nerv i mig vaknade.

Ska ni skilja er, frågade jag. 

Varför tror du det? frågade hon.

För att jag vet att det är så, svarade jag. 

Hon var tyst ett tag.

Men jag visste.

Kanske hör det ihop med min högkänslighet, kanske inte, kanske är det bara svammel. Men jag tänker lyssna på magkänslan. Den har lett mig åt rätt håll alla de gånger jag tvekat. Hjärta eller hjärna? Mage säger jag. Om magkänslan är rätt kan det inte gå fel. Det kan göra ont. Ruskigt ont. Men det kan inte gå fel.

Förresten har jag hittat mtt drömhus    Fast... även magkänslan har sina gränser, eller i detta fall, plånboken ;-)   Men alltså.... Detta. http://www.skonahem.com/inspiration/sovrum/1000-kvadratmeter-sjonara-lyx-inklusive-hiss-vi-har-aldrig-sett-nagot-liknande

Att jag är inne i en barnperiod just nu är ganska uppenbart efter alla mina inlägg om diverse saker som kretsar runt dessa små liv. Jag skriver om det som händer runt omkring mig, reflekterar, benar ut mina tankar och åsikter och det har jag gjort från första början av bloggandet, och just nu så är det ett rosa bebisfluff som flyger runt mig och tar sig in i min tankebarriär eftersom att jag jobbar med två små. Eller inte rosa egentligen. Jag är mer inne på beige, vitt och brunt, om vi nu ska inreda en barnkammare alltså ;-) 

Men på tal om det så har jag faktiskt en del idéer och frågor som jag sitter och spånar på för tillfället, idéer och frågor som uppkommer under mina timmar med barnen jag ser efter. 

När och om vi får några barn, så....

Tror jag inte att jag vill ha dem på ett stordagis. Eller rättare sagt, en dagmamma eller en liten avdelning med fem till tio barn är alldeles lagom. Barnen slipper slåss om sin tid med pedagogerna och det klättrar inte på väggarna för att ljudnivån och stressnivån är för hög. De får på så sätt en närmare relation med pedagogerna, fröknarna, och jag tror att det är betydande för ett barns utveckling. Att bli se, att bli hörd, att inte hamna i skymundan, att verkligen bli lyssnad på, redan så tidigt som på förskolan. En avdelning med tjugo barn låter därför, i mina öron, alldeles för många. Vi var trettio elever i samma klass mellan sexårs och sexan och det var för många! 

Och gärna ett Ur&Skur-dagis där de är mycket utomhus. Både för att minska sjukdomarna (höhö) och för att faktiskt lära sig och se mycket i naturen, träd, buskar, blommor, djur - vad är det för sort? Både jag och Johan är naturmänniskor, jag kanske lite mer. Jag älskar fjällvandringar, att bo i tält, att upptäcka, jag älskar kunskapen och möjligheterna att se exempelvis en fågel och veta vilken sort det är och lite annat onödigt vetande som för mig är himla intressant. Till exempel att en svartvit flugsnapparhane ofta har flera fruar samtidigt och om en av fruarna märker det lämnar hon äggen och boet. Då är det upp till honom att se till så att ungarna överlever, eller lämna dem att dö. Sådana saker. 

Jag vill ha fler än ett barn. Det vet jag, det har jag alltid velat. Tre eller fyra, eller kanske till och med fem (Johan kan sluta läsa nu haha). Jag vet att man inte kan välja - men kan man det, så skulle jag vilja ha två år mellan dem, plus minus ett par månader. Som det ser ut nu, givetvis kan det ändras och det är jag öppen för. Johans föräldrar fick tre barn på tre år och en dag. Så skulle jag också kunna ha det. Det skulle vara tufft, och tajt, men jag tror att man har igen det när barnen blir större. Dock vill jag inte ha fem barn på fem år, det hade varit lite overkill ;-) 

Eller så blir jag så betagen i mitt första barn så vi glömmer bort att skaffa nya. Hahaha. Ja men alltså. Det finns risk för det, och då är det okej. Klart det är okej. Detta är ju den sminkade versionen av en snart tjugotvååring som ännu inte blivit nerspydd, som ännu inte legat på en brits och knöst fram två armar och två ben och en jättekladdig liten minikopia av sina föräldrar. Åsikter kan ändras, slipas, byggas om. Vi får se. Vi kanske till och med nöjer oss med bara två. Men efter mina tre månader hos familjen och en uppväxt med en lillasyster känner jag att jag vill ha fler. Tre. Eller fyra.

Jag tror att jag är en blandmamma. Att jag kommer föda båda könen. Hahaha... herregud. Att sitta och tänka på sånt här nu. Men alltså. Klart man måste fundera på sånt när ens liv kretsar runt två små barn och en underbar, fantastiskt fin och pedagogisk och snäll och omtänksam man. Alltså min man. Inte barnens pappa. Haha. Fast han är rätt snäll han också. 

Men ja. 

Jag tror att jag kommer att bli en bra mamma. Jag kommer sträva efter det, det bästa jag kan. Och Johan... Han är också så trygg, stabil, skitsexig och supersnäll, och vad som än händer mellan oss efter att vi - om vi - fått barn så vet jag att mina barn inte kunde få en bättre pappa. :-) Slutligen. Återigen. Jag vill ha barn. Någon gång. Men just nu kunde jag inte vara lyckligare eller gladare över vissheten över att få vara med honom, själv, ensam, bara vi två. Han och jag. Och det är så det ska vara.

Dagens plötsliga vetskap, fråga, undran, efter att ha suttit och skrivit i två timmar, fyra sidor och en förlossning av ett barn hon inte ville ha, ett barn som avlades i synd av en man hon inte kunde vara tillsammans med hur mycket hon än ville: Hur ska jag någonsin kunna skaffa barn när jag är så hysterisk fobiotisk (ja det är ett nytt ord, uppfunnet idag) för att jag, eller någon i min närhet, eller min bebis, börjar s*y?

Hade det inte varit för det hade jag inte varit rädd alls. Jag vill inte prata om det, inte skriva om det, men jag måste. Bara en gång. En kort mening som inte Gud ser och på så sätt inte ger mig den fruktansvärt äckliga sjukdom jag ta i trä aldrig någonsin mer vill ha. 

Hade det inte varit för det hade jag dragit ut spiralen och fyllt mitt inre med en hel massa bebisar. Okej inte riktigt men ja ni förstår. Och jag är så rädd. Så jävla rädd. Jag är dörädd. Hösten, vintern, denna äckligt vidriga.......... jag vill inte. Jag vågar inte. Det har varit såhär sen jag var fem år gammal och min nya lillasyster kräktes över hela mig när jag hade på mig ett tajt nattlinne jag inte fick av. Så jag stod där i duschen med nattlinnet på och luktade spya och äckel och fan och hans moster och jag grät så att taket höll på att lyfta.

Jag har haft min spindelfobi sedan jag var lika gammal och toalettdörren gick i baklås i Tärnaby och det var massor av svarta spindlar i duschen och det var mörkt och jag var räddare än jag någonsin tidigare varit. Tiden gick, jag fick inte upp dörren, och hela badrummet var fullt i spindlar. Jag stammar ibland. Jag hakar upp mig ibland. Ibland kommer inga ord ut ur min mun hur mycket jag än försöker. Så, nu var den biten överstökad också. Nu vet ni varför. Och det är hemskt.

Det här är det mest privata jag någonsin delat med mig av. Så fånigt. Så fåniga rädslor. Men vad gör man? Vad gör jag? Nu vet ni. Jag vill ha barn. Jag vill jättegärna ha barn, men jag är så rädd. Jag är rädd för att jag ska bli sjuk. För att han eller hon eller Johan eller någon i min närhet ska bli sjuk. Jag är inte mentalt instabil. Jag är faktiskt ganska stark, ganska stolt. Men när det kommer till spindlar, sp.... eller höjder, blir jag som ett jäkla barn. Jag flyr. Jag flyr så långt bort jag kan. 

Åh, skärp dig människa.

Skärp dig skärp dig skärp dig.

Skärp dig.

Hjälp mig.

Taggar: #rädsla #rädslor #spindlar #ångest #barn #bebis #gravid #trauma #längtan

Istället för (eller egentligen vid sidan av) min evinnerliga längtan efter barn så längtar jag nästan än mer efter julveckorna. Det börjar kännas nu i kroppen att det snart är dags, den där rastlösa glädjen över allt man skulle vilja göra inför jul. Jag älskar jul. Att träffa så många människor man inte träffar så ofta - eller egentligen, då man samlas och äter gott och myser och äter lite till. Johan fick nekad semester... Han som verkligen behövt åka hem... Så någonstans där mitt i allt hamnade jag och vet inte riktigt vad jag ska göra. 

Vintern ser osäker ut med jobb om jag inte hittar mig något "riktigt arbete" snart. Men det är ett senare kapitel, just nu är det julen som snurrar runt mina hjärnceller och för alla vettiga tankar dit. Igår skulle jag och mannen baka lussebullar, men vi for på gymmet och sen gjorde vi köttfärsbiffar och köttfärsbullar som vi fryste in, så nu har vi mat i ett par dagar framåt. Vi hann dock inte börja med lussebullarna... Mah... och nu är det måndag och han jobbar 12-20 hela veckan. Och helgen. Äsch då.... 

Jag frågade honom vad han ville ha i julklapp och han sade att han inte skulle bli förvånad om det visade sig bli ett graviditetstest i paketet. Hahaha. Tänk vad mysigt att vara höggravid på en julafton... Klä magen i en fin julklänning och bara gå runt och mysa med släkten och känna alla de där sparkarna och ta emot paket med små, små bebiskläder i och längta, och undra, och se framför sig vem den lilla skrutten egentligen är. Tänk att ha en liten ettåring som springer omkring på jul... Vänder upp och ner på allting... Tänk att se glädjen i en pappas och en morfars ögon över allt den lilla tar sig till, eller en morfar mors (jag får inte säga gammelfarmor)... eller en mormor jag vet skulle avguda varenda liten tomtenisse som jag kom hem med från bb.

Tänk vad mysigt den ändå är att vara två.

♥

Första julen utan dig mormor... Oj vad jag kommer att sakna dig då. Jag ska besöka dig, det lovar jag. Jag ska besöka dig och morfar och tända ett ljus för er. För oss. Jag ska tänka på er. Jag ska minnas er. Ni kommer aldrig att glömmas bort. Aldrig. Finaste fina mormor och morfar.

Taggar: #längtan #barn #bebis #jul #gravid #julafton #julaftonsmorgon #graviditet #kärlek #mormor #morfar #familj #lussebullar #träning #hälsa #gym

Nu är jag hemma i soffan igen och kan andas ut. Det tog längre tid än jag trodde att åka hem från Piteå, men jag orkade inte springa och flänga till tågen efter att jag kommit fram till Arlanda utan det fick ta den tid det tog. Egentligen hade jag tänkt gå till gymmet nu om en stund, Johan ska dit direkt från jobbet och jag har varit sugen länge, men jag känner bara att... näääe, inte idag. Jag vet att jag skulle behöva. Jag vill gå dit. Men jag vill sitta här i soffan också, bara ta det lugnt och dricka te och krypa upp i mitt sköna nattlinne efter en så himla fin helg. Och tänka på dagarna som gått, hur overkligt det känns att sitta här nu i en tom lägenhet och frysa om fötterna som jag aldrig annars gör.... och tänka att för bara ett par timmar sedan kramade jag om min fina mamma och sade hejdå till den delen av mina familjer.

Jag vet att jag skulle må jättebra efter en timme på cykel men... jag vet inte... Att ladda upp inför morgondagen lockar mycket mer. När jag är pigg(are) och alert. Och när jag har Johan med mig. Han är ledig imorgon också, så himla skönt. Kanske att det då blir ett löparpass på gymmet med lite marklyft. Intervaller på löpbandet. Jag vet inte. Jag känner bara hur kroppen säger neeeej just nu, för dagens kommande pass. Kanske är den lat. Kanske är den full med den där långsamma lunken som människorna hemma i Norrland ständigt lever runt omkring, kanske är det för att mina lungor ännu är fyllda med familjeluften och vill krama ur det sista.

 Men jag stannar nog kvar här. Jag behöver nog det.

Jag gör nog det. 

Här, bar här. Med filten, en tekopp, och bara... lugnet.